RESAN:
Jorden runt med Torbjørn C Pedersen:
RESAN
- PUBLICERAD 2021-06-23
Medan världen fortsätter att snurra
Torbjørn både tackar och förbannar gudarna på samma gång. Jorden runt-resan som var tänkt att ta fyra år är nu inne på sitt åttonde. Han känner den biologiska klockan ticka och hans prioriteringar har förändrats. Torbjørn funderar på att stjäla en segelbåt men är rädd för att segla vilse på Stilla havet.
Dagboksanteckningar.
Sön 20 juni – dag 2 696
Ibland kan det kännas som att världen har stannat. Vår existens på denna planet har vänts upp och ner på grund av något för ögat för litet för att observera. Länder har stängt sina gränser. Media debatterar det i oändlighet. Människor har förlorat nära och kära. Pengar har gått förlorade. Projekt har avstannat – och ändå slutade planeten aldrig att snurra.
Här i byn Wong Chuk Yeung bodde jag i en hel månad. Jag och frun betade också av East Dog’s Teeth Ridge, en av Hongkong tuffaste vandringsleder.
Träden fortsatte växa, människor blev fortfarande kära, pengar tjänades, barn föddes och livet fortsatte. Knappast någon har stått opåverkad av den globala pandemin. Men de flesta hittade ett sätt att hantera det på.
Jag personligen både tackar och förbannar gudarna på samma gång. Herregud, det var tur att min jorden runt-resa fastnade i Hongkong och inte till sjöss eller på en liten Stillahavs-ö. Men gud vad jag är trött på att sitta fast!! Något så litet att det inte kan upptäckas av det mänskliga ögat har stoppat hela mitt projekt fullständigt, och orsakat en försening på närmare fem hundra dagar. Och nu får jag veta att situationen försämras ytterligare för sjöfartsnäringen. Troligen kan vi kan förvänta oss en tredje covidvåg som kommer att bli mycket hårdare än vad vi hittills har sett.
Jag är nio länder från att slutföra mitt mångåriga projekt. Jorden runt-resan var planerad att ta mindre än fyra år men kommer att uppnå åtta år i oktober. Jag var trettiofyra år gammal när jag lämnade Danmark och fyller fyrtiotre innan årets slut. Mina prioriteringar har förändrats. Det finns andra saker jag vill nu. Eller kanske skulle jag säga att det finns saker som jag prioriterar högre nu än tidigare.
Medan jag har blivit äldre så har min fru det också. Inte enligt henne, men helt säkert enligt de flesta kalendrar. Och biologiskt har vi nått en ålder där det har blivit svårare att bilda familj. Inte bara statistiskt utan också biologiskt. Vi vet att vi fortfarande har tid, men vi vet också att den är begränsad.
Min fru kom till Hongkong i januari, och återvänder hem till Danmark den 20 juni. Vi är tacksamma mot hennes arbetsgivare att hon har fått möjlighet att arbeta på distans under hela denna tid. Men nu har hon blivit kallad tillbaka till sitt kontor igen. På grund av svårigheterna med att resa över Stilla havet och den globala pandemin hade vi inte sett varandra på nitton månader när hon nu kom till Hongkong. Och vi vet inte när vi kommer att träffa varandra igen när hon nu lämnar mig.
Att segla in på kinesiskt territorium är inte komplicerat. Så vi stannade inom Hongkongs gräns och åt på härliga Po Toi O.
Medan Hongkong är ett bra ställe med många möjligheter, längtar jag verkligen till att kryssa i de nio sista länderna. Och det är lite underhållande att se tillbaka på hur min resa till en början ens hamnade i Hongkong. Hongkong räknas inte som ett land i min jorden runt-resa, och var endast avsett att vara en transitering mellan två fartyg. Men min ankomst sammanföll med det kinesiska nyåret och de tänkta fyra dagarna blev snart elva. Och under de extra dagarna stängde min nästa destination (Palau) sina gränser för Hongkong, Macau och Kina.
Det roliga är att det fanns två tydliga förseningar som inträffade innan jag nådde Hongkong. På Salomonöarna blev mitt projekt försenat då en tyfon härjade i Japan, vilket försenade fartyget som jag skulle gå ombord på med två veckor. Utan den förseningen hade jag kanske nått Hongkong två veckor tidigare, hunnit med fartyget till Palau och antingen A: fastnat till havs, eller B: fastnat i Palau. Den andra förseningen inträffade vid ankomsten till Marshallöarna. Skeppet skulle föra mig till Marshallöarna och sedan vidare till Mikronesien och sedan Hongkong. Men när det skeppet närmade sig hamnen meddelade kaptenen mig att de hade fått order om att lämna hamnen efter endast sexton timmar. Mycket olyckligt eftersom jag har bestämt att mitt projekt kräver minst tjugofyra timmar i varje land. Som sådan lämnade kaptenen mig två val: stanna ombord eller vänta två veckor på nästa fartyg. Jag var tvungen att gå av och vänta. Återigen orsakade detta förseningen av ankomsten till Hongkong. Vem kan säga var jag skulle varit i dag utan nämnda förseningar?
Det bästa sättet att se på livet är kanske att inse att vi alltid är precis där vi behöver vara, vid varje given tidpunkt. Hongkong har verkligen varit ett bra ställe att vara på. Min jorden runt-resa har blivit berömd medan jag suttit fast. Jag har haft stora möjligheter att utforska omgivningen, samarbetena har varit många, jag har träffat många fantastiska människor, jag har haft många fantastiska upplevelser, jag har fått båda covid-vaccinen, min immigrationsstatus är stabil tack vare det jobb jag har, min fru har kunnat följa mig ett tag. Hongkong har haft en bra kontroll på viruset, maten är god, människor är snälla och den här lilla platsen på planeten jorden har verkligen en magiskt vacker natur.
Jag vid ”Poodle rock” på Lamma Island. På ön bor kanske 10 000 invånare och miljön är väldigt avkopplande –och bara 20 minuters båtresa från Hongkong.
Medan vandring, arbete, umgänge, nätverkande, intervjuer, samarbeten, sociala medier och hushållning förblir en konstant för mig, blev jag nyligen inbjuden ombord på en segelbåt för en dag för att utforska kusten. ”Vinknuten” är en fin segelbåt och en dansk kollega som heter Henrik äger en tredjedel av den.
Hongkong är nästan helt omgivet av Sydkinesiska havet, förutom i norr där det gränsar till Kina. Vi höll oss inom Hongkongs territoriella vatten eftersom det är att vågat att ge sig in i kinesiska vatten. Jag kunde inte låta bli att spekulera i att ”stjäla” båten och resa vidare ut i Stilla havet. Naturligtvis skulle jag inte ha någon aning om vad jag skulle göra; jag skulle drabbas av tyfoner och segla vilse på en gigantisk karta av vatten.Men tanken dröjde fortfarande kvar. Jag undrar ofta om jag kanske har förbisett något. Tänk om det finns ett sätt att lämna Hongkong och jag bara inte hittat det ännu? Tänk om… ■