RESAN

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter

Att nå det högsta berget

Jorden runt-resan har gjort Torbjørn till en av världens tre hundra mest beresta människor genom tiderna. Men nu känner han sig ofta plågad inuti. Röster i hans huvud vädjar till att stoppa detta nonsens: ”Åk hem!” Gränserna runt honom är stängda på grund av pandemin. Men det verkliga värdet i detta projekt ligger i att se varje land i ett positivt ljus, och aldrig ge upp!

Dagboksanteckningar.
Sön 21 feb – dag 2591

Jag hade en gång nöjet att vandra längs med Everest-leden i Nepal. Nepal har två mycket berömda vandringsleder: den ena är Annapurna Circuit och den andra är Everest base camp trek. Annapurna Trek sägs vara den vackraste av de två. Everest base camp trek den mest äventyrliga. Den senare fick naturligtvis min uppmärksamhet. Och det är en väg som många legender från ­Himalaya har gått genom åren.

Det är känns märkligt att komma till baslägret. Du kan inte se Mount Everest från lägret då utsikten blockeras av ett annat berg. Men under vandringen dagarna innan du når baslägret har du en fantastisk utsikt över berget. Men alltså inte när du står vid startpunkten för alla försök från den nepalesiska sidan att bestiga Mount Everest.

I Hongkong, där det känns som att jag har fastnat för alltid, finns det ett berg som heter Sharp Peak. Det är mycket mindre såklart men påminner om Mount Everst. När du når foten av berget och påbörjar din stigning kan du inte se toppen. Du ser en kulle framför dig, och förväntar dig att toppen är synlig strax bortom horisonten. När du väl kan se bortom horisonten dyker en annan kulle upp. Kommer toppen att vara synlig bortom den kullen? Nej. Det finns ytterligare en kulle och en ny horisont. Det fortsätter så ungefär fem gånger innan toppen äntligen blir synlig. Och utsikten från toppen är majestätisk. Åtminstone i klart väder – för jag har också varit där uppe utan utsikt också.

Vart är den här pandemin på väg? Jag trodde att världen skulle vara upptagen med att vaccinera människor nu. Att de flesta äldre och de med sjukdomar skulle ha vaccinerats i slutet av december och under januari. Här i Hongkong har ännu ingen vaccinerats. Åtminstone ingen som jag känner till.


Kinesiskt nyår börjar den 12 februari och det är en stor händelse!Det är en social tid där familjer samlas, njuter av god mat, lyssnar på musik, spelar spel och har det bra.

Hongkong har en oerhört effektiv administration, och medan byråkratin ibland kan ge en grått hår är det onekligen effektivt. Efter en våldsam tyfon för en tid sedan städades staden upp inom några få timmar. Jag ansökte nyligen om ett ID-kort här i Hongkong – fick det en timme efter att processen hade börjat.

De säger att alla 7,5 miljoner Hongkongbor kan vaccineras på några månader när de väl kommer igång, och jag är benägen att tro det. Men ser jag på världen så verkar det hopplöst. Rika länder kämpar för att lägga beslag på de vacciner de behöver, medan fattiga länder står utan. Har vi hört det förut? Historien som alltid upprepar sig gäller även denna gång.

Jag vill också ha vaccinet. Vaccinet är för mig en viktig del i pusslet i att kunna fortsätta denna sju år långa resa. Sedan mer än ett år är jag nio länder från att nå målet. Under tiden har mina sociala medier nästan fördubblats till cirka 100 000 följare. Historien om resenären som fastnat så nära mållinjen är populär…

Jag är van att le mot kameran, men känner mig ofta plågad inuti. Röster i mitt huvud vädjar till att stoppa detta nonsens: ”Åk hem!”

Ibland tror jag att den rösten har rätt. Innan jag lämnade mitt hem i Danmark den 10 oktober 2013, satte jag upp tre huvudregler för projektet: 1) inga flygningar, 2) mer än 24 timmar i varje land och 3) ingen hemresa innan jag besökt jordens alla länder.

Detta projekt har gjort mig till en av världens tre hundra mest beresta människor.

Men förutom att vara en bra konversationsstartare, vad ger det då? Det verkliga värdet i detta projekt ligger i att se varje land i ett positivt ljus, aldrig ge några mutor, hålla Röda korsets flagga högt, och aldrig ge upp!

Making time!

Det skulle vara enkelt att sluta nu. Att kämpa till det bittra slutet för något vi tror på är svårt. Nu med mitt ID-kort i handen har jag blivit bosatt. Då vet man att man har väntat länge. För länge. Men minns någon detta fortfarande? Att jag också blev bosatt i Republiken Kongo. Jag behövde bli bosatt i landet för att kunna ansöka om visum till Kongo-Brazzaville, som ligger tvärs över Kongofloden, och som blev land nummer 101 för fyra år sedan. Jag förlorade nästan livet i den delen av världen. Dubbelt upp. Ändå har jag så mycket bra att säga om människorna i Centralafrika: maten, floran, faunan. På något sätt kände jag mig hemma.

Jag vill inte vara i Hongkong. Hongkong är en mycket bra plats, men jag vill inte vara här. Men ändå måste jag för jag har inget annat lönsamt alternativ till hands. Gränserna runt mig är stängda och Stilla havet är för stort för att riskera hela projektet. Dessutom är de länder jag har kvar alla stängda. Och för att göra det ännu svårare så undviker fartyg att ta utomstående människor ombord.

Medan jag är här i Hongkong har jag tagit ett jobb. Jag är assistent till pastorn vid den danska sjömanskyrkan i Hongkong. Jag går ombord på containerfartyg med tidningar, tandkräm, chokladkakor och i ett fall en PlayStation 5. Det känns bra att hjälpa sjömän eftersom de har tagit så bra hand om mig. Och det får tiden att gå i väntan på att världen ska återgå till något normalt tillstånd.

Jag är en av världens mest statiska resenärer. Men inte stillastående, för jag har rest över hela Hongkong. Och mina senaste tre vänner, Anders, Kenneth, och Poul, hjälpte mig att uthärda den berömda ultradistansen som kallas MacLehose Trail. Det är en 100 kilometer lång led med mer än 5 000 meters höjdskillnad. Stöttad av mina vänner lyckades jag genomföra hela distansen på 19 timmar och 35 minuter. Inget nytt världsrekord, men verkligen tillräckligt för mig. Min fyrtiotvå år gamla kropp hade mycket ont i slutet. Mina knän kändes som om de var fulla av trasigt glas, mina magmuskler var skadade, bröstet smärtade, mina lungor var överansträngda, min axel var öm och benen i båda fötterna värkte.

Men smärta är tillfällig säger de. Och jag hoppas att toppen är bortom nästa kulle.

Leverans av PS5 till besättningen på Maersk Eindhoven.

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter
Stäng X

Du har kommit till Tidningen Global´s arkiv med äldre artiklar.

Besök tidningenglobal.se för att läsa aktuella nyheter från hela världen.