Miljontals människor världen över har avlidit i sviterna av covid-19. Miljontals människor som sörjs, saknas och måste begravas. Begravningspersonal världen över vittnar om olidligt tryck och omänsklig arbetsbelastning. 

På flera håll har skyddsutrustningen lyst med sin frånvaro i snart ett år, på andra organiserar sig yrkeskåren och hotar med strejk om de inte vaccineras mot den sjukdom som personerna de begraver dukade under för.

Av Klas Lundström

COVID-19 Runtom i världen sörjer miljontals människor närstående och vänners bortgång till följd av den globala coronaviruspandemi som går under namnet covid-19. Mitt i krisens stormöga är det mycket som måste fortsätta som förut, hur svårt det än ter sig och hur branta uppförsbackarna blir. 

Bland annat att begrava offren efter pandemin. Något som ökat trycket på världens begravningspersonal som på flera håll inte finner tillräckligt med jord till covid-19-offren. 

På en kyrkogård i Vila Nova Cachoeirinha, i den brasilianska metropolen São Paulo, har gamla gravar tömts för att göra plats åt nyligen bortgångna coronaoffer, något nyhetsbyrån Reuters rapporterade om tidigare i våras. 

Det sydamerikanska landet – som uppvisar de högsta pandemidödstalen och fyra avverkade hälsoministrar under pandemins gång – styrs av president Jair Bolsonaro som förutom pandemins sociala kostnader även ser sig alltmer trängd av korruptionsanklagelser, låga opinionssiffror och en frisläppt politisk motståndare i ex-presidenten Lula da Silva. Bolsonaros politik hålls också som ytterst ansvarig för att antalet gravplatser inte räcker till för landets dagliga dödsoffer för covid-19.

”Arbetar dygnet runt”

Men det är inte bara i Brasilien som länders främsta politiker hålls ansvariga för att ha negligerat riskerna med pandemin i dess inledande skede – konsekvenser som nu märks av på kyrkogårdarna, där begravningspersonal går på knäna.

I Indien kritiseras landets premiärminister Narendra Modi för att ha ägnat mer tid åt att säkra bilden av sig själv i landets medier istället för att agera mot pandemins framfart, vilket bland annat märkts av då massmöten för hans eget parti tillåtits samtidigt som oppositionella dito tystats.

På Mumbais kyrkogårdar, emellertid, är det numera aldrig tyst. Här sliter begravningspersonal tjugofyra timmar om dygnet för att bereda sista viloplatser för stadens pandemioffer. Arbetsinsatser som inte utförs riskfritt och i snart ett års tid skett utan någon som helst säkerhetsutrustning som ansiktsmasker eller handskar.

– Jag är inte rädd för covid-19, jag har arbetat med mod. Allt handlar om mod, inte om rädsla, säger Munir Kamruddin, 52-årig kyrkogårdsförvaltare i Mumbai, till Al Jazeera English.

Tillsammans med Brasilien är Indien ett av de länder som drabbats av flest dödsoffer till följd av covid-19 och de dagliga inrapporterade dödsfallen uppnår flera tusentals och antalet inrapporterade fall uppnår hundratusentals, enligt landets hälsoministeriums statistik.

Precis som kyrkogårdarna är även sjukhusplatserna fyllda, vilket gör att desperationen stor i det indiska samhället och bildandet av en snabbt växande och lukrativ illegal marknad av icke-certifierade ansiktsmasker, syrgastuber och medicinsk vård. 

Särskilt mycket enklare är det inte på andra sidan Indiska oceanen, i Indonesien. Här hinner begravningsplatspersonal knappt slutföra sina böner för de nedlagda kropparna och ösa över den första jordkokan innan nya kroppar levereras. Ofta av ambulanser som istället för att köra nyligen avlidna covid-19-offer till bårhusen kör dem direkt till gravplatser. 

– Jag har sett alldeles för många kroppar begravas på den här gravplatsen, säger Darsiman, begravningsplatsarbetare i huvudstaden Jakarta, till The Guardian.

Den 48-årige mannen och hans skyddsutrustning är nersölade i lera.

– Det är för utmattande. Varje dag börjar vi klockan sju på morgonen och slutar tio eller elva på kvällen, säger han.

Risk för strejk

I Argentina har villkoren och tempot urholkat arbetet i den grad att kyrkogårdsarbetare höjer varningsflaggen för strejk. Varje dag är ett krig, menar Ernesto Fabián Aguirre, kyrkogårdsförvaltare vid kyrkogården Memorial i huvudstaden Buenos Aires. 

Att tillhandahålla vaccin till de personer som dagligen riskerar att smittas av samma virus som dödat över 70 000 invånare är det minsta Argentinas kyrkogårdspersonal bör begära, anser Ernesto Fabián Aguirre i en intervju med Reuters:

– Rädslan är verklig, det är därför vi vill att vacciner anländer till alla så att vi åtminstone kan leva i några år till, säger han. 

En strejk bland Argentinas fackligt anslutna begravningspersonal – eller i vilket land som helst – skulle mitt uppe i en pandemi innebära ytterligare ett hälsohot. Kroppar behöver begravas för att inte riskera att sprida smittor vidare, inte bara covid-19 utan även andra sjukdomar, jordfästningar är också viktiga för anhöriga i deras sorgeprocesser och för att kunna gå vidare.

Det vore inte första gången som kyrkogårdsanställda går ut i strejk. Bland annat har det hänt i USA. Året var 1970 och strejken inkluderade anställda vid katolska, judiska och borgerliga kyrkogårdar. Då gäller strejken högre löner och förbättrade villkor – vilket var fallet även under vintern 1978–1979 i Storbritannien. 

”Missnöjets vinter”

Då inleddes en lamslående strejk efter att anställda vid Fordfabriken i Dagenham i London fick igenom 17-procentiga löneökningar, vilket fick offentliganställda inom en rad yrkesgrupper att gå ut i strejk. Däribland kyrkogårdsanställda i Liverpool, vilket tvingade stadskontoret att hyra plats åt kroppar som ännu väntade på att bli jordfästa. 

Strejken drog ut på tiden och begravningar till havs diskuterades som ett reellt alternativ när de staplade kropparna blev så många att de löpte stor risk för att bli en sanitär fara. Efter två veckor gick Liverpools kyrkogårdsanställda tillbaka till jobbet, med 14-procentiga löneökningar.

”Missnöjets vinter”, vilket den flera tusen man starka strejken kom att bli ihågkommen som, är alltsedan dess ett slagträ i brittisk politik och vanligt förekommande som argument bland konservativa om fackförbundens alltför stora inflytande. 

Gäller livet

Nu, i pandemins Buenos Aires, gäller det de kyrkogårdsanställdas eget säkrade avstånd till groparna i jorden. Reserverade åt kistor. 

Hälsoföreskrifterna för jordsättning och hantering av kistor och döda kroppar förutsätter adekvat skyddsutrustning, vilket Argentina och många andra länder löpt brist på under covid-19-pandemin. 

Därför skulle en genväg förbi i landets vaccineringsprogram, som hittills inte mäktat med vaccinering av mer än fem procent av Argentinas befolkning, inte bara underlätta för begravningspersonalens arbetsvillkor – det skulle även rädda liv, menar Juan Polig, chef vid begravningsplatsen Memorial:

– Det är ett väldigt hårt arbete varje dag och jag skulle vilja om det vara möjligt för oss att bli vaccinerade, säger han till Reuters.