Av Daniela Portocarrero

Världens klimatmöte 2021 – fortfarande en överrepresentation av vita män i dyra kostymer. 

Fortfarande byråkratiska manövrar av världens maktcentrum där väsentliga ord ändras i slutförhandlingarna (i det här fallet blev fasa ut kolkraft till fasa ner). Fortfarande närsynta politiker fängslade i ett system som de har tappat kontrollen över, vars kompass pekar mot ekonomisk istället för ekologisk tillväxt. Det är inte konstigt att de flesta analyser av COP26 uttrycker en stor eller mindre besvikelse. Trots detta så gav mötet ändå hopp för framtiden – då det hjälpte omvärlden att få upp ögonen för de unga kvinnliga klimatledare som vågar säga saker som de är. Greta Thunberg har fått sällskap.  

COP26 har kallats det mest exkluderande klimatmötet sedan det första ägde rum år 1995. Situationen i världen gjorde det ännu svårare för representanter från Globala Syd att delta, vilket resulterade i att det var färre fysiska deltagare från platser som redan konfronteras med klimatförändringarna. Mötet lyckades däremot med att skapa rum för vita privilegierade skådespelare, miljardärer, kläddesigner och kungligheter som istället gav en bra representation av världens elit. 

Förutsättningarna för ett rättvist och inkluderande klimatmöte var alltså lite körda redan innan mötet började. Dock märktes detta inte så väl då unga aktivister och urfolksledare i vanlig ordning höll gripande tal och syntes sida vid sida med beslutsfattarna. Självfallet var dessa dock inte bjudna till förhandlingsborden – där de egentligen borde sitta. Istället låg det förhandlande ansvaret hos årets utvalda representanter för de 197 länderna som har anslutit sig till FN:s klimatkonvention. Ja, det var business as usual. Något som resulterade i Glasgows klimatpakt, en typ av förstärkning till Parisavtalet.

 Innan COP26 förutspådde klimatforskarna att världen var på väg mot en 2,7 graders uppvärmning. Efter Glasgows klimatpakt sänktes denna siffra till 2,4 grader, vilket tyvärr visar att resultatet av COP26 inte levererade det världen behöver. Men visst är det bättre än att det hade gått åt andra hållet. Ett annat resultat av klimatpakten är att alla länder kommer att behöva lämna rapporter om sina nationella klimatplaner redan nästa år, något som troligen kan skynda på framtida förhandlingar.

En av de mest ifrågasatta delarna av Glasgows klimatpakt gällde kolkraften – klimatets enskilt största fiende. Trots att alla i förhandlingsrummet givetvis var väl medvetna om detta, så drog de ekonomiska agendorna i trådarna. Kina och Indien lyckades ändra formuleringen kring kolkraft från ”fasa ut” till ”fasa ner”. En farlig ordlek med förödande konsekvenser. Men i diplomatins anda så är det väl så det går till, om alla ska komma överens. Ytterligare en anledning som får en att mista förtroendet för dessa hierarkiska förhandlingar.

Vidare så jublade många världen över då fossila bränslen nämnts för första gången i ett av FN:s klimatavtal. Året? 2021. 

Bland annat Saudiarabien och dess vänner har alltså lyckats att hålla orden utanför förhandlingarna fram tills nu, då subventioner för fossila bränslen också ska ”fasas ut” (men notera att det bara gäller subventioner). Vissa av förhandlarna i FN:s klimatkonvention har agendor som lyser rakt igenom – de är där för att bromsa utvecklingen och förlänga möjligheten att smutsa ner jorden lite till. Detta faktum ger åter en känsla av att det är helt fel personer som sitter som beslutsfattare på världens klimatmöten.

Ljuspunkten i COP26 var närvaron av flera unga, kvinnliga klimatledare vars namn är värda att lägga på minnet. Bland annat Vanessa Nakate, svart klimatledare från Uganda som grundade ”Rise up Climate Movement”, och Txai Suruí, klimatledare med urfolksbakgrund från Brasilien, som höll i invigningstalet och verkar vara Jair Bolsonaros direkta motsats. Hoppet från COP26 ligger i deras ord och ledarskap. Där systemförändring är ett måste, inte ett alternativ.