”Idioternas antiimperialism” innebar att folk vände bort blicken från Rysslands agerande

Av Taras Bilous

Jag skriver dessa rader i Kiev medan staden är under artilleriattack. 

Fram till sista stund hade jag hoppats på att ryska trupper inte skulle inleda en fullskalig invasion. Nu kan jag bara tacka dem som läckte information till amerikansk underrättelsetjänst. 

Igår ägnade jag halva dagen åt att fundera på huruvida jag borde gå med i en territoriell försvarsenhet. Under natten som följde skrev Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj under en fullständig mobiliseringsorder och ryska trupper ryckte fram och förberedde sig att omringa Kiev, vilket avgjorde frågan. Men innan jag går till min post skulle jag vilja kommunicera till vänstern i väst vad jag anser om deras reaktion på Rysslands  aggression mot Ukraina. 

Först och främst är jag tacksam över dem inom vänstern som nu protesterar utanför ryska ambassader – även dem som tog tid på sig att förstå att Ryssland är angriparen i den här konflikten. 

Jag är tacksam för politikerna som ger sitt stöd för påtryckningar på Ryssland att stoppa invasionen och dra tillbaka sina trupper. Och jag är tacksam för delegationen av brittiska  och walesiska parlamentsledamöter, fackföreningsfolk och aktivister som kom för att stödja och lyssna på oss dagarna innan den ryska invasionen.

Jag är också tacksam för Ukraine Solidarity Campaign i Storbritannien för dess hjälp under många år. 

Den här artikeln handlar om den andra andra delen av vänstern i väst. De som såg ”Natos aggression i Ukraina” och som inte kunde se den ryska aggressionen – som the Democratic Socialists of Americas avdelning i New Orleans. Eller Democratic Socialists of Americas internationella kommitté som publicerade ett skamligt uttalande som undvek att säga ett enda kritiskt ord mot Ryssland (jag är väldigt tacksam över den amerikanske professorn och aktivisten Dan la Botz och andras kritik mot detta uttalande). 

Eller de som kritiserade Ukraina för att inte implementera Minskavtalen men som höll tyst om de ryska överträdelserna eller de så kallade Folkrepublikernas. Eller de som överdrev de högerextremas inflytande i Ukraina men som inte tog någon notis om de högerextrema i ”Folkrepublikerna” och undvek att kritisera Putins konservativa, nationalistiska och auktoritära politik.

Det här är en del av ett bredare fenomen i ”antikrigs”-rörelsen i väst, vanligen kallad ”campism” av kritiker på vänterkanten. Den brittisk-syriska författaren och aktivisten Leila Al-Shami gav det ett starkare namn: ”idioternas antiimperialism”. Läs hennes fantastiska essä från 2018 om du ännu inte har gjort det. Jag kommer att upprepa den huvudsakliga tesen här: aktiviteterna från en stor del av vänsterns ”krigsmotstånd” i väst kring kriget i Syrien hade inget att göra med att stoppa kriget. Det motsatte sig bara västlig inblandning, men ignorerade, eller till och med stödde Rysslands och Irans inblandning, för att inte tala om deras attityd till den ”legitimt valda” Assadregimen i Syrien. 

”Ett antal antikrigsorganisationer har rättfärdigat sin tystnad över rysk och iransk inblandning genom att argumentera att ’den huvudsakliga fienden finns på hemmaplan’”, skrev Al-Shami. ”Detta ursäktar dem från att göra någon seriös maktanalys för att avgöra vilka de huvudsakliga aktörerna som driver på kriget faktiskt är.”

Tyvärr har vi sett samma kliché upprepa sig om Ukraina. Även efter att Ryssland erkände ”Folkrepublikernas” självständighet tidigare i veckan skrev Branko Marcetic, en skribent för det amerikanska magasinet Jacobin, en artikel som nästan helt och hållet ägnade sig åt att kritisera USA. Vad gäller Putins intentioner begränsande han sig till att påpeka att den ryska ledaren hade signalerat ”mindre än välvilliga ambitioner”. Allvarligt?

Jag är inte ett fan av Nato. Jag vet att efter det kalla kriget så förlorade blocket sin defensiva funktion och förde aggressiv politik. Jag vet att Natos östliga expansion undergrävde försök till kärnvapennedrustning och bildandet av ett system för gemensam säkerhet. Nato försökte att marginalisera FN:s och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europas roll, och misskrediterade dem för att vara ”ineffektiva organisationer”. Men vi kan inte backa bandet och vi måste orientera oss kring de nuvarande förhållandena för att hitta en väg ut ur denna situation. 

Hur många gånger har vänstern i väst tagit upp USA:s informella löften till den tidigare presidenten Michail Gorbatjov om Nato (”inte en millimeter österut”) och hur många gånger har den nämnt the Budapest Memorandum från 1994 som garanterar Ukrainas suveränitet? Hur många gånger har vänstern i väst stött Rysslands ”legitima säkerhetsintressen”, en stat som äger världens andra största kärnvapenarsenal? Och hur ofta har den erinrat sig Ukrainas säkerhetsintressen, en stat som tvingades förhandla bort sina kärnvapen, under påtryckningar från USA och Ryssland, i utbyte mot en bit papper (the Budapest Memorandum) som Putin slutgiltigt trampade på 2014? Har det någonsin slagit vänsterkritiker av Nato att Ukraina är det främsta offret för de förändringar som har skett på grund av Natos expansion?

Gång på gång har vänstern i väst svarat på kritik mot Ryssland genom att ta upp USA:s aggression mot Afghanistan, Irak och andra stater. Självklart, dessa stater måste tas med i diskussionen – men hur exakt? Vänsterns argument bör vara att 2003 så utövade inte andra regeringar tillräckliga påtryckningar på USA över Irak. Inte att det är nödvändigt att utöva mindre påtryckningar på Ryssland över Ukraina nu. Ett uppenbart misstag. 

Föreställ er för ett ögonblick att 2003, när USA förberedde invasionen av Irak att Ryssland hade betett sig  som USA har gjort under de senaste veckorna: med hot om eskalering. Föreställ er nu vad den ryska vänstern skulle kunna ha gjort i det läget, i enlighet med dogman att ”vår huvudsakliga fiende är på hemmaplan”. Skulle den har kritiserat den ryska regeringen för denna ”eskalering” och säga att den ”inte borde äventyra intra-imperialistiska motsättningar”? Det skulle vara uppenbart att ett sådant agerande i det fallet hade varit ett misstag. Varför har det inte varit uppenbart i fallet med aggressionen mot Ukraina?

I en annan Jacobinartikel tidigare denna månad [februari] gick Marcetic så långt som att säga att Fox News Tucker Carlson var ”fullständigt korrekt” om den ”ukrainska krisen”. Vad Carlson hade gjort var att ifrågasätta ”Ukrainas strategiska värde för USA”. Till och med Tariq Ali citerade uppskattande, i the New Left Review, den tyska amiralen Kay-Achim Schönbachs beräkningar, som sade att ge Putin ”respekt” om Ukraina var en ”låg kostnad, till och med ingen kostnad” givet att Ryssland skulle kunna vara en användbar allierad mot Kina. Är du allvarlig? Om USA och Ryssland kunde nå ett avtal och starta ett nytt kallt krig mot Kina som allierade, skulle vi verkligen vilja det?

Jag är inte ett fan av liberal internationalism. Socialister bör vara kritiska. Men det innebär inte att vi måste stötta uppdelningen av ”intressesfärer” mellan imperialistiska stater. Istället för att leta efter en ny balans mellan två imperier måste vänstern kämpa för en demokratiseringen av den internationella säkerhetsordningen. Vi behöver en global politik och ett globalt system av internationell säkerhet. Vi har det senare: Det är FN. Ja det har många brister, och har ofta varit föremål för rättvis kritik. Men man kan kritisera antingen för att motbevisa något eller för att förbättra det. Vad gäller FN så behöver vi det senare. Vi behöver en vänstervision över reformer och en demokratisering av FN.

Det betyder så klart inte att vänstern bör stödja alla FN-beslut. Men en total förstärkning av FN:s roll i lösningen av väpnade konflikter skulle låta vänstern minimera vikten av militär-politiska allianser och minska antalet offer. (I en tidigare artikel skrev jag hur fredsstyrkor från FN kunde ha bidragit till att lösa Donbaskonflikten. Olyckligtvis har det nu förlorat sin relevans.) Trots allt kommer vi också att behöva FN för att lösa klimatkrisen och andra globala problem. Ovilligheten bland många inom den internationella vänstern att vända sig till FN är ett fruktansvärt misstag. 

Efter att ryska trupper invaderade Ukraina skrev Jacobins Europaredaktör, David Broder, att vänstern ”borde inte be om ursäkt för att motsätta sig ett amerikanskt militärt svar”. Detta var i vilket fall som helst inte Bidens intentioner, vilket han sagt upprepade gånger. Men en stor del av vänstern i väst borde ärligt medge att den fullständigt misslyckades med att formulera ett svar på den ”ukrainska krisen”.

Jag kommer att avsluta genom att kort skriva om mig själv och mitt perspektiv. Under de senaste åtta åren har Donbaskriget varit den främsta frågan som har splittrat den ukrainska vänstern. Varenda en av oss har bildat våra positioner under inflytande av personliga erfarenheter och andra faktorer. Därför skulle en annan ukrainsk vänsterperson ha skrivit den här artikeln på ett annat sätt. 

Jag föddes i Donbas, men i en ukranisktalande och nationalistisk familj. Min pappa engagerade sig i extremhögern under 1990-talet medan han såg Ukrainas ekonomiska förfall och kommunistpartiets tidigare ledarskap berika sig, ett ledarskap han hade bekämpat sedan mitten av 1980-talet. Han hyser självklart antiryska men även antiamerikanska åsikter. Jag minns fortfarande hans ord den 11 september 2011. När han såg tvillingtornen falla sade han att de ansvariga var ”hjältar” (han tycker inte det längre – nu tror han att amerikanarna själv sprängde dem med flit). När kriget inleddes i Donbas 2014 gick min pappa med i en frivillig bataljon, min mamma flydde från Luhansk och min far/morfar och far/mormor stannade kvar i sin by som föll under den ”luhanska folkrepublikens” kontroll. Min far/morfar fördömde Ukrainas Euromaidanrevolution. Han stöder Putin som, säger han, har ”återställt ordningen i Ryssland”. Trots allt försöker vi fortsätta att tala med varandra (men inte om politik) och att hjälpa varandra. Jag försöker ha sympati med dem. När allt kommer omkring så har min far/morfar och far/mormor jobbat hela sina liv på kollektiva jordbruk. Min pappa var en byggnadsarbetare. Livet har inte varit snällt mot dem. 

Händelserna 2014 – revolution som följdes av krig – knuffade mig i motsatt riktning från de flesta i Ukraina. Kriget dödade nationalismen i mig och knuffade mig mot vänstern. Jag vill kämpa för en bättre framtid för mänskligheten, och inte för nationen. Mina föräldrar, med sitt post-sovjetiska trauma, förstår inte mina socialistiska åsikter. Min pappa är nedlåtande över min ”pacifism” och vi hade ett obehagligt samtal efter att jag hade deltagit i en antifascistisk protest med ett plakat som uppmanade till det högerextrema Azovregementets upplösning. 

När Volodomyr Zelenskyj blev Ukrainas president våren 2019 hoppades jag att detta skulle förhindra den katastrof som nu breder ut sig. När allt kommer omkring är det svårt att demonisera en rysktalande president som vann med ett program om fred för Donbas och vars skämt var populära såväl bland ukrainare som ryssar. Jag misstog mig tyvärr. Även om Zelenskyjs seger ändrade många ryssars attityd gentemot Ukraina, så förhindrade det inte kriget. 

På senare år har jag skrivit om fredsförhandlingar och om civila offer på båda sidor i Donbaskriget. Jag har försökt att stärka dialog. Men allt det har gått upp i rök nu. Det kommer inte att bli några fler kompromisser. Putin kan planera vad han vill, men även om Ryssland tar Kiev och upprättar en ockupationsregering kommer vi att göra motstånd. Den här kampen kommer att pågå tills dess att Ryssland lämnar Ukraina och betalar för alla offer och all förstörelse. Därför är mina sista ord riktade till det ryska folket: skynda er att störta Putinregimen. Det är i ert intresse såväl som vårt. 

Översättning: Bella Frank

Taras Bilous är en ukrainsk historiker och aktivist i the Social Movement. Han är redaktör för Commons: Journal of social critique. Texten har tidigare publicerats på sajten Open Democracy.