

LEDARE
- PUBLICERAD 2020-11-26
Dela artikeln:
Dags att stoppa svenska kalhyggen
Av Daniela Portocarrero
LEDARE Jag gick en långpromenad genom Stockholm tidigare i november, kring Norra Bantorget fångade några polisbilar min uppmärksamhet. Jag pratade vid tillfället i telefon med en vän som var uppe i norra Sverige och fotade kalhyggen, ett samtal som passande nog bröts av en bristande täckning. Luckan i samtalet tillät mig att styras av min nyfikenhet, så jag närmade mig snabbt polisbilarna. De stod vid statens skogsbolag Sveaskogs kontor, runt en hel folksamling förenade under den samiska flaggan.
Telefonsamtalet och protesten visade sig vara ett passande sammanträffande, då folksamlingen, ledda av Extinction rebellion, protesterade mot Sveaskogs skogsbruk i Sápmi, samernas land i norr som sträcker sig över hela fyra länder (från Norge till Ryssland). Sveaskog hade vid demonstrationens tillfälle planer på att kalavverka 700 hektar i Luokta-Mávas sameby, i södra Norrbotten. En naturskog som är en väsentlig betesmark för samernas renar.
Med tanke på det svenska skogsbrukets historia och faktumet att större delen av den svenska ”naturen” är kulturskogar, får denna nyhet inte den slagkraft den bör få i samhällsdebatten. Sanningen är att de flesta skogar vi ser omkring oss idag är rena plantage för timmerindustrin, vi förbrukar skogen istället för att bruka den på ett hållbart vis. Den pågående klimatkrisen har lyckligtvis inneburit ett ökat intresse också för svenskt skogsbruk, i skuggan av regnskogsskövlingar världen över.
Den mest ohållbara metoden inom modernt skogsbruk, kalhyggen, är tyvärr inte främmande i Sverige. Kalhyggen är kända för att släppa ut enorma mängder med koldioxid och förstöra för den biologiska mångfalden, helt emot vad som krävs för en hållbar utveckling. Kalhyggen är med andra ord en miljökatastrof. På kort sikt råkar kalhyggen också vara den metod som ger störst ekonomisk avkastning för skogsägare som Sveaskog.
Världen över förenas urfolk och miljöaktivister för att skydda skogar. Urfolken och skogarna har nämligen flera saker gemensamt, däribland att de fallit offer för västerländska regeringars och företags förtryck i jakten på naturresurser. Extinction rebellions protest uppmärksammade detta, då deras huvudbudskap var att skydda och respektera samernas rätt till mark, samt skydda den svenska naturen mot brutaliteten i kalhyggen.
För att skydda både urfolk och natur finns två viktiga krav som den svenska staten bör uppfylla. Det första kravet är att ratificera FN-konventionen ILO, något som skulle innebära att regeringen måste respektera urfolks markrättigheter. Det andra kravet är att en gång för alla förbjuda kalhyggen i Sverige. Det är på tiden att områden som Sápmi värderas ur ett långsiktigt perspektiv där kortsiktiga ekonomiska vinster inte tillåts hindra arbetet för en biologisk mångfald, eller för den delen bevarandet av Europas enda kvarstående urfolk.
För närvarande verkar det som att Extinction rebellions protest, tillsammans med många andra initiativ för att rädda den svenska skogen, lyckats pausa Sveaskogs avverkningsplaner. I ett pressmeddelande från den 19 november meddelade Sveaskog att de ville skapa mer utrymme för dialog, för att ”skapa förutsättningar för hur skogsbruket och renskötsel ska kunna samexistera”. Jag undrar om Sveaskog förstår att dessa förutsättningar endast kan bemötas genom att avblåsa alla deras framtidsplaner på kalhyggen. Det är dags att stå upp för den svenska skogen en gång för alla.

Solsken i november.

Black Friday.
Dela artikeln: