ESSÄ:
Transaktivism är inte bara pronomen – det handlar om klasskamp

ESSÄ
- PUBLICERAD 2021-09-20
Transaktivism är inte bara pronomen – det handlar om klasskamp
Inom akademin och på gräsrotsnivå ser man inom det nya området transmarxism förtrycket av transpersoner inte bara som ett resultat av enskilda människors fördomar, utan som en del av en kapitalistisk exploatering. Misha Falk skriver att en del radikalfeminister ser transpersoner som en källa till förtryck mot dem och har lagt sina organisationsinsatser på att angripa transpersoners rättigheter.
Av Misha Falk
Debatter kring transrättigheter har skapat rubriker på sistone. Traditionella medier brukar dock vanligtvis förminska kraven från transaktivister till att handla om vilka pronomen människor ska använda eller om transkvinnor ska få använda tjejernas toalett eller delta i damidrott.
Även om det är viktiga frågor riskerar ett enkelriktat fokus på dessa att komma ske på bekostnad av en mer grundläggande kamp – inte bara för transrättigheter utan för transfrigörelse. Inom akademin och på gräsrotsnivå ser man inom det nya området transmarxism förtrycket av transpersoner inte bara som ett resultat av enskilda människors fördomar, utan som en del av en kapitalistisk exploatering.
I verkligheten är det vanligare att transpersoner tillhör arbetarklassen än deras icke-trans-motsvarigheter. I en studie från 2015 framkommer att 30 procent av transpersonerna i USA lever i fattigdom, vilket är dubbelt så många som icke-transpersoner. För transpersoner med latinamerikanskt ursprung är siffran 43 procent och för transpersoner med funktionsnedsättning närmare 50 procent. Många transpersoner har svårt att få tillgång till eller behålla jobb eftersom mer än tre fjärdedelar upplever diskriminering på arbetsplatsen i form av vägran att anställa, sexuellt våld eller integritetskränkningar (såsom att en persons transidentitet ”outas” till kollegor, vilket kan leda till trakasserier eller diskriminering).
Det finns komplexa skäl till denna systematiska ojämlikhet. I stor utsträckning har det att göra med själva könets konstruktion. Vi kanske tänker på de binära könskategorierna man och kvinna som givna av biologin men de har mycket mer att göra med sociala förväntningar. Marxistisk feminism – med vilken transmarxismen har nära affiniteter – lär oss att den tidiga kapitalismen införde en strikt könsbinär logik som hjälpte till att skapa förutsättningar för kapitalackumulation.
Transgendermarxism
Enligt marxistisk teori är det i kapitalismen arbetare som skapar det värde som kapitalister tar ut som vinst. Detta är källan till exploatering. Men marxismfeminismen frågar sig vem det är som uppfostrar, matar och tar hand om dessa arbetare från barndom till vuxen ålder så att de överhuvudtaget kan producera detta värde? I stor utsträckning är det kvinnors obetalda hem- och omsorgsarbete som ligger till grund för och möjliggör kapitalistiskt vinstuttag.
Transgendermarxismen tolkar feministisk transfobi som att den tjänar ett syfte för kapitalisterna.
Könsroller och ojämlikhet mellan könen är därför oumbärliga för kapitalismen, liksom könspoliserna som förföljer människor som inte passar in i de välordnade könskategorierna manligt och kvinnligt, inklusive queer- och transpersoner.
”En del radikalfeminister ser transpersoner
som en källa till förtryck mot dem och
har lagt sina organisationsinsatser på
att angripa transpersoners rättigheter.”
Att störa könsbinären hotar en fortsatt könsojämlikhet, vilket i sin tur hotar hela den kapitalistiska modellen. Manligt och kvinnligt kön påtvingas oss från den dag vi födds – tänk bara på de olika frisyrer, kläder, leksaker och till och med färger som godtyckligt tilldelas pojkar och flickor. Eftersom människor har så starka förväntningar på dem baserat på deras kön, är rädsla och hat mot dem som inte passar in djupt rotade och kan leda till utbrett våld och förtryck.
En del radikalfeminister ser transpersoner som en källa till förtryck mot dem och har lagt sina organisationsinsatser på att angripa transpersoners rättigheter. Denna trångsynthet bidrar till en växande våg av antitranslagstiftning i USA. Transgendermarxismen tolkar denna feministiska transfobi som ett sätt för kapitalisterna att separera icke-transgender feminister och transpersoner, så att båda grupperna lättare kan användas och utnyttjas – den klassiska strategin ”söndra och härska”.
Våra kroppar, vår hälsa
Feminister och transaktivister delar många intressefrågor. På grund av den diskriminering de möter, hittar många transpersoner sin inkomst genom sexarbete, en arbetslinje där icke-trans kvinnor också är starkt överrepresenterade. Sexarbete är kriminaliserat i de flesta länder, vilket innebär att det är svårare att organisera. Sexarbetare löper därför större risk att utsättas för våld och exploatering, vilket ofta förbises av människor som istället skyller på sexarbetarna för den stigmatisering de utsätts för.
Både feminister och transaktivister måste i större utsträckning kämpa för rätten till kroppslig autonomi. Detta är tydligast i kampen för att få tillgång till säker och prisvärd hälso- och sjukvård, oavsett om det handlar om tillgång till aborter eller tillgång till hormonell ersättningsterapi (HRT). Det är inte alla transpersoner som väljer HRT och kirurgi, men det är viktiga delar av många människors könsövergång, och i hälso- och sjukvårdssystem som är helt eller delvis privatiserade kostar de ofta mycket.
På grund av finansiella och socioekonomiska hinder, diskriminering och bristande kunskap om transhälsovård står transpersoner inför betydande hälsoskillnader. Medicinska institutioner har en lång historia av att sjukdomsförklara transidentitet genom att beskriva transupplevelsen som en psykisk sjukdom och vägra behandling för transpersoner vars erfarenheter inte passar en snäv definition av vad trans betyder. Konsekvenserna av dessa systematiska hinder och den överväldigande diskrimineringen får reella, materiella effekter; en studie av transpersoner i USA fann att över hälften av dem på allvar hade övervägt självmord.
Allas frigörelse
I ett kapitalistiskt system kommer arbetarna alltid att vara underställda kapitalisterna som kontrollerar de resurser som människor behöver för att kunna överleva, och som avgör vad som ska produceras och vad som ska göras med den rikedom som arbetarna producerar. Politiken begränsas ofta till att främja specifika gruppers krav i stället för att avskaffa de exploateringskrafter som skapar förutsättningar för att dessa grupper överhuvudtaget blir marginaliserade.
Transpersoner har blivit till symboler för utveckling, men utan att hänsyn tas till hur transpersoner aktivt organiserar sig för att förändra världen. De viktiga roller som transpersoner spelat i historiska strider har förblivit dolda och börjar först komma fram nu. I USA var det ledarskapet hos två transkvinnor tillhörande etniska minoriteter, Sylvia Rivera och Marsha P. Johnson i Stonewall-upproret 1969 som blev starten för de numera årliga prideparaderna. Men den radikala transaktivismen slutade inte där. Efter Stonewall grundade Marsha och Sylvia organisationen Star (Street Transvestite Action Revolutionaries) och arvet från deras aktivism lever vidare i organisationer som Sylvia Rivera Law Project, queer- och transledda grupper för avskaffande av fängelser och Black Trans Lives Matter och har dessutom inspirerat till protester mot attacker mot sexarbetare och transpersoner i Brasilien 2019.
Misha Falk är transkvinna, lärare och författare och bor i Winnipeg, Kanada.
Översättning Christin Sandberg