Det har gått tio år sedan frukt- och grönsakshandlaren Mohamed Bouazizi tände eld på sig själv i den tunisiska staden Sidi Bouzid, en handling som blev startskottet för det som skulle bli den arabiska våren. Tunisien vann demokrati men människors levnadsvillkor är fortsatt mycket svåra.

Av Bella Frank

TUNISIEN såg länge ut att vara det av länderna som var del av de folkliga upproren under den arabiska våren som klarade sig bäst, med en övergång till ett demokratiskt system som överlevt trots stora utmaningar. Men problemen i landet 2020 hopar sig. Ekonomin har halverats sedan Jasminrevolutionen, och en redan svag ekonomi har krympt ytterligare under coronapandemin, och dess effekter på landets viktiga turistindustri. Arbetslösheten är utbredd – och särskilt bland unga. Ungdomsarbetslösheten uppskattas av ILO ligga på 36 procent under 2020, att jämföra med 16 procents arbetslöshet i befolkningen i stort.

Tio år efter den arabiska våren fortsätter folk att protestera – demonstrationer och strejker med fokus på bättre levnadsvillkor präglar Tunisien. För en dryg vecka sedan gick vårdpersonal ut i strejk efter en dödsolycka i början av december där den 27-åriga läkaren Badreddine Aloui dog när han föll ner i ett hiss-schakt trots att felet påtalats flera år tidigare, något som vårdpersonalen menar var symtomatiskt för ett hälso- och sjukvårdssystem som länge varit underfinansierat, rapporterade AFP.

I slutet av november stängde demonstranter ner hela landets fosfatutvinning genom sittprotester vid den statligt ägda tillverkaren Gafsa phosphate. Protesten sammanföll med andra strejker och demonstrationer runt om i landet. Och i provinsen Tataouine i södra Tunisien har protester pågått sedan våren 2017 med krav på arbete inom landets energisektor, något som utlovades av landets dåvarande regering. I provinsen som är rik på naturresurser utvinns bland annat olja, men fattigdomen är stor och arbetslösheten utbredd.

Mohamed Bouazizi arbetade hårt för att försörja sig och sin familj, men fick varor och verktyg beslagtagna vid flera tillfällen. Den 17 december 2010 hade han nått bristningsgränsen och satte eld på sig själv utanför den lokala myndigheten i Sidi Bouzid, och människor som kände igen sig i hans öde gick ut i protester som spreds över landet och så småningom i land efter land i Mellanöstern och Nordafrika. Bouazizi dog efter 18 dagar i koma. Tio dagar efter hans död, den 14 januari 2011, flydde landets president och diktator Zine al-Abidine Ben Ali Tunisien.

Tio månader efter Ben Alis landsflykt hölls det första demokratiska parlamentsvalet i landet, islamistpartiet Ennahda vann, och bildade en sekulär samlingsregering. Men trots den lovande starten har flera regeringar misslyckats med att genomföra grundläggande socioekonomiska reformer, och missnöjet har länge varit utbrett. Sex år efter Bouazizis desperata gärning upprepades den av en fembarnsmamma. Hon var arbetslös och hennes ekonomiska bistånd hade upphört några månader tidigare, och hon satte eld på sig själv i december 2017.

Och året därpå protesterade fotografen Abderazzak Zergui på samma sätt i staden Kasserine – han tände eld på sig själv för att protestera mot fattigdomen i landet. I en video som han lagt upp på Facebook förklarade han varför:
– Detta är en uppmaning till folket i Kasserine, jag kommer att utföra en revolution själv, sade han i videon rapporterade Reuters då.