Det har inte gått en månad sedan talibanerna tog över styret i Afghanistan men livet har för många kastats omkull. Oron för att inte kunna sätta mat på bordet ökar i takt med att priserna stiger och många ser ingen annan utväg än att lämna landet, men även det är svårt. Det här är del 9 av Dagbok | Kabul.

Av Yasmeen Afghan

DAGBOK | KABUL Knappt tre veckor har gått sedan Kabuls fall. Om man vågar gå utomhus så är allt man ser talibanerna som irrar omkring med sina vapen – väldigt få kvinnor kan ses utomhus. Männen är rädda och vill undvika alla former av konfrontationer. För bara en månad sedan kunde man se manliga – och även kvinnliga – anställda av kommunen gå runt och och sopa huvudgatorna och hålla staden ren. Nu är gatorna smutsiga och du ser inga av arbetarna. Matpriserna stiger och det råder brist på mediciner i de stora städerna och runt om i landet.

– En månad har förändrat allt. Det verkar som om livet har vänts upp och ner, säger Hashima (inte hennes riktiga namn) i ett samtal med mig, och fortsätter när jag ber henne utveckla det:

– Jag är en statligt anställd lärare, jag har knappt råd att köpa mat. Vi har inga pengar för att köpa varor för våra dagliga behov.

– Min man har gått till banken de senaste tre dagarna men har inte kunnat ta ut några pengar. Det är så mycket hets och det finns nästan inga pengar. Säg mig hur vi ska kunna överleva, säger en annan boende i Kabul till mig.

I västra Kabul vill en familj sälja sina möbler och hushållsgeråd. Mannen försöker att hålla tillbaka tårarna och säger:

– Jag jobbade hårt i ett år för att bygga ett hem och ge min familj ett gott liv men nu måste jag sälja allt. Jag vill lämna landet men har inga pengar för att kunna göra det. Den enda vägen är att sälja allt.

En gammal man som sitter intill lägger till:

– Jag kunde inte föreställa mig att vi skulle bli tvungna att åka härifrån igen. Under större delen av mitt liv har vi varit flyktingar, och nu igen efter 20 år måste vi fundera på att åka härifrån, om vi inte åker härifrån kommer vi inte att överleva.

– Vi ombads att komma till sjukhusen. Jag gick dit men det var kaotiskt, säger en kvinnlig läkare som inte vill uppge sitt namn, och fortsätter:

– Det är brist på medicin och ingen vill arbeta under en så hård regim. Alla vill åka härifrån, och jag har bestämt mig för att inte gå till jobbet.

Hennes mamma lägger till:

– Dagen då hon gick till sjukhuset sade jag åt henne att bära hijab och undvika smink. Jag var rädd att de kanske skulle misshandla henne. Hon hade inte fått lön på två månader och vi håller på att få slut på kontanter, men det är ändå bättre att hon stannar hemma. Min oro för att hon skulle vara där skulle ta död på mig så det är bättre att hon stannar hemma.

– Min lön var 6 000 afghanis [omkring 600 kronor]. Jag vet verkligen inte hur jag ska klara allt. Tidigare brukade avlägsna släktingar skicka pengar från utlandet så att vi klarade oss men nu har allting stoppats. Om vi äter frukost vet vi inte vad vi ska äta till lunch eller middag, säger en tidigare kommunanställd till mig.

Han gråter och lägger till:

– Är det det här vad vi förtjänade? Varför måste afghaner lida så länge? Vi har inte ens råd att köpa bröd eller ett paket paracetamol.

På min fråga om han vill säga något till omvärlden svarar han:

–Vad kan jag fråga dem? De har redan övergett oss. Vi kommer dö av svält. Vad kan jag fråga dem om? Inget!

Texten har tidigare publicerats på urdu i den dagliga vänstertidningen Jeddojehad i Pakistan och finns också på engelska på Todays Point Online. Yasmeen Afghan är av säkerhetsskäl ett fingerat namn.

Översättning: Bella Frank