Yasmeen Afghan bor i Kabul och rapporterar om staden från insidan efter talibanernas maktövertagande. Hon skriver om oron för vänner och bekanta och om en stad som har förlorat all färg och som allt mer liknar en spökstad. Här är del fem, sex, sju och åtta av hennes dagbok.

Del fem, den 24 augusti.

 Jag finner inga ord, jag vet inte hur jag ska kunna skriva, vad jag vill skriva. Jag försöker förtvivlat få tag på några vänner men har inte lyckats sedan Kabul föll till talibanerna.

När jag 2010 jobbade för en av de internationella nyhetsorganisationerna här bestämde jag mig för att fullfölja min universitetsexamen. Jag skrev in mig på kvällskurser på ett av de privata universiteten i Kabul. Flickor, pojkar, män och kvinnor från olika organisationer deltog i kurserna. Jag blev en del av den juridiska institutionen, vår klass hade fem kvinnor och 25 män varav några jobbade på den amerikanska ambassaden och andra på Nationella säkerhetsdirektoratet (NDS). Inledningsvis höll jag avstånd från mina tre klasskamrater från NDS eftersom jag hade hört berättelser under flera års tid om att de som arbetade där var både hänsynslösa och orättvisa. De tre var i sena trettioårsåldern, var gifta och hade barn.

På en vecka förändrades detta. Jag blev vänligare inställd efter att en av dem stod upp för mig mot en som trakasserade mig på universitetet. Jag började prata med dem mer och mer på rasterna. Vi drack kaffe och åt majs i vintersnön, vi skojade och åt tillsammans. Vårt främsta samtalsämne var alltid politik och ibland blev det hårda diskussioner med höjda röster, men de kallade mig för ”Rafeeq”, kompis, och sedan blev allt som vanligt igen. En gång sade en av dem att ”Rafeeq är väldigt hetsig och vi borde inte diskutera politik med henne” men då skrattade de andra två och sade att han bara retades med mig.

Jag minns att jag som viljestark flicka inte lyssnade på någon, och att jag var den enda flickan som inte täckte mitt huvud – de försvarade mig alltid om någon försökte säga något om mig. Jag kände mig trygg med dem, och att de var min familj. Vi kommer från två olika etniska grupper men de lämnade mig aldrig förrän de var säkra på att min chaufför var på plats för att hämta mig.

Under den senaste veckan har jag tänkt på dem konstant. Så fort talibanerna gick in i Kabul tänkte jag på dem eftersom jag visste att de skulle bli den första måltavlan. Jag försökte i flera dagar febrilt få tag på dem och slutligen lyckade jag i dag få prata med en av dem. Först chattade vi. Men då slog det mig plötsligt att ”tänk om det är en medlem av talibanerna jag chattar med som försöker få ur mig information om min vän” så jag bad honom ringa. Så fort jag hörde hans röst tänkte jag: tack gode gud att du är oskadd, och det är en av de bästa sakerna som hänt de senaste dagarna. Jag frågade honom om de två andra klasskamraterna och han berättade att dagen då Kabul föll var den senaste gången han hade hört från dem och att de haft sina telefoner avstängda sedan dess.

Jag kan inte sluta tänka på deras leenden eller hur de brukade stå upp för mig och andra flickor. Deras attityd och kärlek till Afghanistan fick mig att se på säkerhetsdirektoratet i ett nytt ljus. Jag började gilla och respektera NDS och lyssnade på deras berättelser. De senaste dagarna har jag hoppats att de inte var del av NDS, att de hade ett annat yrke, men samtidigt i detta nu är afghaner inom alla sektorer måltavlor så inget skulle rädda dem.

Jag känner mig så hjälplös när jag tänker på dem och deras familjer. Var befinner de sig och under vilka omständigheter? Kommer jag någonsin få höra deras röster igen? Jag blir sorgsen och hjärtat går i bitar av frågor…

En vecka av talibanernas ockupation

Del 6, den 25 augusti

Medan vissa av världens ledare försöker att förhandla med talibanerna och försöker föra fram narrativet av ”reformerade” eller ”bra” talibaner så förlorar afghanerna å andra sidan på alla håll och kanter. De försöker överleva trots en osäker framtid.

En av utmaningarna i dagsläget är att afghaner långsamt hamnar i svält, inte bara i Kabul utan i andra delar av landet.

– Det har förändrats så snabbt. Det finns nästan inga lager på marknaden och dessutom har folk inte råd att köpa något, säger Farid (inte hans riktiga namn), en student och butiksägare i en av byarna i Nangarharprovinsen.

– Vi har inte råd att köpa någonting alls. Matpriserna är mycket höga. Jag vet inte hur länge min familj kommer att lyckas överleva, säger en boende i Kabul.
Modaser Islami, en frilansjournalist i Kabul refererar på Twitter att fruktförsäljare har berättat för honom att ”få besöker våra affärer nu eftersom de inte har råd att handla”.

Kabuls kollaps ledde till att alla banker stängde. Människor stormade bankerna för att ta ut kontanter men till ingen nytta eftersom det inte fanns några pengar i bankomaterna. Det innebär att många Kabulbor har fått slut på hårdvaluta, och det har gjort det svårt för folk att ha råd med sina dagliga utgifter.

– Jag har bara 2 000 afghanis [den afghanska valutan, ungefär motsvarande 200 kronor]. Jag ryser vid tanken på att det skulle uppstå någon kris hemma, säger Ata (som inte är hans riktiga namn).

Boende i Kabul ringer till andra provinser för att få tag på kontantkort och rädslan bland intellektuella växer för att om de får slut på de här korten så kommer de inte längre att ha någon uppkoppling och därmed inte heller någon möjlighet att berätta om de kaotiska scenerna som utspelar sig i Afghanistan.

– Vi förlorar långsamt kontakten med omvärlden eftersom vi inte kan få tag på kontantkort och har därmed inte någon väg för att dela verkligheten under talibanerna med resten av världen, säger Taimour från Kunduz.

Många statsanställda har inte fått någon lön eftersom kollapsen inträffade så plötsligt [löner betalas ut enligt den persiska kalendern] . Många har gett uttryck för oro att de inte kan betala sina hyror, köpa bensin eller bränsle. Livet i Kabul och i andra större städer kommer att bli helt stillastående l ifall bankerna inte öppnar snart, och det kommer att leda till en annan kris.

– Jag har inte fått min lön. Alla priser skjuter i höjden. Vi lever under eländiga villkor, säger en Kabulbo som är statsanställd och som inte vill avslöja sin identitet.
– Våra löner var redan tidigare otillräckliga men att vi nu inte får någon lön alls är en tung börda för oss. Jag har en ung son som har hjärtproblem och jag måste köpa medicin åt honom, hur ska jag kunna göra det?, säger en kvinnlig lärare i Mazar-i-Sharif.

Många afghaner som jag har kontaktat lever under svåra förhållanden och behöver hjälp. En uppskattning från FN är att matsäkerheten och näringsläget i Afghanistan är sådant att en av tre afghaner står inför en akut matosäkerhet. Det innebär att uppskattningsvis 14 miljoner människor i det krigsdrabbade landet knappt kan få sina dagliga matbehov tillgodosedda.

– Min granne bad om 1 000 afghanis [cirka hundra kronor] men jag var tvungen att säga nej eftersom jag har så lite kontanter och eftersom matpriserna stiger dagligen, det kändes inte bra men jag måste tänka på min familj innan jag tänker på andra, säger Thoryalai som bor i Kabul.

– Biljettpriserna var väldigt dyra när vi kom hit, säger Shareen som nyligen kom till Kabul från Farahprovinsen, och fortsätter:

– Mina bröder bor i Kabul och jag var tvungen att komma hit eftersom matpriserna är höga överallt. Jag trodde att kanske Kabul skulle vara bättre men villkoren är svåra här med. Bara Gud kan rädda oss nu.

Att bo i Kabul men ändå sakna Kabul
Del 7, den 28 augusti

Livet under talibanerna tar ut sin rätt på afghanerna. Det finns inget offentligt liv just nu. Mullor har introducerats på några av regeringsposterna och resten av den utbildade befolkningen har satts ur spel som om de inte existerade. Kvinnor har redan uppmanats att stanna hemma eftersom talibanernas krigare inte har tränats i hur de ska uppföra sig emot dem.

Det är en dyster och mörk tid för Afghanistans folk och särskilt för Kabulborna. Ingen vill gå ut om det inte är nödvändigt, folk stannar hellre hemma. Tragedin vid flygplatsen har bevakats av nästan all internationell media men men det som händer längre bort från flygplatsen, i andra delar av Kabul och i andra provinser, når inte omvärlden.

Shabana Dawran som var presentatör och redaktör vid RTA (Radio, Television Afghanistan) skriver på Twitter: ”Jag bor i Kabul men saknar Kabul.”

Vilken arbetande afghansk kvinna som helst, som nu tvingas stanna i hemmet tills dess att nya beslut tas, kommer att berätta samma sak för dig, att de saknar Kabul, att de saknar att vara utomhus.

– Jag kan inte gå till jobbet just nu, men jag gör mitt bästa för att jobba hemifrån trots alla hot, säger Zohal (inte hennes riktiga namn), som är 46 år och som är anställd av en afghansk icke-statlig organisation, och fortsätter:

– Jag har tidigare levt under talibanerna i två år och jag vet hur brutala de kommer att bli så snart tillbakadragandet är slutfört, så vi borde helt enkelt förbereda oss för det värsta.

– Min mamma hade inte möjlighet att fullfölja sin utbildning på grund av den mörka [första] perioden under talibanerna, och efter talibanerna så tillät inte hennes man (min pappa) att hon fortsatte sina studier. Nyligen fick hon möjlighet att nå sin dröm och läste sitt andra år på den juridiska fakulteten. Men tyvärr kom talibanerna tillbaka och min mammas dröm krossades, säger Zala Zazai som arbetat vid inrikesministeriet.

– Jag är orolig för min trettonåriga dotter. Kommer hon att få möjlighet att avsluta sin utbildning? Jag vet inte vart vi skulle kunna fly, säger Wajiha (inte hennes riktiga namn) som bor i Kabul.

– Vi har förlorat vår glädje. Vi har förlorat våra färger. Vi har förlorat våra val. Vi har förlorat våra ord, säger författaren och människorättsförsvararen Homeira Qaderi.
Journalisten Habib Khan berättar på Twitter om vad en av hans intervjupersoner sagt för CBC News: ”Afghanistan har blivit ett stort fängelse för sitt eget folk”.

– Det finns fred på en begravningsplats också. Vill världen att vi ska bo på en begravningsplats utan några rättigheter? Kallar de det ett liv?, säger en Kabulbo som inte vill bli identifierad.

”Det var inte Kabuls fall. Det var vår identitets fall. Frihet, kulturellt arv, historia, mångfald, drömmar och framtiden. Den framtiden som vi blev lovade skulle bli annorlunda. Som skulle bli bättre”, skriver den välkända poeten, författaren och kolumnisten Shafiqa Khpulwak på Twitter.

Alla sorters afghaners liv har drabbats av den senaste utvecklingen i Afghanistan. Under talibanregimen 1996–2001 var musik förbjudet och alla som lyssnade på någon form av musik straffades hårt.

– I dag värker mitt hjärta. Afghanistans nationella institut för musik har förstört sina instrument. Afghanistans orkestermedlemmar är i sina hem och kommer inte spela igen. Slut…, säger Nadia Momand som arbetar för Enikass TV Nangarhar.

Kabul är en spöklik stad nu
Del 8, den 31 augusti

Det har gått två veckor sedan Kabuls fall. Talibanerna kontrollerar hela Afghanistan förutom Punjshir. Osäkerheten tär enormt på befolkningen. Folk från hela Afghanistan försöker att fly eftersom de är rädda att antingen utsättas för förföljelse eller tvingas leva under svåra villkor under talibanerna.

Under den här tiden har den afghanska tv:n och radion förändrats. Ingen musik spelas och i södra Afghanistan meddelade talibanerna att ingen musik eller kvinnliga röster får sändas i etern. Väldigt få kvinnor syns på gatorna eftersom många stannar hemma. Män och kvinnor har börjat använda mer traditionell klädsel trots att talibanerna inte officiellt har infört någon klädkod, men många har redan misshandlats eller förödmjukats för att de haft jeans på sig eller burit kostym.

– Eftersom jag inte kan fortsätta på universitet har jag börjat sy för att sysselsätta mig. Om jag inte ser till att ha saker att göra skulle jag bli galen på grund av allt som händer runt omkring mig, säger Fatima, (inte hennes riktiga namn) som bor i västra Kabul, till mig.

Talibanerna har nu meddelat att universiteten kan fortsätta, med könssegregerade klasser, och att kvinnliga lärare bara får undervisa kvinnliga studenter eller äldre män.

– Det här är mitt sista år på universitetet. Jag ville bli engelskalärare. Det finns bara väldigt få kvinnliga lärare och det innebär att vi inte vet hur länge vi kommer att få vänta, säger Aziza (inte hennes riktiga namn) till mig.

– Det är bara en förevändning för att exkludera kvinnor från det offentliga livet. Den här strategin tillämpades under perioden 1996–2001, säger Najia (inte hennes riktiga namn) till mig.

– Hur kan vi lita på dem? De har redan backat från flera av sina löften. Vi kastas bakåt i tiden istället för att gå framåt, säger Ibrahim (inte hans riktiga namn), som bor i västra Kabul, till mig.

Skolorna är just nu öppna upp till sjätte klass. Många är rädda för att det kommer att förbli så på obestämd tid.

– Jag hyser inget hopp för mina barns framtid. Jag jobbade hårt för att mina döttrar skulle kunna gå på universitetet men nu kan de inte det. En av dem har fått godkänt på intagningsprovet till universitetet men nu måste hon stanna hemma, säger Ajmal, en butiksägare till mig.

– Är det det här som afghaner förtjänar? Rädslan kopplar sitt grepp om oss. Det är en spökstad. Ingen frågade oss vad vi ville med vårt land. De bara tvingar folk på oss, säger Hadi, en annan affärsinnehavare till mig.

Texten har tidigare publicerats på urdu i den dagliga vänstertidningen Jeddojehad i Pakistan och finns också på engelska på Todays Point Online. Yasmeen Afghan är av säkerhetsskäl ett fingerat namn.

Översättning: Bella Frank