Sedan Alliansen för en grön revolution i Afrika (Agra) lanserades år 2006, har avkastningen från jordbruket knappt ökat, fattigdomen på landsbygden är fortfarande utbredd, och skulle ha ökat än mer om det inte vore för emigrationen. Timothy A Wise och Jomo Kwame -Sundaram frågar sig vad som gick så fel?

Av Timothy A Wise och Jomo Kwame Sundaram/IPS

ESSÄ | Agra startade med finansiering från Bill and Melinda Gates Foundation och Rockefeller Foundation, och målet var att fördubbla avkastningen och inkomsterna för 30 miljoner småbrukarhushåll, samtidigt som livsmedelsosäkerheten skulle halveras fram till 2020.

I dag finns inga tecken på betydande produktivitets- eller inkomstökningar från de marknadsförda kommersiella frön och agrokemikalierna i de 13 fokusländer som ingår i Agra. Tvärtom har antalet undernärda i dessa nationer ökat med 30 procent.

Vad var det som gick fel? De indiska jordbruksprotesterna fortsätter, trots covid-19, att belysa det problematiska arvet från landets gröna revolution (GR) och en frustrerande utveckling mot hållbar livsmedelsförsörjning.

Många studier har redan punkterat några myter om Indiens GR. Vid en tillbakablick, borde dess brister och allvarliga konsekvenser ha fungerat som en varningssignal för beslutsfattare för vilka  nedslående resultat GR troligtvis kommer få även i Afrika.

Hyllande beskrivningar om GR framhåller ”högavkastande” och ”snabbt växande” dvärgvete och ris som sprider sig genom Asien, särskilt i Indien, och räddar liv, moderniserar jordbruket och ”frigör” arbetskraft för mer lönsam sysselsättning utanför jordbruket. Många nya historiska studier motsätter sig dock dessa påståenden om framgång, -såsom omfattande förbättringar av avkastningen och till och med antalet liv som faktiskt räddats av ökad livsmedelsproduktion.

Miljöförstöring och andra hot mot folkhälsan orsakade av de giftiga kemikalier som används, är nu allmänt erkända. Med tiden har dessutom vattenhanteringen blivit alltmer utmanande och opålitlig på grund av global uppvärmning och andra faktorer.

Teknikfetischism

Ett halvt sekel senare fortsätter teknik-fetischismen att förgylla Agra-initiativet, helt omedvetet, som det tycks, om de asiatiska lärdomarna och om att det finns något att lära av faktiska erfarenheter, forskning och analyser.

Än värre är att Agra har ignorerat många viktiga förutsättningar som låg till grund för Indiens GR. Främst handlar det om att den postkoloniala indiska regeringen snabbt hade utvecklat en kapacitet för att främja ekonomisk utveckling.

Få afrikanska länder har sådan ”utvecklingsförmåga”, än mindre jämförbar kapacitet. Deras redan blygsamma statliga kapacitet har minskat sedan 1980-talets så kallade strukturanpassningsprogram, som då utkrävdes av internationella finansinstitut och bilaterala ”givare”.

Indiens intensiva jordbruksutvecklingsprogram i tio punkter handlade om mer än bara utsäde, gödsel och bekämpningsmedel. Dess GR innebar också krediter, garanterade priser, förbättrad marknadsföring, byplanering, analyser och utvärdering.

Dessa och andra viktiga element saknas helt eller har inte utvecklats tillräckligt i de senaste Agra-initiativen. Sponsorer av programmet Ersatz GR i Afrika har till stor del ignorerat kraven på den typen av innehåll.

Istället har det teknofila Agra-initiativet låtit sig betagas av nya tekniska innovationer utan att ta i beaktande redan existerande inhemsk och annan ”gammal” kunskap, vetenskap och teknik eller ens grundläggande infrastruktur.

Den asiatiska GR förlitade sig främst på att förbättra odlingsförhållandena, inklusive att förbättra vattenhanteringen. Det har gjorts lite av den typen av investeringar från Agra, eller andra, även i de fall där den gröda som främjas är i behov av sådana förbättringar.

Från tragedi till fars

Inte helt överraskande har Afrikas GR reproducerat många av problemen från Indien:

• Liksom i Indien har den totala produktionen av stapelgrödor inte ökat avsevärt, trots dyra investeringar i GR-teknik. Dessa dåliga tillväxttal i produktionen har dessutom legat långt under befolkningstillväxten. 
• Måttlig framgång genom att prioritera en gröda (exempelvis vete i Punjab, Indien eller majs i Afrika) har uppnåtts på bekostnad av långvarig produktivitetstillväxt för andra grödor.
• Variationen av grödor och kost har minskat och haft en negativ påverkan på odlingens hållbarhet, näring, hälsa och välbefinnande.
• Införandet av subventioner och andra incitament har inneburit att mer mark satts av för prioriterade grödor istället för att leda till mer intensivt jordbruk, vilket har haft negativ inverkan på både marken och tillgången till näringsämnen.
• Jordens hälsa och bördighet har drabbats av ”näringsutvinning” på grund av de prioriterade grödorna, så kallade monokultur av grödor, vilket kräver mer av oorganiska gödselinköp.
• Höga insatskostnader överstiger ofta de eventuella vinsterna från de blygsamma produktionsökningarna från det nya utsädet och jordbrukskemikalierna, vilket ökar jordbrukarnas skuldsättning.

Vägar som inte tagits

 Agra och andra afrikanska GR-förespråkare har haft 14 år, plus miljarder dollar, för att visa att insatsintensivt jordbruk kan höja produktiviteten, nettoinkomsterna och livsmedelsförsörjningen. De har helt klart misslyckats.

Afrikaner – jordbrukare, konsumenter och regeringar – har många goda skäl att vara försiktiga, särskilt med tanke på Agras meritlista efter ett och ett halvt decennium. Erfarenheten från Indien och de pågående jordbruksprotesterna där bör fungera som ytterligare en varningsklocka.

Att sälja in Afrikas GR som innovation som oundvikligen inbegriper ”kreativ förstörelse” är grovt missvisande. Det finns alternativ, såsom olika agroekologiska initiativ, vilka teknofiler avvisar som bakåtsträvande, men som ger jordbrukare banbrytande vetenskap och teknik som medför imponerande resultat.

I en undersökning från University of Essex från 2006, som omfattar närmare 300 stora ekologiska jordbruksprojekt i mer än femtio fattiga länder, dokumenteras en genomsnittlig produktivitetsökning på 79 procent, parallellt med sjunkande kostnaderna och stigande inkomster.

Resultaten i rapporten, som publicerades ungefär vid samma tidpunkt som Agra lanserades, överträffar de resultat som uppnåtts hittills i GR. Tyvärr påminner de oss om de missade chanserna och alternativa möjligheterna som inte ges en chans på grund av den rådande och välfinansierade teknofildogmen.

Timothy A Wise är rådgivare vid Institute for Agriculture and Trade Policy och författare till Eating Tomorrow: Agribusiness, Family Farmers, and the Battle for the Future of Food.

Jomo Kwame Sundaram är Malaysisk ekonom. Assisterande generalsekreterare för ekonomisk utveckling i FN:s avdelning för ekonomiska och sociala frågor (DESA) 2005–2012, och biträdande generaldirektör vid livsmedels- och jordbrukssektorn inom FN 2012–2015.

Översättning Christin Sandberg