Internationell rätt, folkrätt, moraliskt rätt att invadera för att upprätthålla freden, fredsbevarande militära insatser. Terminologin är komplex och tolkas olika, beroende på vem som tolkar dess paragrafer. 

I modern tid har internationell rätt kränkts vid upprepade tillfällen, av såväl demokratier som diktaturer, i samband med invasioner. Tidningen Global botaniserar i några exempel.

Av Klas Lundström

INTERNATIONELL RÄTT | Världen håller andan medan Vladimir Putin flyttar fram sina och Rysslands positioner i Ukraina, i vad beskrivs som ett flagrant brott mot internationell rätt. 

Det är inte första gången som omvärlden har bevittnat en enskild nations invasion av en annan suverän stat – här är några exempel där militära handlingar har skett antingen helt utan stöd i internationell rätt eller med bristande stöd i densamma.

Irak, 2003

I mars 2003 invaderade USA med hjälp av brittiska trupper Saddam Husseins Irak. Grunden till invasionen, som varken hade FN:s godkännande eller utgjorde något svar på någon öppen aggression eller något angrepp från gulfstaten, bottnade i misstankar om att Saddam Hussein utvecklade massförstörelsevapen, utgjorde ett hot mot världsfreden och var lierad med terrornätverket al-Qaida, vilka låg bakom terrorattentaten i USA den 11 september 2001. 

2010 kom en 551 sidor lång rapport sammanställd av en oberoende nederländsk kommission fram till att invasionen av Irak 2003 bröt mot internationell rätt och att de FN-resolutioner som kom till stånd under 1990-talet, och som USA:s president George W Bush och den brittiske premiärministern Tony Blair lutat sina juridiska försvar mot, inte kunde användas som stöd för den militära operation som visserligen störtade Saddam Hussein, men på kuppen kostade 500 000 människors liv mellan 2003 och 2011.

Hittills har ingen ställts till svar juridiskt för de västerländska staternas klarlagda brott mot folkrätten i Irak 2003. 

Grenada, 1983

Den 25 oktober 1983 fick USA nog av den karibiska ön Grenadas vänstersväng. ”Operation Urgent Fury” (”Operation Brådskande Vrede”) sjösattes och amerikansk militär invaderade önationen och satte punkt för den revolution som 1979 hade lett Maurice Bishop till premiärministerposten i vad som snart utvecklades till en marxist-leninistisk stat inom det brittiska samväldet. 

Men inre stridigheter ledde till att Bishop avsattes och en junta tog över makten. Bishops arrestering och sedermera död inför en exekutionspatrull ledde till folkliga protester som fick den östkaribiska organisationen OECS att vända sig till USA:s president Ronald Reagan – som ingrep.

Efter fyra dagars strider mellan amerikanska marinsoldater och grenadiska revolutionsstyrkor hade vänsterstyret störtats och den tidigare regeringen, ledd av en politiker vid namn Nicholas Brathwaite, återtog makten och lade om önationens politiska kurs i mer västvänlig riktning.

Huruvida USA de facto hade någon som helst juridisk rätt att lägga sig i Grenadas inre angelägenheter råder det delade meningar om – inte bara bland amerikanska jurister och kongressledamöter som tjänstgjorde vid tidpunkten för invasionen. Även Organisationen för Amerikas stater (OAS) ställde sig frågande till varför organisationen inte ens rådfrågades av Reaganadministrationen, varken om tillstånd före invasionen eller för mandat för densamma. 

USA var därtill inte ens medlem i OECS, varför även den östkaribiska organisationens skyndsamma bedjande om militär intervention i Grenada har rest frågetecken om legitimiteten i de militära handlingar som oktober 1983 kastade om en suverän stats politiska tillvaro.

Falklandsöarna, 1982

För att överleva politiskt när pressen från demonstrerande demokratirörelser ekade som störst i Buenos Aires invaderade den argentinska armén Falklandsöarna (i Argentina kända som Las Malvinas) och Sydgeorgien i Sydatlanten och fick kritiken på hemmaplan att ebba ut och folket att sluta upp i ”återtagandet av stulen territoriell egendom”. 

Falklandsöarna – sedan 1830-talet tillhörande Storbritannien och bebott av brittiska och skotska ättlingar som talar engelska och ser sig själva som en del av det brittiska samväldet – försvarades av den brittiska premiärministern Margaret Thatcher som snart återtog de ockuperade öarna. Argentinas invasion dikterades av en i modern tids mest brutala regimer, skyldiga till tusentals människors död under ”Det smutsiga kriget” då juntan styrde den sydamerikanska nationen 1976–1983. 

Juntan föll kort efter nederlaget i Sydatlanten och i efterspelet har kriget förvandlats till en historisk parentes utan komplexa analyser. Men frågan om internationell rätt och när dessa gränser överskreds, och av vilka, är likväl intressant. 

För det är inte bara den argentinska sidan som har gjort sig skyldiga till folkrättsvidriga övertramp i fallet Falklandsöarna – Storbritanniens anspråk på öarna bottnar i ett regelrätt fördrivningsprojekt 1833 då argentinska nybyggare dödades eller tvingades tillbaka till fastlandet till förmån för migranter från de brittiska öarna. En historisk orätt som Argentina inte har glömt bort.

Liksom i fallet östra Ukraina och Ryssland lever historiska händelser och tolkningar kvar i fallet Falklandsöarna. Kampen om narrativet är ständigt pågående och i Argentina förblir Falklandsöarna ett säkert kort att ta till i inrikespolitiska debatter för politiska ledare med behov av att samla invånare bakom en och samma stridsfråga, samtidigt som Storbritannien  har eldat på regionala konflikter, mellan Argentina och Chile, genom att sluta oljeavtal med regeringen i Santiago de Chile.

Och huruvida London, eller Buenos Aires, finner störst stöd i internationell rätt när det gäller anspråk på Falklandsöarna är en dispyt som varken kriget 1982 eller färgen på respektive länders regeringar förmått sätta punkt för.