DAGBOK | KABUL

”Afghanistan har förlorat sin röst”

Talibanerna har skrutit med  att de bringat fred och säkerhet för alla men tvärtom är säkerhetsläget svårt och har försämrats sedan dess de med våld kom tillbaka till makten. Minoriteten hazarer attackeras dagligen, skriver Yasmeen Afghan. På bilden rök från en explosion den 13 november på en minibuss i ett område i Kabul där många hazarer bor. Foto: AP Photo

DAGBOK | KABUL

Dela på facebook
Dela på twitter

”Afghanistan har förlorat sin röst”

Den 16 november hade det gått exakt tre månader av talibanernas ockupation av Kabul. Medan världen allt mer glömmer landet, och vissa världsledare överväger möjligheten att erkänna talibanernas regim fortsätter Afghanistans folk att stå upp mot deras brutala styre, skriver Yasmeen Afghan i del 21 av sin dagbok.

Av Yasmeen Afghan

DAGBOK | KABUL Det är inte bara Kabuls fall utan fallet av helt land och 20 års framsteg. Under åren av USA:s ockupation och talibanernas uppror kunde Afghanistan gå framåt och utvecklas. För vissa utanför Afghanistan var de 20 åren bortkastade men för afghanerna, som var under kontinuerliga attacker från talibanerna, såg man att vissa signifikanta framsteg gjordes. 

Miljontals flickor skrevs in i skolor runt om i Afghanistan, tusentals flickor fick högre utbildning på universiteten i offentlig eller privat regi. Kvinnor hade beslutsfattande positioner, de gjorde militärtjänst och jobbade inom polisväsendet. Afghanistan hade hundratals kvinnliga åklagare och domare. Kvinnor syntes i alla samhällsskikt, och civilsamhället och människorättsgrupper arbetade för att öka kvinnors deltagande. Detta var inte på grund av USA:s ockupation – det var motståndskraften hos afghanska kvinnor som gjorde att man drog nytta av de möjligheter som omständigheterna erbjöd.

Likaså förbättrades livet för människor i allmänhet. Underhållningsindustrin blomstrade, och de lokala tv-stationerna började producera sina egna draman och andra program. Modeindustrin försökte hitta sin plats bland landets traditionella breda massa. Sport var en annan arena som gjorde enorma framsteg under de senaste 20 åren. Afghanistan hade damlandslag i fotboll och cricket utöver herrlandslagen.

Den 15 augusti 2021 gick allt upp i rök. Afghanistans hjärta upphörde att slå. Dess kvinnor blev fångar på nytt, utan några rättigheter. Afghaner förlorade sina grundläggande rättigheter och förlorade sitt hopp om en bättre morgondag. 

– Ingen skulle stå ut med det afghanska folkets hjälplöshet. Vi har återigen blivit talibanernas boskap. De slår oss med de genomskinligaste av svepskäl, säger Khalida (inte hennes riktiga namn), en lärare från Mazar-e-Sharif.

Under talibanernas tidigare styre var offentlig bestraffning, amputation och avrättningar vanligt. De flesta av dessa grymma regler har återinförts. Talibanerna använde skräck för att kontrollera afghanerna då, och den metoden används igen. 

– Folk kanske kan stå ut med att leva med hunger men inte med att bli förödmjukade för varje steg de tar, säger Khalidas bror som inte vill bli identifierad.

– Jag har inte rakat mitt skägg sedan Kabuls fall. Jag vill inte bli misshandlad och förödmjukad på grund av mitt skägg. Jag har bett mina söner att låta sina skära växa också. Varför utsätta sig för förödmjukelse av några huliganer?, säger Haji Ibrahim (inte hans riktiga namn) som närmar sig 70 och bor i Qasaba-området i Kabul till mig. 

På sociala medier sprids det rapporter om försvinnanden, avrättningar, tortyr och fängslanden. Talibanerna riktar inte bara in sig på tidigare militärer eller säkerhetspersonal utan även på idrottare, folk inom underhållningsindustrin, tidigare regeringsanställda – alla som anses vara ett hot och därmed är hela nationen utsatt. 

Talibanerna har skrutit med  att de bringat fred och säkerhet för alla men tvärtom är säkerhetsläget svårt och har försämrats sedan dess de med våld kom tillbaka till makten. Minoriteten hazarer attackeras dagligen, och det finns rapporter om att hazarer tvingas bort från sina byar. Kvinnorättsaktivister har attackerats och dödats. Nyligen dödades fyra kvinnoaktivister i Mazar och listan på den typen av avrättningar blir allt längre. 

Lokalmedier rapporterar inte sådana händelse på grund av rädsla. Konar- och Nangarharprovinserna har sett en daglig uppgång av dödande. Män förs ut från sina hem mitt i natten, torteras och sedan hittas deras kroppar upphängda i ett träd eller så har de blivit halshuggna. 

– Påtvingade försvinnanden ökar. Vi hör om tre eller fyra mord dagligen, män som hänger från träd. Livet har blivit ett helvete. Vi lever i konstant rädsla, säger 25-åriga Wahid (inte hans riktiga namn) som bor i Jalalabad.

En annan Jalalabadbo, Hashim, säger till mig: 

– Det är inte bara Jalalabad, i hela landet sker det avrättningar men det rapporteras inte om det i de stora medierna av rädsla för att talibanerna ska hämnas. Läget är förfärligt, och bland folk växer rädslan.

– Jag är rädd för min säkerhet. Jag blev så rädd efter att jag läste om de fyra aktivisterna inom civilsamhället som dödes i Mazar. Varje gång det ringer på telefonen får jag hjärtat i halsgropen och tror att det har blivit min tur. Är det här fred och säkerhet för alla? Talibanerna uppmanar folk att inte lämna landet, men varför skulle folk inte göra det, varför ska vi stanna? För att dödas av dem och slängas i diken?, säger en kvinna som själv är aktiv inom civilsamhället till mig.  

Marknader och basarer runt om i Afghanistan hade börjat blomstra och i städer som Kabul, Mazar, Kunduz och Herat kunde kvinnor enkelt gå och handla men nu är de instängda i sina hem. 

– Sedan talibanerna tog över makten har jag inte kunnat gå till basaren. Kvinnor är rädda för att lämna sina hem. Jag har aldrig haft något jobb utan har varit hemmafru men jag brukade göra alla inköp åt familjen och nu kan jag inte ens göra det, säger Hadia (inte hennes riktiga namn) från Kunduz, till mig. 

Sedan Kabul föll har de flesta tv-kanalerna inga kvinnliga programledare, de få som har det har nya presentatörer som är helt täckta och du ser dem knappt i starka färger som tidigare. Musikkanaler har förbjudits och ingen musik spelas i radiokanalerna heller. Underhållningsindustrin har pausats. Tv-kanalerna sänder antingen islamiska program eller nyheter. All drama som sänds för tillfället är islamisk. 

– Jag tycker att det är en grundläggande rättighet för alla människor att kunna titta på och lyssna på musik, men vi har inte den rätten under talibanerna, säger Shazia från Kabul till mig.  

Shazias mamma, Gul Bibi, som är analfabet och som har levt hela sitt liv för att ta hand om sina barn och som nu passar sina barnbarn säger till mig;

– Talibanerna är rädda för glädje så de har satt stopp för allt som gav upphov till det. Min favoritstund på dagen var när jag tittade på en dramaserie och drack mitt gröna te, men nu vet jag inte vad jag ska göra för att få tiden att gå. 

– Afghaner lever på medeltiden eftersom talibanerna har förbjudit alla former av underhållning. Läget i provinserna är värre än i Kabul eftersom det i provinserna råder ett totalt förbjud på kvinnor i media, säger Hamayoun (inte hans riktiga namn). 

– Snart kommer vi att förbjudas från att skratta högt eftersom varje dag för ett nytt förbud med sig, säger Mukhtar som bor i Kunduz till mig. 

På tre månader har hela världens fokus flyttats bort från Afghanistan och vissa världsledare förbereder sig för att tala med talibanernas brutala regim utan att ta hänsyn till det afghanska folkets röster, och särskilt de afghanska kvinnornas. 

– Det var ingen ideal situation tidigare men trots alla säkerhetshot från talibanerna försökte vi som nation sträva och nå våra drömmar, vi hade ett hopp som krossades av talibanerna och av världens ledare, säger Fawad, som bor i Kabul, till mig. 

– Vi ville ha ett slut på USA:s ockupation men det betydde inte att vi ville att talibanerna skulle komma tillbaka. Vi ville inte ha jihadistiska ledare men de tvingades på oss precis som talibanerna, säger 45-åriga Ahmad (inte hans riktiga namn), en advokat från Kabul, till mig. 

– Var finns världens demokratiälskande människor? Varför är de tysta om afghanernas svåra plågor? Kommer de att tillåta sina regeringar att erkänna talibanerna?, säger Roya, som inte vill avslöja var hon befinner sig, till mig. 

– Afghanistan har förlorat sin röst. Vi har blivit en stum nation eftersom det inte finns någon yttrandefrihet men talibanerna ska inte se oss som svaga, vi kämpar och kommer att fortsätta vår kamp även om hela världen vänder oss ryggen, säger Marjan, som bort i Makroryan, till mig. 

Afghanistans folk utmanar talibanerna på alla plan oavsett om det är på Kabuls, Herats, eller Mazars gator, eller i internationella sammanhang som en cricketmatch. De afghanska kvinnorna är de modigaste då de har organiserat protester vid flera tillfällen trots att talibanerna har förbjudit protester och till och med har gripit journalister som bevakat dem. Medier pratar om strejkande lärare, läkare och offentligt anställda. Även om världen har förlorat sitt intresse för läget i Afghanistan står Afghanistans folk långsamt men säkert upp mot talibanerna och deras brutala lagar. 

Dagbok | Kabul publiceras också i vänstertidningen Jeddojehad i Pakistan och på engelska på Today’s Point Online. Yasmeen Afghan är av säkerhetsskäl ett fingerat namn.

Översättning: Bella Frank

Relaterade artiklar:

Dela på facebook
Dela på twitter