I Chile lever spåren efter diktatorn Augusto Pinochets styre mellan 1973 och 1990. Inte minst i naturen och de sänkta trösklar för utsläpp och investeringar som blev verklighet efter statskuppen den 11 september 1973. 

Nu tillträder en ny vänsterpolitiker som president i Chile samtidigt som en ny konstitution ser ut att öppet garantera landets kamp mot klimatförändringar – något som oroar landets mäktiga gruvindustri.

Av Klas Lundström

CHILE | Under diktator Augusto Pinochets 17-åriga styre genomgick det chilenska samhället enorma förändringar. En ekonomisk politik som bäddade för enorma klassklyftor och fängslande, repression och brutalitet från landets militär gentemot tusentals vänsterpolitiker, fackliga anhängare, kvinnorättskämpar och företrädare för ursprungsfolk var några av fascistdiktaturens kännetecken. 

Men även, visar ny forskning, på naturen.

Genom att mäta träringarna på träd i en park i Chiles huvudstad Santiago framgår det att luftkvaliteten fick sig en rejäl törn från och med den 11 september 1973, datumet då Augusto Pinochet och den chilenska militären med stöd från den amerikanska Nixonadministrationen störtade den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende. 

Luften blev sämre 1973

Genom att använda sig av prover från trädens årsringar lyckades klimatologer vid universitetet Pontificia Universidad Católica de Chile blottlägga ett klimatskeende som förbryllade. Luften i den chilenska huvudstaden var särskilt hälsovådlig under Augusto Pinochets år vid den politiska makten – men kanske än mer iögonfallande var att stadsluften i mångmiljonstaden belägen på 570 meters höjd över havet uppvisade tydliga förbättringar 1973, diktaturens födelseår. 

– Vi skapar ett förhållande mellan vad vi mäter i träd och vad som faktiskt mäts i den faktiska luften, ett förhållande som vi fortsätter bak i tiden, säger Fabrice Lambert, klimatolog vid Pontificia Universidad Católica de Chile och en av huvudförfattarna till de nya rönen, till Science.

PM10-nivåerna, det vill säga grova luftpartiklar, visade sig i Santiago de Chile vara ”generellt höga ända sedan år 1930” och uppvisade inga tecken på att sjunka förrän mitten av 1990-talet, samtidigt som demokrati återupprättades efter Augusto Pinochets svidande förlust i folkomröstningen 1988, om huruvida ”de facto”-ledarens styre skulle förlängas fram till 1996. 

Först under 1990-talet påbörjades saneringsplaner, tillägger forskarteamet och summerar:

”Detta är första gången luftkvalitetsdata har rekonstruerats från trädringar. Denna metod kan möjliggöra återuppbyggnaden av årtionden till sekel av luftkvalitetsvariationer som spänner över en rad stadskärnor.”

Nyliberal politik, subventionerade industrier

Det är inte enkom dålig luftkvalitet som kan spåras till Augusto Pinochets diktaturstyre när det gäller ekologiska skeenden. Landets snabba ekonomiska resning efter demokratins återkomst i början av 1990-talet fick länge blända för illavarslande miljöomständigheter som den nyliberala politiken som initierades under Pinochet fortsatte att dominera den ekonomiska verkligheten även under efterföljande demokratiska regeringar.

Och precis som med träringarna i centrala Santiago de Chile finner många spår av ex-diktatorns långa fingrar i den chilenska naturen.

Särskild uppmärksamhet har under senare år riktats mot de avknoppningar av offentliga sektorer och industrisubventioner som Augusto Pinochet sjösatte, däribland timmerplantager som ses som arkitekten bakom 2017 års förödande skogsbränder som skördade elva människoliv och enorma markytor. 

Kortsiktigt vinstindrivande efter att Chiles skogsindustri grundades 1974 och som snabbt, via dekret, subventionerade 70 procent av alla kostnader i samband med plantagekostnader har bäddat för ett system som gynnat monokulturer och några få kapitalstarka skogsaktörer på bekostnad av skattebetalare och biologisk mångfald.

– Vi har varnat skogssektorn under de senaste åtta åren om de växande hoten och dessa plantager har aldrig varit föremål för några miljörisksanalyser – de är totalt avreglerade, sade Sara Larraín, tidigare presidentkandidat och chef vid miljöorganisationen Chile Sustentable, i en intervju med The Guardian.

”Offrade zoner”

Samma system som bäddade för utförsäljningar, ett fåtal ledande aktörer och ett splittrat samhälle i synen på Pinochetdiktaturens eftermäle kan också spåras till den konstitutionella krisen som tog vid 2019 och som överlevde ända in i presidentvalet 2021, där vänsterkandidaten Gabriel Boric segrade över den Pinochetvänlige Antonio Kant. 

Även pensioner och försäkringssystem avreglerades under diktaturåren mellan 1973 och 1990 och banade väg för en enorm ojämlikhet mellan rika och fattiga. 

I Patagonien, i södra Chile, har dammprojekt urholkat biologisk mångfald och tvångsflyttade på medlemmar av ursprungsfolk med stöd i lagar stiftade under Augusto Pinochets ledning. 

Rätten att leva i ett ekologiskt hållbart samhälle har emellertid de senaste åren vuxit och även inkluderat boende i så kallade ”offrade zoner”, rika på de naturresurser som har exporterats till omvärlden på bekostnad av inhemska ekosystem.

Ny ”ekologisk” konstitution?

Den valde presidenten Gabriel Boric ser också ut att – på allvar – kunna utgå från en konstitution som släpper banden med Augusto Pinochets diktaturepok. 

Men den tillträdande presidenten måste, liksom Salvador Allende i början av 1970-talet, väga miljöhänsyn med ekonomiska kretslopp cementerade i kortsiktiga profiter. Salvador Allende utmanade Chiles mäktiga kopparindustri, däribland amerikanska Anaconda Mining, som sjösatte generalstrejker som lamslog ekonomin och bäddade för det politiska kaos som hösten 1973 ledde till militärkuppen ledd av Augusto Pinochet. 

Förutom koppar är lax, litium, salt och saltvatten några av de samhällsbärande exportvaror som sätter Chile på dagens karta – något gruvlobbyisten Joaquin Villarino, chef för Consejo Minero, vill se förbli en verklighet i tider av nya konstitutionsskrivningar. 

Gruvlobbyisten har öppet vädrat sina farhågor med en post-Pinochetkonstitution som helt och hållet bryter med gruvdrift.

– Chile är ett gruvland, säger Joaquin Villarino till New York Times.