Välkommen till ”Punkt Nemo” – den mest avlägsna punkten på jordklotet och dyk ner till 6 000 meters djup. Här nere, i Stilla havets mörka värld, långt fjärran solsken och rikt djurliv, samsas mikrober och rymdskrot. Det är också skådeplats för banbrytande forskning om livets uppkomst – och förmåga att övervintra över flera geologiska perioder.

Av Klas Lundström

OCEANOGRAFI År 2010 satte ett japanskt forskarlag från havsborrningsprogrammet Integrated Ocean Drilling Program, IODP, kurs mot det vattenödeland i Stilla havet som omgärdar ”Punkt Nemo” – den mest isolerade platsen på jorden. Avståndet till närmaste kust är 2 600 kilometer och emellanåt är astronauter vid Internationella rymdstationen, ISS, de närmaste personerna i världen.

Väl framme sänkte det japanska forskarlaget ner en borr och lät den sjunka till 6 000 meters djup. Där nere borrade den sig förbi det översta bottenlagret av den pelagiska lera och kalkhaltiga fossilsänkor.

Expeditionen dök inte bara ner i planetens djupaste ocean, det handlade lika mycket om en resa tillbaka i tiden – närmare bestämt cirka 100 miljoner år.

Mat istället för syre

Resultaten av expeditionens upphivade bottenfynd analyserades under ett decennium och summerades i en rapport i Nature Communications som konstaterade att bottensedimentet inhyste bakterier som mångfaldigades när forskarlaget försåg dem med föda.

”Det är värt att stanna upp och överväga innebörden av dessa resultat”, skriver vetenskapsjournalisten Jennifer Frazer i Scientific American.

Hon understryker de facto att experimentet mäktade med att väcka och multiplicera celler som rotade sig på havsbotten för fyra geologiska perioder sedan. Trots det långa tidsspannet och isoleringen på botten av havet bortom solsken eller kosmiska strålar vaknade mikroberna till liv, anpassade sig och förökade sig i sina nya miljöer.

På 68 dagar hade deras kvantitet ökat från några hundra till 10 000 stycken.

Forskarlagets fynd visar att planetens i stor utsträckning outforskade havsbottnar kan rymma en uppsjö av överraskningar. Exempelvis att syre inte alltid är livets givande förutsättning – bottensedimentet i närheten av ”Punkt Nemo” visar att det också kan vara föda.

Märkliga fynd

Världshavens bottenregioner föser världens forskare med en unik inblick till att botanisera i och förstå planetens geologiska historia och hur koldioxidutsläpp och nedskräpning påverkar marint liv – och i längden allt annat liv på planeten.

Att klimatförändringarnas konsekvenser är av global vidd stod exempelvis klart 1997 – året då det amerikanska havs- och atmosfärsorganet NOAA snappade upp ett högt läte från ”Punkt Nemo”. Avsändaren var oklar. Lätet fick namnet ”The Bloop” och var ett högt och ultralågt frekvensljud som hördes inom en radie av 5 000 kilometer.

Konspirationsteoretiker var snabba med att se det märkliga audiofyndet som bevis för att H.P. Lovecrafts gigantiska havsmonster ”Cthulhu” faktiskt dolde sig på just den plats som den brittiske skräckförfattaren hade skrivit på 1920-talet.

En teori så god som någon annan fram tills hösten 2012, då Robert Dziak – seismolog vid Oregon State University – kunde påvisa att ljudkällan var en ”isbävning”, vilket är resultatet av glaciäris som smälter och rasar ner i havet.

Rymdskrotets bakgård

Innan Robert Dziak löste gåtan med det märkliga oceandjupsljudet surrades det i vissa mer eller mindre syrerika teorikorridorer om att källan hade utomjordiskt ursprung. Något som dock inte visade sig stämma i just det här fallet – men likväl en teori som inte är helt sprungen ur luften.

Just den här avlägsna och icke-bebodda delen av planeten har genom åren blivit gravplats för en form av utomjordiska besökare – närmare bestämt: rymdskrot.

Och framför allt ”Punkt Nemo” med sin generöst obebodda havsomnejd anses vara den mest lämpliga platsen för återinträde i atmosfären och landning för återvändande astronauter.

250–300 rymdfarkoster vilar på havsbotten

Enligt den europeiska rymdstyrelsen ESA:s statistik vilar mellan 250 och 300 rymdfarkoster på havsbotten, sida vid sida med mikrober som bäddades in i bottensedimentet för en handfull geologiska perioder sedan.

År 2001 sjönk det hittills tyngsta rymdvraket till botten över ”Punkt Nemo”: ett 120 ton tungt ryskt rymdlabb. Avsändare var den ryska rymdstationen Mir. Om några år – 2024 – är det dags på nytt. Då pensioneras den 420 ton tunga Internationella rymdstationen, ISS. Förmodligen i form av en svansång ner i ”Punkt Nemos” rymdgravsliknande djup.

Det sägs emellanåt att människan vet mer om rymden än jordens världshav, två olika världar – och forskningsfält – som ironiskt nog bokstavligen krockar i det ödeland som omgärdar Stilla havet, kallat ”Punkt Nemo”.

”Gränslös värld?”

Människans val att utöka sin närvaro i rymden medför således konsekvenser för världshaven. Någonstans måste rymdkroppar som återvänder till jorden landa, varav många för alltid. De ekologiska följderna är väl dokumenterade.

Vid ”Punkt Nemo” möts emellertid verklighet och fiktion. Platsen döptes efter den franske författaren Jules Vernes romankaraktör med samma namn (på latin står ”nemo” för ”ingen”). Och kanske är det just kapten Nemo som bäst beskriver det till synes opåverkade – men gång på gång överraskande och upprivande – havsdjupet bättre än någon annan:

”Havet är naturens väldiga reservoar. Planeten började så att säga med havet och vem vet om det slutar med det?”