GLOBAL GRANSKAR: Haiti får aldrig resa sig

Skuldens pris

Demonstranter i Port-au-Prince i Haiti till stöd  för presidentkandidaten Jean-Bertrand Aristide i december 1990. Kort därefter valdes befrielseteologen och prästen Aristide på ett starkt mandat om 67 procent till president. Han hann regera i nio månader innan han störtades från posten. Foto: AP Photo/Scott Applewhite

GLOBAL GRANSKAR: Haiti får aldrig resa sig

Dela på facebook
Dela på twitter

Skuldens pris

Den 7 juli mördades Haitis president Jovenel Moïse i sitt sovrum. Snart greps en hord av misstänkta som visade sig vara alltifrån exilhaitier, personer ur Haitis oligarki samt legosoldater från Colombia, rekryterade av en säkerhetsfirma i Florida med ett skamfilat och politiskt drivet förflutet. 

Varför Moïse mördades vet vi ännu inte, däremot är störtandet av ännu en presidents det senaste kvittot på att omvärlden ännu inte är redo att lämna Haiti åt sitt eget öde – och val. 

Trots att det var över 70 år sedan Haiti betalade sin sista skuldrevers till Frankrike för ”utebliven inkomst” – och 200 år sedan landets slavuppror förvandlade ”Antillernas pärla” till en historisk självständig stat.

Av Klas Lundström

HAITI Del 2 Haiti vann självständighet den 1 januari 1804 till följd av en historisk slavresning mot den franska kolonialmakten. En resning som det moderna Haiti alltjämt betalar ett högt pris för. 

”Få händelser i modern historia har hotat den dominanta ordningen mer än Haitis självständighet”, skriver Peter Hallward i essän ”Option Zero in Haiti”, publicerad i kölvattnet av statskuppen 2004 i New Left Review.

I det korta perspektivet förlorade inte bara slavar sina bojor och tvångsarbeten, plantagearbetare och väntande europeiska marknader miste kostnadseffektiva industrier och bestämmanderätt över naturresurser som kungariken och samhällen sedan kolonialismens etablering tog för givna. 

I det längre perspektivet blev Haitis frihet och frihetskämparnas organisering och beslutsamhet en inspiration för afrikanska och latinamerikanska frihetskämpar, samtidigt som förlusten av Haiti förblev en ömmande sten i Europas sko – och ett förnedrande nederlag för Frankrike.

”Världens främsta koloni”

När frihetskriget bröt ut 1791 var Haiti världens ekonomiskt mest gynnsamma koloni. Men i egenskap av självständig stat pressade den franska staten till sig en uppgörelse med den haitiska statsapparaten 1825, i vilken den nyligen självständiga nationen tvingades kompensera franska slavägare och företagares ”uteblivna inkomster” och ”förlorade egendom”. Det vill säga plantager och slavar. 

”Ingen annan enskild faktor har spelat en så stor roll i etableringen av Haiti som ett systematiskt skuldsatt land”, skriver Peter Hallward.

Snart var ”Antillernas pärla” tvingat på knä. Nersparkat av skulder som den självständiga önationen omöjligen kunde betala, trots enorma naturrikedomar. 

Lösningen blev att låna för att kunna betala den enorma skulden som under stora delar av 1800-talet åt upp 80 procent av den årliga budgeten. 

Presidentmord och ”banankrig”

Det hjälpte inte heller att amerikanska styrkor invaderade Haiti 1915 i kölvattnet av mordet på president Vilbrun Guillaume Sam på öppen gata. Guillaume Sam hade gått hårt fram mot ett socialt uppror med avrättningar av över hundra upprorsmakare i en social revolt, kritisk mot presidentens omfamning av amerikanska intressen, särskilt United Fruit Company, numera Chiquita. 

Mordet blev startskottet på en nära 20 år amerikansk ockupation av Haiti, mitt under det så kallade ”Banankriget” – där USA planterade trupper, amerikanskvänliga samhällseliter och inflytelserika bolag i Dominikanska republiken, Kuba och stora delar av Centralamerika. 

”Jag hjälpte till att göra Haiti och Kuba till en anständig plats för National City Bank-pojkarna att samla in intäkter i. Jag hjälpte till att våldta ett halvt dussin centralamerikanska republiker till förmån för Wall Street”, skrev Smedley Butler, som tjänstgjorde för USA:s marinkårs andra marinregement under ”Banankriget” och som senare gjorde upp med sina krigsinsatser i memoarerna ”War is a Racket”. 

”Doc”-epok under kallt krig

När den amerikanska marinen slutligen avseglade från Haiti blev landets USA-konstruerade armé den karibiska önationens dominanta maktfaktor och den som, enligt Peter Hallward, ”höll befolkning och politiker i schack”. 

Ur detta klimat av rädsla och vapenmakt skred snart François ”Papa Doc” Duvalier till verket och grep makten tack vare en sofistikerad privatmilis bestående av 10 000 man. 

”Papa Doc” var en utpräglad och ogenerad antikommunist i tider av kallt krig och på en febrig karibisk arena där Fidel Castros revolution hade störtat den USA-stödda regimen på Kuba och där vänsterpolitikern Michael Manley experimenterade med demokratisk socialism på ett Jamaica som både innan och efteråt dominerats av organiserad brottslighet, oligarkistyre och amerikanska intressen. 

”Papa Doc” dog 1971 efter år av västerländskt stöd för sin brutala politik som lämnade tusentals döda och försvunna. Få politiska potentater fann någon anledning att ingripa och ”civilisera” någon utveckling när sonen Jean-Claude ”Baby Doc” Duvalier plockade upp sin fars fallna mantel och utropades till livslång president. 

Tvärtom ökade hans tillträde USA:s och västvärldens entusiasm för Haitis politiska samhällsskick och landets oligarki, knuten kring historiskt förmånliga exportgrödor, statliga kontrakt och organiserad brottslighet.

Nystart med historisk demokrati

Det var denna korrupta och ekonomiskt gynnsamma intressesfär som Haitis första lagligt och demokratiskt valde president Jean-Bertrand Aristide utmanade och i viss mån försvagade. 

1991 tillträdde befrielseteologen och prästen Aristide på ett starkt mandat – 67 procent. Av sina anhängare framhålls han också som arkitekten bakom framgångsrika läs- och skrivkampanjer för Haitis många analfabeter, utbildnings- och hälsoinsatser, stärkta demokratiska institut och för avväpningar av privatmiliser och dödsskvadroner, däribland ”Doc”-klanens egna ”Tonton Macoute”. 

Men fastän Aristides mandat åtnjöt demokratisk legitimitet var hans mandat svagt när det gällde sårbarhet gentemot Haitis verkliga maktfaktor: oligarkin. Aristide talade öppet om ”omfördelningar av rikedomar”, om jordreformer och oberoende utredningar av utomrättsliga avrättningar under ”Doc”-klanens tid vid den absoluta makten. 

Statskupp 1991

I praktiken hann han inte längre än att myggspreja Haitis statliga institutioner mot korruptionsepidemier – något hållbart vaccin mot dess kallbrand var det aldrig fråga om innan kuppen i september 1991 var ett faktum – sju månader efter tillträdet som president. 

Brutaliteten var tillbaka, liksom militärdiktaturen. Tusentals anhängare till Aristide och hans socialdemokratiska ”Lavalas-rörelse” dödades. Demokratiaktivister och civila mördades av CIA-utbildade militärförband. Men den här gången fick förtrycket konsekvenser: världen ålade ekonomiska embargon på Haiti, embargon som redan socialt, ekonomiskt och politiskt utblottade haitier fick betala priset för. Tusentals flydde landet.

Jean-Bertrand Aristide återinstallerade som Haitis president 1994 med USA-presidenten Bill Clintons politiska skydd. En handling inte lika mycket bottnad i amerikansk solidaritet med Aristide som av en politisk verklighet där Clintonadministrationen mottog folkets dom efter USA:s misslyckade intervention i Somalia samtidigt som hundratusentals haitier-amerikaner tog till gatorna i New York med krav på Aristides återinstallation. 

IMF gör entré

Jean-Bertrand Aristide återkom emellertid än mer bakbunden, med mindre möjlighet till politiska manövrar och med löften om att benåda samma kuppmakare som hade störtat honom tre år tidigare och som hade gruslagt de flesta politiska framgångar som hans sju månader långa presidentskap hade banat väg för. 

I mars 1995 vände sig Aristide till Internationella valutafonden (IMF) med Haitis mössa i hand och säkrade ett lån på motsvarande 500 miljoner kronor. 

Nöden var stor. Handelsembargot hade grävt stora hål i samhällskroppen och efter att 1996 ha förlorat valet såg Aristide från oppositionens bänkrad hur IMF:s nödlånskriterier också började ta ut sin rätt. 

En bakvänd verklighet introducerades där det länge rissjälvförsörjande Haiti nu blev importör av subventionerat amerikanskt ris medan den egna risproduktionen fallerade. Jobb försvann, likaså invånare som emigrerade en masse till följd av arbetslöshet eller löner som inte gick att leva på. 

IMF-lånet följdes snart upp av andra lånekaruseller och snart var Haitis ekonomi beroende av bistånd för att ha råd att betala tillbaka sina lån. Därför var det kanske inte så konstigt att Jean-Bertrand Aristides andra presidentperiod – som gick av stapeln 2001 – utgick från en mer aggressiv retorik knuten kring omvärldens plundring av Haitis naturresurser och vinningar på landets biståndsberoende. 

Miljardekot från det förflutna

I USA hade en nyrik haitisk minoritet etablerat sig och planterat politiska kontakter i republikanska och demokratiska led samt i latinamerikanska sfärer. USA:s president George W Bush stöttade Aristides politiska motståndare och avfärdade hans valseger och använde den som ursäkt för ett handelsembargo mot landets nytillträdda regering. 

I behov av pengar och snabba politiska segrar inför ”Lavalas”-rörelsen stack Aristide handen i den haitisiska jorden och kände historiens eko skälva. 

Haiti hade betalat sin sista skuldrevers till Frankrike 1947, inalles hade 90 miljoner franc i 1825 års penningvärde. Betalning av före detta slavar och förtryckta till forna slavägare och förtryckare. 

I april 2003 enade Aristide sina sympatisörer kring ett lika historiskt krav – Frankrike borde återbetala de 90 miljoner franc som Haiti tvingades betala mellan 1825 och 1947. Enligt Aristides uträkningar handlade det om motsvarande 200 miljarder kronor. 

Kravet förlöjligades av många, däribland den franske presidenten Jacques Chirac som även hotade den haitiska regeringen att vara ”försiktiga med hur deras regim agerar och styrs”. Chirac syftade på hur instabilt läget var i Haiti. Aristides administration gick hårt åt kriminella gäng som tidigare varit lojala ”Lavalas”-rörelsen men som nu arbetat upp egna minikungariken i den alltmer laglösa önationen. 

”Ordningen återställs”

Det brutala mordet på en av dessa minikungar – Amiot Métayer – bidrog till en väpnad resning signerad av rebellgruppen Front pour la libération et la reconstruction nationales (”Fronten för nationell befrielse och uppbyggande”), tidigare ökänd som ”kannibalarmén”. Rebellerna intog snabbt en rad städer och ställde snart det internationella världssamfundet inför ett ödesval.

Statskuppen och invasionen 2004 bar FN:s säkerhetsråds stöd och genomfördes av synkade amerikanska marinsoldater, franska legionärer och kanadensiska trupper och dess arv försvarades sedan av en illa penslad FN-flagga. 

Den lagligt valde presidenten Jean-Bertrand Aristide som under vapenhot flögs ut ur landet och ersattes av Boniface Alexandre, då tjänstgörande som domare i Högsta domstolen. Hans första insats som interimspresident var att begära fredsbevarande FN-styrkor. 

– Jag är övertygad om att skadeståndskravet gentemot Frankrike var en viktig anledning till kuppen 2004, säger Peter Hallward till Tidningen Global. 

”Svarta inkapabla att styra”

I global press – särskilt i franska Libération och amerikanska The New York Times – beskrevs invasionen som ett praktexempel på när civiliserade nationer agerar för att bistå länder i tredje världen och i Washington och Paris gick telefonerna varma när presidenterna George W Bush och Jacques Chirac överöste varandra med gratulationer. 

Gratulationer för vadå? Troligen för att en potentiell regional bråkstake var ur vägen och ersatt av en mer västvänlig haitisk president. Men bortom storpolitikens rum rann blodet på gatorna. 

Liksom efter kuppen 1991 härjade privatmiliser, varav många med den haitiska oligarkins goda minne, genom ”Lavalas”-rörelsens starkaste fästen. Tusentals människor miste livet och den enda rörelse som i modern tid samlat en majoritet bakom sig har ännu inte plockat upp skärvorna efter kuppens följder 2004.

Peter Hallward understryker även vikten av det massmediala narrativets ”afrikanisering” av Haiti i sin essä ”Option Zero in Haiti”:

”Störtandet av Aristide har ofta beskrivits som ännu en demonstration av det mest genomgående temat när det gäller västerlandets kommentar av ön: att fattiga svarta människor förblir inkapabla till självstyre”, skrev Peter Hallward. 

*

Läs även Del 1: Ett tidlöst skott i Karibien. Del 3 i artikelserien ”Haiti får aldrig resa sig” – ”Presidentmordet med långa fingrar” – i kommande nummer.

Relaterade artiklar:

Dela på facebook
Dela på twitter
Stäng X

Du har kommit till Tidningen Global´s arkiv med äldre artiklar.

Besök tidningenglobal.se för att läsa aktuella nyheter från hela världen.