Sedan veckor tillbaka pågår regimkritiska protester i Malis huvudstad Bamako. Människor är trötta på fattigdomen, våldet och regeringens oförmåga att få ett stopp på det och kräver president Ibrahim Boubacars avgång.

Av Christin Sandberg

MALI Den 19 juni rapporteras tiotusentals människor ha tagit sig ut på Bamakos gator i ilskna protester för andra gången under samma månad.

Sedan president Boubacar omvaldes till en ny femårig mandatperiod år 2018 har landet brottats med upptrappat våld och en försämrad säkerhetssitutation. Samt den senaste tiden även en lärarstrejk – och coronapandemin.

President Ibrahim Boubacar Keita, oftast benämnd IBK, valdes för första gången 2013 med förhoppningen att han kunde ge Mali en bättre framtid. Istället utmanas han nu både av sitt eget folk och en ny oppositionsallians ledd av den religiösa ledaren Mahmoud Dicko, som stödjer protesterna.

– Det nya är att människor har tröttnat, sade Baba Dakono, en politisk analytiker baserad i Bamako till AFP rapporterar Al Jazeera.

Utbredd fattigdom

Det finns ett utbrett missnöje med uteblivna politiska reformer, dålig ekonomi, utbredd fattigdom, omfattande korruption och bristande samhällsservice. Keïtas förslag om att inleda en ”nationell dialog” avvisades under protesterna den 5 juni, likaså hans löfte om en samlingsregering.

Mali har 19 miljoner invånare och gränser till sju andra länder i Västafrika.

Det upptrappade våldet, jihadisternas spridning i landet och regeringens bristande kontroll och oförmåga att stabilisera situationen har lett till oro för att oroligheterna ska sprida sig i regionen.

Sedan 2012 pågår en intern konflikt i landet. Den började när nomadfolket tuaregerna startade ett uppror mot regeringsarmén i norra delarna av landet för att bli självständiga. Många tuareger hade stridit i Muammar Gaddafis armé i Libyen, när hans regim föll återvände de vältränade soldaterna till norra Mali.

Den sekulära rebellgruppen MNLA som tuaregerna format allierade sig snart med islamister, som snabbt tog över kommandot från tuaregerna och införde ett hårt styre med sharialagar – fjärran från vad tuaregerna hade önskat.

Tudelad konflikt

År 2013 ingrep den tidigare kolonialmakten Frankrike militärt för att stödja Malis trupper. Ockupationen hävdes och islamisterna drevs bort från de större städerna.

Sedan dess finns de kvar i området och rör sig troligen i ökenområdena som utgör gränsområdena till de omkringliggande länderna.

Konflikten har uppstått i ett maktvakuum och rör kontroll över resurser. En annan faktor som drivit på konflikten är att det finns stort intresse att ha kontroll över handelsvägarna i norr. Stora mängder droger som smugglas till Europa från Latinamerika går via dessa områden i Mali. Vapen och människohandel har också gett ekonomiska intäkter till de olika beväpnade grupperna.

Konflikten är tudelad, dels mellan Malis regering och etniska rebellgrupper som har ambitioner om självstyre för norra Mali, dels mellan Malis regeringsstyrkor, uppbackade av det internationella samfundet, mot väpnade islamistiska grupper. 

Sverige deltar sedan flera år tillbaka i FN:s fredsbevarande styrka Minusma i Mali.

Det har gjorts flera försöka till att skapa fred och senast sommaren 2015 undertecknades ett fredsavtal mellan regeringen och några av rebellgrupperna, bland annat MNLA, dock inte jihadistgrupperna. Sedan dess har det dock uppstått interna konflikter mellan flera av grupperna som ingår i avtalet.

Situationen är långt ifrån under kontroll och missnöjet växer bland befolkningen som nu alltså utmanar regimen.