Av Hannah Lemoine

LEDARE | Efter misstroendeomröstningen i måndags stod Stefan Löfven på en presskonferens och beklagade naturligt nog det i svensk historia unika resultatet som innebär att han nu måste ta beslut om att antingen avgå eller utlysa ett extraval. Han beklagade i samma veva också att regeringens arbete med den så kallade Familjeveckan nu kommer av sig, med följande ord:

”Förra veckan presenterade regeringen Familjeveckan, en reform som gör livet lättare för alla busschaufförer, undersköterskor, poliser, kassabiträden och alla andra i vårt land som inte kan ta med barnen till jobbet eller inte heller kan jobba hemifrån när det till exempel är planeringsdag eller studiedag i skolan. Hela det arbetet hotas nu.”

Reformen i sig innebär i korthet att föräldrar till barn mellan 4 och 16 år ska få rätt till ledighet och ersättning för vård av (friskt) barn under dagar när skolor, förskolor och fritidsverksamhet är stängda, och under lovveckor. Föräldrar med gemensam vårdnad har rätt till tre dagar var per år, och föräldrar med enskild vårdnad har rätt till sex dagar per år. Detta gäller oavsett hur många barn man har.

Efter att ha läst den 151 sidor långa lagrådsremissen kan jag konstatera att det finns en del förväntat tråkiga och underligt motiverade restriktioner i förslaget, men att det även finns en del förvånansvärt positiva inslag. 

Till de senare hör exempelvis att båda föräldrarna kan ta ut ersättning för samma barn samtidigt, till skillnad från större delen av föräldraförsäkringen. Det vore i och för sig konstigt om det inte var så, med tanke på att namnet på reformen ändå är just Familjevecka.

Sämre är det dock med det faktum att föräldrar med gemensam vårdnad inte kommer kunna överlåta några av sina tre tilldelade dagar till varandra, vilket motiveras med att de vill se ett jämställt uttag av ersättningen. ”Att dagar med familjedagspenning inte kan avstås förstärker signalen att båda föräldrarna förväntas använda familjedagspenningen och dela på omsorgen om barnen.”

ISF, Inspektionen för Socialförsäkringar, konstaterar i sitt remissvar att de ser ”en risk att förslaget drabbar barn till föräldrar som inte vill eller kan dela mer jämställt på vård och omsorg av barnen, och då särskilt barn till separerade föräldrar. Myndigheten föreslår därför att föräldrar med gemensam vårdnad i vissa situationer ska få avstå sin rätt till familjedagspenning till t.ex. den andra föräldern.”

I svaret från regeringen händer dock det som alltid händer när politiker tycker att det är viktigare att kunna leverera siffror än att faktiskt hjälpa de mest utsatta. De svarar nämligen att ”En möjlighet att avstå dagar som bygger på att den ena vårdnadshavaren inte vill använda dagarna […] verkar i direkt motsats mot önskemål om ett jämställt nyttjande”.

Samma argumentation används i diskussionerna om individualiserad föräldrapeng som inte går att överlåta och konsekvensen blir densamma, nämligen att de som fått barn med någon som av olika anledningar inte kan eller vill dela jämställt på föräldraskapet blir de som drabbas när ersättning till föräldrar inte kan avstås och ges till någon annan – och i slutändan är det främst barnen som blir lidande såklart. Man kan såklart argumentera för att rätt till tre dagars ledighet istället för sex dagar är mer än vad vi har i dag och att det alltså oavsett blir en förbättring för dessa föräldrar och barn, och det är ju sant. Men det är också väldigt typiskt, och faktiskt lite sorgligt, att förslagets själva grundutformning bygger på en symbolpolitisk ambition om att styra jämställdhetsstatistiken i rätt riktning, snarare än att faktiskt värna om de mest utsatta.