Samtidigt som Nazityskland invaderade Polen publicerade Dalton Trumbo antikrigsromanen ”Johnny var en ung soldat”. När Vietnamkriget rasade regisserade han själv filmatiseringen av boken. Däremellan utkämpade Trumbo ett eget krig mot svartlistning, ett konservativt Hollywood och för yttrandefriheten mitt under brinnande kallt krig och åsiktsregistrering.

Berättelsen om den blind-döv-stumme soldaten Joe Bonham är ett tidlöst tidsdokument som ständigt finner nya läsare med ett evigt aktuellt budskap om krig, kommunikation och rättigheter.

Av Klas Lundström

En film gjord under rasande Vietnamkrig, baserad på en bok publicerad vid andra världskrigets utbrott, om ett av oräkneliga offer av första världskrigets fasor. Om att vara blind, döv och stum. Utan armar eller ben. Instängd i sig själv. I sitt eget mörker.

Det är utgångspunkten för den amerikanske författaren och regissören Dalton Trumbos berättelse om soldaten Joe Bonham: ”Johnny var en ung soldat” (på engelska ”Johnny got his gun”).

”I Joe Bonhams fall måste narrativet om den söndrade kroppen, så skadad att den inte kan se, höra, lukta, röra, smaka, berättas via tanken: en fragmentarisk kropps, nästan postmodern kropps kommunikation, pulvriserad av modernitetens krig”, skriver Tim Blackmore, professor i film- och mediestudier vid kanadensiska Western University, i en essä för tidskriften Mosaic.

Det slutna rummet

Trumbo fick idén till berättelsen när han läste en notis om ett militärsjukhus i Kanada och lemlästade krigsveteraner efter första världskriget. I ett enskilt rum vårdades en döv, blind och stum man utan armar och ben, för evigt undangömd för att inte väcka anstöt. 

I romanen tvingas Joe Bonham inse att det enda hela som återstår i hans liv är sinnet och tankeförmågan. Allt annat försvann i explosionen i första världskrigets skyttegrav.

Instängd i ett dunkelt, dövstumt liv mäter han tiden och kommer till sans med livet innan han anmälde sig som frivillig för att strida för världsfreden på den europeiska västfronten.

Trumbos pacifistroman om första världskrigets snabbt politiskt undanträngda mänskliga pris publicerades den 3 september 1939, två dagar efter det att Nazityskland invaderade Polen och kullsparkade den dominobricka som fick världen att rasa samman i ännu ett världskrig. 

Den här gången utkämpades kriget av stater långt bättre beväpnade än i det krig som Joe Bonham och otaliga andra blev levande döda offer för. 

V-tecken i Cannes

På andra sidan om andra världskriget, vid filmfestivalen i Cannes den 14 maj 1971, hade filmversionen ”Johnny var en ung soldat” världspremiär. Bokens författare hade skrivit och regisserat filmversionen. 

Trumbo var själv på plats på franska Rivieran och beivrade intervjuer och talade om filmen och åren som varit. En tid som nästan knäckte honom, hans familj och kollegor.

Han var en udda fågel i den famösa filmindustrins allra mest glittrande faunareservat. Men Trumbo hörde hemma i toppen av filmindustrins pyramidbygge – ett skoningslöst maskineri som 1947–1960 höll honom ”svartlistad” på grund av sitt medlemskap i USA:s kommunistparti 1943–1948.

Mycket vatten hade runnit under broarna mellan 1940-talets slut och majaftonen 1971 då Trumbo gjorde v-tecknet efter att ha mottagit juryns specialpris.

”Koncentrationsläger för författare”

I efterdyningarna av andra världskriget växte USA:s rädsla för kommunismen. Kalla kriget skruvade ner temperaturen i demokratier och i USA hölls utskottsförhör i och med representanthusets kommittés kartläggning av medborgares medlemskap i, anknytning till eller sympatier för ”Amerikafientliga” organisationer, rörelser och partier. 

Dalton Trumbo var en av många som kallades till förhör och fick frågan om han var eller hade varit medlem i USA:s kommunistparti.

– Jag är berättigad att ta del av eventuella bevis i anslutning till frågan, jag skulle vilja se vad ni har, svarade han.

Utfrågningen urartade, men innan han fördes bort förevigades Trumbos varnande ord:

– Det här är början av ett koncentrationsläger för författare.

Risker för en genomgripande tystnadskultur som Trumbo delade med nio andra manusförfattare och regissörer som vägrade samarbeta med utskottskommittén. Samtliga åtalades för domstolstrots. ”Hollywood Ten”, som de kallades, dömdes till ett års fängelse efter att dödsfall bland domare i Högsta domstolen gjorde att en konservativ majoritet tog form och avslog deras resningsönskan.

Portade från drömfabriken

Wisconsinsenatorn Joseph McCarthys antikommunistiska häxjakt var i full sving och FBI stöpte ett effektivt angiverisystem runtom i USA. Flera tusentals amerikaner miste jobb, anseende, livlinor och till och med sina liv på grund av anklagelser eller samröre med USA:s kommunistparti. Ett samröre som varken då eller nu var olagligt. 

För ”Hollywood Ten” var avtjänade fängelsestraff inte nog. Deras ingångna kontrakt med produktionsbolag som vid den här tiden åtnjöt en kartelliknande maktställning revs. De var portade från drömfabriken.

Ett konservativt Hollywood och en lojal filmpress gjorde sitt bästa för att upprätthålla systemet med svartlistade potentiella vänsterpersoner från att ”infiltrera” filmindustrin under ett kallt krig där idéer var ammunition snarare än kulor. 

Men bygget uppvisade snart sprickor i fasaden. Och i slutändan återstod bara en illusion av ett renlärigt Hollywood renstädat på subversiva element.

”Svartlistades” svarta marknad

Dalton Trumbo blev snabbt en ledande spelare på en framväxande svart marknad där ”svartlistade” manusförfattare sålde berättelser och skrev manus – under påhittade eller frontade namn.

Valmöjligheterna var få. Deras namn bannlyste dem från arbetsmarknaden. Familjer skulle försörjas och manus för spottstyvrar blev livlinan.

Men inte för alltid. 1960 hade två Oscarsstatyetterr i manuskategorin tillfallit personer som misstänktes fronta för svartlistade eller var helt okänd: en man vid namn Robert Rich. I båda fallen ingen annan än Dalton Trumbo.

”Täckt av mina vänners blod”

Dalton Trumbo var skicklig på att spela ut svartlistsystemet mot sin egen orimlighet, inte sällan med underfundig humor och sarkasm i intervjuer, brev och tidningsartiklar.

Det var också han som krossade svartlistningseran 1960. Då tillkännagav skådespelaren och producenten Kirk Douglas och regissören Otto Preminger att Trumbo skrivit manus till ”Spartacus” respektive ”Exodus”.

Hollywoods Mccarthy-era var slut. Nya vindar blåste. Men inte alla hann uppleva den friska luften:

”Jag kan inte uppfinna fler fyndigheter om Oscarsstatyetten eftersom denna lilla, värdelösa gyllene statyett är täckt av mina vänners blod. Jag kan inte skratta åt det längre eftersom min mage är fylld med gifterna från denna svarta lista och mitt hjärta är fyllt med sin sorg och mina öron brusar av ilska över dess orättvisor”, skrev Dalton Trumbo i ett brev.

Under eget namn skrev Trumbo fler manus – och planerade en filmatisering av sin egen antikrigsroman: ”Johnny var en ung soldat”.

Fann sin publik – till slut

Finansieringsstrul och medieuppgifter om skådespelare som farit illa kantade inspelningen. Rykten om vanskötta anställda erkändes senare som fabrikat, men finansieringen förblev en plåga.

Distributionsbolagen ville att filmen skulle vinna gunst hos den gemene biobesökaren, något Trumbo inte trodde på. Filmen skulle få tid att ”finna sin publik”, ansåg han:

”Jag visste att det här inte skulle bli en särskilt populär film. En ärlig lastbilschaufför tar inte med sin fru och barn och spenderar 12–15 dollar för att se ’Johnny’”, förklarade Trumbo för journalisten Bruce Cook i dennes biografi ”Trumbo”.

”Johnny” fann istället sin publik i antikrigs- och medborgarrättsrörelsen i tider av Vietnamkrig. Donald Sutherland, skådespelare och medverkande i ”Johnny”, och kollegan Jane Fonda turnerade med protestshower mot Vietnamkriget. Där lästes det högt ur Trumbos roman:

”Vi kommer att använda vapnen ni tvingar på oss, vi kommer använda dem för att försvara våra liv och hotet mot våra liv ligger inte på andra sidan om ingenmanslandet som lades utan vårt medhåll, utan det ligger inom våra egna gränser och nu har vi sett det och nu känner vi till det.”

Tidlöst dokument

Trumbos tidlösa berättelse om en ensam soldats kamp mot sig själv och sin oåtkomliga omvärld medan han drunknar i minnen från en värld som inte längre finns utspelar sig förvisso under 1900-talets första världskrig. Det krig som skulle sätta punkt för alla andra krig. 

Att berättelsen som bok och film fortsätter finna nya bekantskaper kan bottna i dess utgångspunkt: att minnas och känna smärta. 

Smärta från fysiska skador, från minnen, från förluster, från omvärldens bortvända blick.

”Trumbo talar för soldaten som begravts levande och placerar ett meddelande om modernitetens krig i Joes mun”, skriver Tim Blackmore i sin essä.

Utan slut

Joe Bonham lyckas till sist få kontakt med yttervärlden i form av morsekod genom att dunka med huvudet i kudden. Omvärlden välkomnar honom tillbaka från mörkrets grav med frågan: ”Vad vill du?”

Joe Bonham, det som återstår av honom, svarar att han önskar få dö. Svaret kommer snabbt.

”Det ni vill är emot reglementet.”

Så slutar Dalton Trumbos berättelse om den dövstumme och ledlöse soldaten Joe Bonham. Inga cirklar sluts. De börjar bara om på nytt.