Av Stefan Strömberg

Så har då EU-kommissionen bestämt sig för att kärnkraft är en hållbar energikälla. Under en övergångsperiod… Problemet med kärnkraften är dock att det inte är möjligt att tala om någon ”övergångsperiod” eftersom den, till att börja med, behöver lagras i 100 000 år innan den är ofarlig. Och den lagringen vet vi fortfarande inte hur den ska ske, även om vår klimatminister – som saknar erfarenhet i de här frågorna – har lovat ett besked i slutet av januari.

Vårt land och, vad det verkar, stora delar av världens stater styrs numera av en reaktionspolitik istället för, som det borde vara, av noggranna övervägningar och långsiktig planering. Hanteringen av covid-19 är bara ett exempel på hur man inför restriktioner och manar till mer vaccinerande, utan att lägga någon större tankemöda på vad det är för värld vi kommer att vakna upp till den dag pandemin är över. Och även om de nyss nämnda åtgärderna är effektiva här och nu, närmar vi oss den dag då vi ska leva ett liv som åtminstone går under benämningen ”normalt”.

Samma sak med allt från hanteringen av flyktingar och kriminalitet till den militära upprustningshets som obegripligt nog åter har fått fäste även bland partier som tidigare tyckte nedrustning, diplomati och kärnvapenförbud var en bra idé. Vi reagerar och reaktionen är allt som oftast sådant som mer övervakning, hårdare straff och tuffa tag i största allmänhet. 

Roten till det onda menar jag är hastigheten, tillsammans med avsaknaden av visioner och tydliga värderingar. Allting går så fort att ingen tycks ha tid att reflektera och tänka efter. Vi märker inte ens att människan skaffat sig kapacitet att på några futtiga ögonblick ödelägga det som har tagit miljoner år att bildas och som det, om det ens är möjligt, kommer att ta lång tid att återskapa.

Allt kalhuggande av skog är ett skrämmande exempel på detta. Avancerade ekosystem som har utvecklats under årtusenden raseras på några dagar av allt effektivare maskiner. Somliga, som Elisabeth Kolbert, talar om det ”sjätte massutdöendet”, denna gång orsakat just av människans framfart och det är sant, men det handlar om så mycket mer än bara enskilda arter. På många håll på vår planet förstörs förutsättningarna för allt liv helt och hållet.
Grunden till det som pågår är att människan ställt sig utanför skapelsens begränsningar och tror sig om att kunna förbättra, manipulera och kontrollera det som en gång var en vackert klingande symfoni där alla toner var lika viktiga, vilket naturligtvis är omöjligt.

Dessutom är det en förenkling att tala om människan som en homogen enhet. Snarare är det det klassiska citatet från George Orwells ”Djurfarmen” som visar vart utvecklingen bär med hänsynslös tydlighet; ”alla djur är jämlika, men somliga djur är jämlikare än andra”.
Djur och natur är helt enkelt förbrukningsvaror till för att gagna den del av mänskligheten som ser sig själva – medvetet eller omedvetet – som förmer än andra. Och i och med att de som inte är inkluderade i denna elit, strävar mot elitens sätt att leva, indoktrinerade av såväl politikers vackra tal som kommersialismens propaganda, går det som det går i en allt snabbare och därmed också förödande takt.

Med en metafor från järnvägsvärlden kan man säga att det är inte höghastighetståg vi behöver, utan långsamma snälltåg med plats för alla och som stannar vid varje station. Tåg som inte går fortare än att man hinner uppfatta och njuta av – eller förfasas över – landskapet man reser genom.

En naiv beskrivning? 

Jag tycker inte det. Det är hög tid att människan inser sin begränsning och sitt beroende av övrigt liv på planeten. Vi måste också förstå att enda skälet till den utveckling som har skett och sker i länder som Sverige tas för den förnämsta är att vi bestämt att det ska vara så. Inte att det faktiskt förhåller sig på det viset.

Allt sedan kolonialtiden är det Europa och, så småningom, USA som har tagit patent på vilken som är den ”rätta vägen” och ett av de allra mest ödesdigra besluten har varit just att lyfta ut människan ur det som tidigare varit ett givet sammanhang.

När vi nu just tagit klivet in i ett nytt år borde en av de viktigaste frågorna som lyfts vara den om vad det är för samhälle och för värld vi vill ha.

Vad är viktigt och vad saknar betydelse. Att öka hastigheten ännu mer så att vi omöjliggör för oss själva att fatta genomtänkta beslut är i alla fall inte någon lösning. Då kommer vi även i fortsättningen att inbilla oss dumheter som att krig skapar fred, att det är möjligt att konsumera ännu mer när vi redan använder för mycket av planetens resurser eller att hållbart – som med kärnkraften – bara betyder samtida utsläpp och exkluderar alla andra risker.