En ny granskning av drygt hundra klädföretag visar att bara en tredjedel är öppna med vilka leverantörer de anlitar och på vilka fabriker deras kläder produceras.

– Vi vill att fler ska vara öppna, säger Maria Sjödin, kommunikationsansvarig på Fair Action som tillsammans med Clean clothes campaign står bakom granskningen.

Av Bella Frank

VÄRLDEN Den nya granskningen bygger på enkätsvar från klädföretag och lanseras i dag på måndagen i en sajt som kommer att utvecklas under de kommande två åren. Tanken är att samla information över leverantörskedjorna i klädföretagens produktion för att göra den mer överskådlig, information som i dagsläget ofta måste sökas direkt på de enskilda företagens hemsidor eller i deras hållbarhetsrapporter. Denna typ av information kan vara av avgörande vikt för arbetare  och fackligt aktiva i textilindustrin i länder som exempelvis Bangladesh och Kambodja.

– Om någon inte får ut sin lön eller blir avskedad för att den är gravid eller för att man är med i facket då ska man kunna lyfta det, inte bara med sin direkta arbetsgivare utan också med det köpande företaget, säger Maria Sjödin.

För textilarbetare och deras representanter underlättar det att kunna vända sig direkt till det klädföretag som köper sina varor från leverantörerna när det uppstår problem, helt enkelt för att leverantörerna lyssnar mer på sina kunder än sina egna anställda.

– Det kan betyda mycket i problemsituationer att de anställda eller fackliga aktiva kan kontakta det köpande europeiska företaget. Det är därför vi driver att företag ska vara öppna med den här informationen.

Trend av mer öppenhet

I den nya granskningen finns två svenska klädföretag med, H&M och Lindex. Båda får höga betyg, H&M får fem stjärnor och Lindex får fyra stjärnor av fem möjliga. Under det senaste året har flera andra svenska företag, som Åhlens, Stadium, Sportamore och Tiger of Sweden, gjort information om vilka leverantörer de anlitar sig av transparent.

– H&M och Lindex har varit öppna med den här informationen länge, de ligger i framkant. Det är en tydlig trend är att fler blir mer öppna, och det gäller även internationellt, säger Maria Sjödin.

Två svenska företag som inte är öppna med den informationen, och som Fair Action nu vill se bli transparenta, är Gekås Ullared och Gudrun Sjödén, som dock inte är med i denna granskning. Ett argument som exempelvis Gudrun Sjödén framfört är att de inte, som ett litet företag, inte har möjlighet att vara öppna med vilka deras leverantörer är eftersom det finns risk att deras design kan kopieras.

– Men vi menar att det finns många mindre modeföretag som ändå väljer att redovisa informationen, säger Maria Sjödin och pekar bland annat på Tiger of Sweden.

Långt till levnadslön

I granskningen redovisas också de 108 företagens arbete och inställning till så kallad levnadslön, det vill säga en lön arbetaren och dennes familj kan leva på genom att täcka utgifter som mat, vatten, transport, boende, sjukvård, skolgång för barn, och ett litet sparande, och att det kan intjänas på en vanlig arbetsvecka som inte överstiger 48 timmar.

Frågan om levnadslön har aktualiserats allt mer senare år, och många internationella klädföretag har i dag med levnadslön i sina uppförandekoder som leverantörer förväntas följa. Men det är leverantörerna som måste bära det ekonomiska ansvaret för få till stånd en levnadslön. Trots att H&M alltså får fem stjärnor för sin transparens kring vilka leverantörer de anlitar får en nolla vad gäller levnadslön. ”Märket säger inte själv och inget offentligt bevis kunde hittas att deras leverantörer betalar en levnadslön. Vilket betyder att märkte inte kan bevisa att arbetarna som tillverkar deras kläder tjänar tillräckligt för att försörja sig.”, står det som omdöme om H&M:s arbete kring levnadslön på Fashion checker, ett omdöme som även Lindex delar.

– Vi såg i granskningen att 93 procent av bolagen som vi har med har inte presenterat bevis på att de bidrar till schyssta levnadslöner hos sina leverantörer, säger Maria Sjödin.

Andra företag som ännu inte öppnat informationen kring sina leverantörer är Bestseller som äger företag som Vero Moda, Vila och Jack & Jones, liksom Inditex som bland annat äger Zara och som är

H&M:s största konkurrent. Där har konsumenter möjlighet att påverka, menar Maria Sjödin:

– Man kan fråga i sociala medier och kommentarsfält om i vilka fabriker deras kläder tillverkas, och be dem tala om det.

Villkoren ställs på sin spets

I enkäten som gått ut till företagen har coronakrisen inte tagits upp men Maria Sjödin menar att granskningen ändå visar på problemet med en mycket ojämlik leverantörskedja där klädjättarna sitter på enorm makt att själva bestämma villkoren inom klädproduktionen. Under coronakrisen har många klädföretag helt enkelt vägrat att betala för ordrar som redan lagts, eller krävt rabatterade priser på ordar som redan producerats.

– Det har lett till problem för utsatta arbetare att få ut de löner de redan tjänat in. I vissa fall har fabriker använt coronakrisen som ett svepskäl för att göra sig av med anställda som är fackligt aktiva.

Detta är något som även den Internationella fackliga samorganisationen Ituc:s generalsekreterare Sharan Burrow betonade i samband med att den årliga sammanställningen Global rights index presenterades nyligen. Burrow menar att coronakrisen använt som en täckmantel i flera länder för att försämra möjligheterna för fackligt arbete och för att driva en mer arbetarfientlig agenda. I Kambodja greps bland annat den fackliga ledaren Soy Sros i april efter att hon kritiserat annat sin arbetsgivare hur de hanterade arbetare på textilfabriken Superl holdings under coronakrisen.

Klädföretagens och leverantörernas agerande under coronakrisen gör det därför än viktigare att kunna granska arbetsvillkoren i klädproduktionen, menar Maria Sjödin:

– På ett sätt har coronakrisen förtydligat och ställt på sin spets hur viktigt det är att klädföretagen är öppna med produktionen, säger hon.

Maria Sjödin, kommunikationsansvarig Fair Action. Pressbild.