

Etiopiens premiärministerminister Abiy Ahmed Ali mottar Nobels fredspris för sina insatser för att uppnå fred mellan Etiopien och Eritrea. Foto: Håkon Mosvold Larsen / NTB
Reportage
Dela artikeln:
Krigförande fredspristagare
2019 års mottagare av Nobels fredspris Abiy Ahmed är på god väg att leda Etiopien in i inbördeskrig. Det är inte första gången som fredsprismottagare har lämnat ceremonin i ett decembermörkt Oslo och istället för att bygga fred snarare bidragit till ökade konflikter. Andra prismottagare var redan igång i full gång på konfliktfronten vid tiden för deras mottagande av Nobels fredspris.
Av Klas Lundström
NOBELS FREDSPRIS Det förlovade landet. Det är titeln på den forne amerikanske presidenten Barack Obamas memoarer. Ett svulstigt bokkontrakt, en genomgång av Obamas väg till makten via asfaltsdoftande engagemang i Chicago. Kanske även en och annan anekdot om hur det var att växa upp i Indonesien under Suhartodiktaturens gryning under mitten på 1960-talet.
Den som planerar att köpa ett exemplar av expresidentens bok bör emellertid inte räkna med några förklaringar till Barack Obamas systematiska och dödliga bruk av drönare i USA:s ”krig mot terrorn”, skriver John Pilger i ett twitterinlägg.
Den australiensiske journalistens lagom cyniska tweet sätter i tider av en eskalerande konflikt och medföljande flyktingkatastrof i Etiopien och pågående människorättskatastrof i Myanmar fingret på ett större sammanhang: krigförande fredspristagare.
Från Etiopien …
2019 mottog Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed Nobels fredspris för ”sina försök att åstadkomma fred och internationellt samarbete, särskilt för sina bestämda initiativ att lösa gränskonflikten med Eritrea”.
Fredsprisets omedelbara strålglans och politiska erkännande blev en enorm fjäder i hatten för Abiy Ahmed i ett läge då Etiopien genomgick en reformperiod av sällan skådat slag. Redan ett halvår före sin resa till Oslo och prisceremonin i den svenske dynamitproducenten Alfred Nobels anda anade bedömare stora brister i Ahmeds initierade reformprocess och liknade den med en bön om instabilitet. Etniska spänningar har hoppat fram som kasperdockor och den rådande konflikten i Tigrayregionen har på kort tid kastat Etiopien på randen till regelrätt inbördeskrig.
Dirigerat av fredspristagaren Abiy Ahmed.
… till Myanmar …
En annan politisk potentat som – än värre – sett sin polerade fredsmedalj fläckas av blod är Myanmars statskansler Aung San Suu Kyi. 1991 tilldelades hon priset, då alltjämt i husarrest och med en hel världsopinion bakom sig, pådrivande för demokratiseringar av den sydostasiatiska militärdiktaturen. Suu Kyi beskrevs som ”ett enastående exempel av de maktlösas makt” och förblev en nära nog helgonförklarad politisk gestalt fram tills 2010, då hon efter 15 års mer eller mindre ihållande husarrest återigen blev en del av Myanmars verkliga politiska verklighet.
2015 vann hennes parti Nationella demokratiska förbundet en jordskredsseger och sedan 2016 har Suu Kyi befunnit sig på andra sidan muren till den politiska makten. En tid vid makten – och som Myanmars ”de facto”-president (något hon aldrig kan bli då hon har barn med en framliden brittisk medborgare) – som kantats av kontroverser, fängslade journalister och Suu Kyis behandling av den muslimska och statslösa folkgruppen rohingya, av FN klassat som en av världens mest förföljda folkgrupper.
Den pågående flyktingkatastrofen – av FN:s högkommission för mänskliga rättigheter klassat som folkmord – tvingade mellan hösten 2017 och våren 2018 cirka 700 000 rohingyer på flykt från sina hem i Myanmar i en våg av ”etnisk rensning”. I slutet av 2019 försvarade fredspristagaren Suu Kyi dock Myanmars behandling av den statslösa folkgruppen inför Internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Anklagelserna som inte bara FN, utan även Human Rights Watch och Amnesty International kartlagt är ”ofullständiga och missvisande”, enligt Suu Kyi.
Västvärldens förvåning över 1991 års nobelfredspristagare bottnar i mångt och mycket över egenskissade föreställningar om vem Aung San Suu Kyi verkligen är, resonerar Peter Popham, journalist och författare till två biografier över Myanmars nuvarande statskansler. Att hon redan inför valet 2015 avfärdade flera prominenta muslimska kandidater var helt klart ett orostecken, menar han:
– Jag tror inte hon är rasist, men kanske gör den starka antimuslimska opinionen i Myanmar att hon måste gå den till mötes, sade Popham till The Guardian.
… via USA:s republikaner och demokrater
Huruvida Aung San Suu Kyis politiska metamorfos skett successivt eller inte var nobelkommittén i Oslo emellertid på det klara med att de belönade en pådrivande krigsaktör med fredspriset 1973.
Henry Kissinger, utrikesminister i Richard Nixons republikanska regering, fick priset tillsammans med Nordvietnams Le Duc Tho för eldupphöret samma år (Le Duc Tho vägrade ta emot priset och två medlemmar i priskommittén avgick i protest mot utnämningen). Ett eldupphör efter en intensiv bombkampanj mot Hanoi, påbörjad julhelgen 1972 och vilken dåvarande svenske statsministern Olof Palme kallade ett ”illdåd” och ”en form av tortyr”. 1 600 civila dog till följd av USA:s bombningar och tre månader före Kissingers resa till prisceremonin i Oslo hade den demokratiske valde presidenten Salvador Allende störtats i Chile, med ”hjälp” av Nixonadministrationen.
Henry Kissinger anses vara en av de mest kontroversiella fredspristagarna genom tiderna, särskilt då den amerikanske utrikesministern efter sitt pris fortsatte att påheja USA:s antikommunistiska korståg runtom i världen. Kissinger och USA stödde aktivt invasionen och folkmordet i Östtimor samt bistod militärdiktaturer i Argentina, Paraguay och Indonesien.
I Indonesien spenderade en annan amerikansk toppolitiker några år under sin barndom. Men när Barack Obama som nytillträdd president mottog Nobels fredspris i december 2009 höjdes ögonbryn över de facto att han knappast kan ha hunnit uträttat något bestående fredsmäkleri under ett knappt år i Vita huset.
– Till och med många av Obamas anhängare tyckte priset var ett misstag. Att ge priset till Obama med motiveringen att ”du är ingen George W Bush” fick inte den effekt som Nobelkommittén hade hoppats på, kommenterade Brian Becker, nationell samordnare för nätverket Act Now To Stop War and End Racism, till nyhetsbyrån Reuters i samband med tillkännagivandet.
En fredspristagares övervakningsapparat och drönare
Det var, bör sägas, inte bara Nobelkommittén i Oslo som bländades av Barack Obamas entré i Vita huset. Hans hoppfulla kampanj och löften om förändring var en skarp kontrast mot George W Bushs krigstunga och konfrontativa åtta år som planetens mäktigaste politiker.
Barack Obama förbjöd visserligen tortyr som förhörsmetod och drev igenom progressiva reformer för HBTQ-personer, men när det gällde Bushs aviserade ”krig mot terror” blev Obamaadministrationen en arvtagare snarare än en avvecklare. Visserligen blev Obamas tid vid makten inte förknippat med direkta interventioner (Afghanistan 2001) eller ockupationer (Irak 2003) av suveräna stater, däremot bidrog administrationen aktivt för illegalt regimskifte i Honduras 2009.
Men det var i form av förarlösa drönare som Obamas utrikespolitik främst kom att symboliseras. En teknik som Obama själv menar att CIA och Pentagon ”blev alltför bekväma med”, men likväl ”en teknik” som kom att bli ett viktigt instrument i Obamas utrikespolitiska strategi, särskilt i Mellanöstern.
I reportageserien ”The Drone Papers” avslöjar The Intercept hur civila fortsatte att falla offer för drönarattacker godkända på vaga grunder under Obamas åtta år i Vita huset. Endast i Jemen och Pakistan räknar människorättsfonden Reprieve med att 1 147 okända dödsoffer krävts till följd av amerikanska drönarattacker. USA:s agerande i sitt ”krig mot terrorismen” och resta ”Storebrorssamhälle” i spåren av attackerna den 11 september 2001 hade för övrigt i mångt och mycket förblivit okänd materia för allmänheten om det inte vore för visselblåsare som Edward Snowden och dokument publicerade av Wikileaks.
”Urlakat pris”
Är Abiy Ahmed, Aung San Suu Kyi, Henry Kissinger och Barack Obama exempel på undantagen som bekräftar regeln? Inte nödvändigtvis, menar Richard Evans, brittisk historiker med fokus på andra världskriget, i en essä i Foreign Policy.
Dynamitproducenten Alfred Nobels böjelse för pacifism och strävan efter världsfred var bland annat följden av hans nära vänskap med Bertha von Suttner, en österrikisk fredsaktivist och författare till boken Lägg ner dina vapen. Suttners brevkorrespondens med Nobel, i vilken hon kritiserade dennes dynamitframställning och vapentillverkning, gjorde avtryck och 1905 – nio år efter Alfred Nobels död – tilldelades hon själv fredspriset.
Fredsprisets rötter i erkännandet av internationellt fredsmäkleri har med åren ryckts upp och ersatts av små frön av goda intentioner. Därför – anser Richard Evans – är det hög tid för nobelkommittén att se över sina utnämningsrutiner och priskriterier:
”Utan en omvandling av priset från dess ursprungliga mål om internationell fredsskapande till en allmän utmärkelse för upprätthållande eller kampanj för mänskliga rättigheter skulle Aung San Suu Kyi aldrig ha stött på så stora problem. Men hon skulle aldrig ha tilldelats priset i första läget heller”, skriver han.
Dela artikeln: