Torbjørn C Pedersen funderar på om människor är bra eller dåliga? Om rikedom och makt gör människor snåla och korrupta. Tillsammans med sin fru firar han försenad smekmånad – på en kyrkogård, och går sen på bio och känner sig nästan som helt normal. Och funderar lite på dilemmat med Hongkongs moment 22. Han har nu varit fast i Hongkong väldigt länge.

Dagboksanteckningar.
Sön 23 maj – dag 2 668

Under många år har jag försökt lösa en personlig gåta: är jag en bra person som ibland felar –  eller är jag en dålig person som försöker vara bra? Och den frågan knyter fint samman med en annan ännu vanligare fråga: är människor bra eller dåliga? När jag nu har besökt 194 länder, med endast en liten budget, har jag funnit att människor är mestadels bra.

Eller åtminstone har de varit bra för mig. Den normala inställningen de flesta människor har är att hjälpa och stödja en främling så länge det inte kostar en för mycket. 

Som barn kunde jag och mina vänner ibland ge okända felaktiga vägbeskrivningar i hur de skulle hitta i vår stad eftersom det roade oss. Men som vuxen tycker jag inte att det är roligt alls och skulle alltid göra mitt bästa för att ge bästa vägbeskrivningen jag kan. Och varför skulle jag inte göra det? Det är trots allt ganska enkelt och kräver mycket lite av mig. Och i samma ljus har mina möten med människor över hela världen varit korta och enkla, som korta översättningar eller vägbeskrivningar. 

En episk ljusshow lös upp hela Hongkongs kvällshimmel.

Det har bevisats att rikedom och makt ofta gör människor snåla och korrupta. De flesta är dock inte rika och kommer aldrig att bli det. Men om en ”bra” person plötsligt får betydande makt är risken att denne blir förändrad och eventuellt ”dålig”. Pekar det inte på att vi alla är både bra och dåliga, och att det mest beror på omständigheterna? Och om så är fallet har jag hittat svaret på min fråga om vilken typ av person jag är – jag är båda. 

Eftersom viruset fortsätter att förstöra vårt sätt att leva sitter jag fortfarande fast i Hongkong sedan snart nu ett och ett halvt år. Löjligt. Och Hongkongs gränser förblir lika stängda som de har varit sedan mars 2020. En annan dansk i Hongkong, som också är vd i ett stort rederi twittrade följande:

”I Hongkong är folk tveksamma till att bli vaccinerade, eftersom det finns  lite eller ingen covid. Det finns lite eller ingen covid eftersom gränserna är ganska stängda. Och gränserna är ganska stängda eftersom människor tvekar att vaccineras. Moment 22.” 

Hans namn är Björn och jag tyckte att denna tweet av honom var mycket bra. Samtidigt finns det också ett upprörande budskap med hans tweet. Hongkong har mer än tillräckligt för att vaccinera hela sin befolkning, medan människor i många länder skulle sälja sin själ för en spruta. I vissa länder avvisar regering och medborgare vaccinationer på grund av mikroskopiska risker för att de kan stöta på hälsorisker eller ett mindre antal dödsfall. Under tiden dör människor i ett stort antal, människor som inte erbjuds vacciner. Är detta bevis på människors dåliga sidor? 

I Hongkong fick vi valet mellan två olika vaccinationer: Sinovac eller Pfizer Biontech. Sinovac är sannolikt ett fint vaccin, men effekten är inte lika bra som hos BioNTech. Det logiska valet tycktes vara BioNTech men jag skulle säkert ha varit nöjd med Sinovac om det inte funnes ett andra val. Ibland kan problemet med oss människor vara valfriheten. 

Min fru är läkare och anställd på ett läkemedelsföretag. Hon tror att vi kommer behöva mer vaccin och mera sprutor innan pandemin är över. Jag anser mig för närvarande vara helt vaccinerad med mina två sprutor, men så är kanske inte fallet. Vem vet? Hela denna pandemi har varit oerhört oförutsägbar. 

Det enda förutsägbara med pandemin har varit att människor hittar ett sätt att dra nytta av det. Jag hörde nyligen att Bill och Melinda Gates har donerat/samlat in mer än femtio miljarder US dollar genom Gates Foundation. Människor kommer i olika former och storlekar. 

Medan framtiden verkar osäker är en sak tydlig: jag är glad att min fru är med mig i Hongkong. Mitt skägg är snyggt trimmat till 9 mm på hennes begäran, och vi får spendera våra dagar tillsammans efter nitton månaders uppehåll. Vårt online-bröllop var allt annat än konventionellt men det fyllde sin funktion och gjorde det möjligt för oss att vara tillsammans igen.

När hon så kom, kom vi överens om att vår första prioritering skulle vara att få igång en vardag. Nu arbetar hon från tidig eftermiddag till sent på kvällen när hon följer sin danska kontorstid. Detta gör att vi har förmiddagarna tillsammans. 

Mina arbetstider är mestadels anpassningsbara och jag har försökt skjuta de flesta av mina engagemang till eftermiddagen och kvällen. Detta fungerar för oss. 

Jag och hustrun tog in på hotell The Hari Hong Kong som bjöd på en spektakulär utsikt från fönstret. Där väntade också en tårta och champagne på vårt rum.

Vi ville ha lite ledig tid tillsammans, men har skjutit upp det tills vi fick saker att flyta bättre. Men tiden kom så äntligen, och vi erbjöds en lyxhotellvistelse som vår uppskjutna smekmånad. Vi gifte oss i december och hon släpptes efter sin karantän in i Hongkong i mitten av mars. Så vi har varit tålmodiga. 

Det var fantastiskt att få lite ledig tid tillsammans i vad som lokalt kallas för staycation. Vårt hotell hette The Hari och ligger i Wan Chai, som är en av de äldsta stadsdelarna i Hongkong. Ett trevligt och miljömedvetet hotell som föredrar glasflaskor framför plast. Det fanns en spårvagnshållplats nära The Hari och vi åkte spårvagnen till ändstationen bara för att njuta av utsikten över staden.

Sedan åkte vi tillbaka och smög in på Hong Kong Cemetery för att ta några bilder åt en vän i Taiwan. Min vän uppdaterar en kyrkodatabas och har bara några få sektioner av kyrkogården kvar. Kanske verkar det som en udda aktivitet för en smekmånad, men i rättvisans namn är så Hong Kong Cemetery både vacker och historisk, med gravar som går tillbaka till när britterna koloniserade ön 1841. 

Vi njöt av god mat, gick på tysta promenader och såg en film på en närliggande biograf. Masker bärs överallt i Hongkong, och både mat och dryck är förbjudet på biografer. Men det var fortfarande trevligt att sitta där i mörkret och känna sig nästan normal. 

Jag antar att jag aldrig förstår helt om vi är bra eller om vi är dåliga människor. Men en sak är säker – vi kan alltid bli bättre.