Donald Trump har lämnat Vita huset, Joe Biden har tillträtt som USA:s president. Allt tillbaka till det normala? Hur ser världens medier på sin egen insats under Trumps innehållsrika och turbulenta presidentskap?

Klart är att en krisande bransch har tjänat stora pengar på Trumps twittrande, felaktigheter och unika presidentframtoning.

Den tredje statsmakten, anser bedömare, borde ha lärt av tidigare erfarenheter istället för att svinga tillbaka.

Av Klas Lundström

JOURNALISTIK I Sverige har debatten om mediers bevakning av Donald Trump och ex-presidentens anhängares intrång i Kapitolium – vars kaos ledde till fem dödsfall – ställts på sin spets i och med att Sveriges Television fått kritik för sin hållning gentemot flagranta osanningar från den amerikanska högerpopulistiska rörelsen och svenska mediers USA-bevakning i stort.

Efter att republikanen Trump sett sin presidentmakt tillbakadragen i och med valförlusten mot demokraten Joe Biden var det många medier som öppet visade sin glädje.

Franska Le Monde beskrev Bidens seger som ”en lättnad för Europa”. Brittiska The Guardian utropade händelsen till skäl nog till att ”förnya sitt hopp för USA och världen”. Tyska Bild am Sonntag täckte en morgonupplaga med ordet ”Yes” och en bild på Biden med segerknuten näve. Inget exempel rör opinionstexter, utan är nyhetsröster som i praktiken pantsätter sitt oberoende anseende genom att öppet rida på de känslor som många världen över – men långt ifrån alla – kände efter Donald Trumps fyra kaotiska år i Vita huset.

År kantade av riksrättsprocesser, flagranta osanningar om USA:s ekonomi, en havererad covid-19-strategi och – icke att förglömma – systematiskt bråkande med medier.

”Känslornas tid”

Donald Trumps presidentskap har beskrivits som ”känslostyrt” snarare än dikterat av kall realpolitik. En tanke som ramar in personen men ignorerar en mångårig utveckling, menar Edward Sugden som undervisar i amerikastudier vid King’s College London.

”Skiftet från ideologi till känslor har pågått inom politiken under de senaste 30 åren, genom en fas av centerism under 1990-talet när den liberala demokratin sågs som ’historiens ände’”, skriver han i en essä för openDemocracy.

Känslor i det politiska samtalet är Trump å andra sidan föga ensam om:

Van Jones, kommentator för demokratisklojala CNN, grät öppet av lättnad och glädje under valnatten över att Trump var bortröstad. Även tårar hos politiker och aktivister släpptes fram på andra amerikanska kanaler i samband med valresultatet.

Sämsta som hänt demokratin – bästa som hänt medier

Om Donald Trump var det sämsta som kunde hända för USA:s politiska demokrati (vilket amerikanska statsvetare gör gällande i en analys för The Conversation) torde ex-presidenten ha betraktats som en gudagåva för en global medieindustri som på senare lidit av svikande trovärdighetssiffror, prenumeranter och annonsintäkter.

Trump blev det attraktionsnummer som medier världen över, måhända omedvetet, hade gått och längtat efter. Med Trump var en nyhetsuppdatering eller känsloframkallande rubrik aldrig långt borta.

”Det finns uppenbarligen en motsägelse här: storkapitalet göder sig själv på de demokratiska valens offer”, menar Edward Sugden.

Innan Twitter stängde ner Donald Trumps konto tjänade det San Franciscobaserade och börsnoterade bolaget stora pengar på dennes ständiga twittrande, vilket lockade trafik och kunder till bolagets plattformar.

Utan Trump skulle Twitter kunna mista en femtedel av sitt värde, sade teknologianalytikern James Cakmak i en intervju med Bloomberg 2017:

– Det finns ingen bättre gratisreklam i världen än USA:s president.

Kort efter kaoset i Kapitolium och i samband med att Twitter fattade beslutet att stänga Trumps konto (först temporärt, sedermera för gott) föll Twitters aktie med 6 procent, motsvarande 25 miljarder kronor, enligt Marketwatch.

”Partisk Trump-bevakning”

Med Trump borta (även om Floridaflyttar och eventuella riksrättsprocesser garanterar fortsatt bevakning) och Biden installerad i Vita huset är det således läge att analysera hur väl medier klarade av sitt uppdrag att oberoende granska den högsta politiska makten mellan 2016 och 2020.

Chris Wallace, anställd hos konservativa Fox News, registrerad demokrat och mångårig ABC-medarbetare, ger Trump viss rätt i sin kritik mot medier och dess ”partiska bevakning”. I sin iver att överbevisa Trumps felaktigheter överskred amerikanska – och i längden förmodligen även utländska – medier gränsen för objektiv bevakning.

– Vi borde inte dras till att bli spelare och försöka att matcha de personer vi bevakar med skymford. Det är inte vår roll, sade Chris Wallace i samband med att han mottog ett pris från Kommittén för oberoende journalister 2017.

”Utlovad öppenhet skäl till vaksamhet”

Innebär Bidens tillträde att journalister repatrierar bakom den uppskruvade och intensiva ton som tillåtits härska under Trumps presidentskap? Frilansjournalisten J.H. Deakins menar att Bidenadministrationens utlovade ”öppenhet” gentemot pressen är ett kvitto på att journalister bör vara särskilt vaksamma:

”Den rådande diskursen bidrar till mytbildningen kring Biden som knekten i rustning som kommer ridande för att befria Amerika från Trumpismen – så är tydligen inte fallet. Inte minst för 74 miljoner väljare”, skriver Deakins i en analys för Business Insider.

Att ”Biden inte är någon Trump” förändrar inte de grundläggande problem som journalistik i USA och andra länder, inte minst Sverige, tampas med. Inom en kultur med bristande minoritetsrepresentation och allt färre arbetstillfällen att konkurrera om har bekväma intäkter och lättförtjänta publicistiska beslut gjorts på bekostnad av långsiktiga strukturer.

Finanskrisen 2008 blev förutom en dräpare av journalistjobb även en pressetisk ögonöppnare, menar Gretchen Morgenson, Wall Street-reporter för New York Times:

– Du hade en ordförande för Federal Reserve [USA:s riksbank, reds.anm.] som i maj 2007 sade att subprime-krisen kunde kontrolleras och att krisen inte skulle spilla över till den övriga ekonomin, vilket givetvis var fullständigt felaktigt, säger Gretchen Morgenson till Columbia Journalism Review.

Makten ifrågasattes inte tillräckligt och fastän journalistiken inte bar direkt skuld till krisen i sig torde det globalekonomiska sammanbrottet 2008 likväl ha gett upphov till en snabbare självrannsakan än vad som kom till stånd, menar Gillian Tett, redaktör vid Financial Times.

– Någon självrannsakan kom inte till stånd, för att vara ärlig. Det fanns inte någon känsla av att vi borde börja se på saker och ting bortom vad jag kallar toppen av ett isberg, säger Gillian Tett till Columbia Journalism Review.

Tid för självrannsakan

Finanskrisen 2008 och Trumps valseger 2016 över favorittippade Hillary Clinton kan utöver brexitomröstningen samma år lyftas fram som isbergstoppar som den globala journalistiken kraschat in i. Och i dess kölvatten har allmänhetens förtroende för journalistik tagit skada.

Joe Bidens valseger i det amerikanska presidentvalet hösten 2020 innebär ännu en utmaning för journalistiken, menar J.H. Deakins. Framför allt på sikt.

”För bevarandet av vår demokrati kan inte pressen favorisera någon, i något läge”, summerar Deakins. ”Under valet [2020] såg jag tillräckligt för att veta att vi – om vi fortsätter hålla samma kurs – leder journalistiken ner längs en långt farligare stig än under Trumps ämbetsperiod. Den tredje statsmakten måste noga granska sig själv.”