Återigen har en puritansk form av barbari landat i Kabul. Återigen har det större barbariet, amerikansk imperialism, banat vägen för det mindre – talibanerna. Men istället för att stanna vid Kabuls skändliga fall, låt oss börja med att titta på det farliga och modiga motståndet mot den talibanska ockupationen. 

KOMMENTAR 

Farooq Sulehria/Pakistan

AFGHANISTAN | Den första motståndshandlingen som ägde rum en dag efter Kabuls fall var liten till sin storlek, men fick massiv effekt. Den 17 augusti protesterade fem unga kvinnor utanför presidentpalatset som en dag tidigare hade övergetts av [president] Ashraf Ghani. De skanderade: ”Vi existerar. Vi är halva Afghanistan. Dölj oss inte. Skada oss inte. Stöd oss.” 

Talibanerna var beväpnade, ohyfsade och smädade demonstranterna. Men efter att mediegrupper kom till platsen blev de istället nervösa. 

Dagen därpå samlades dussintals unga i Jalalabad för att hissa den afghanska flaggan över ett monument. Liksom nationalsången har flaggan förbjudits av talibanerna. Talibanerna svarade med att skjuta på församlingen. Antalet döda: 3.

Ockupationens tredje dag. Den 19 augusti firas självständighetsdagen, Yum-e-Istaklal, för att markera årsdagen då afghanska styrkor drev ut britterna 1919. Allt sedan dess har makthavare firat dagen, med undantaget för talibanerna [1997–2001). De förbjöd den. 

Flaggar  i protest

Med afghanska flaggor i händerna, något som sedan den 16 augusti utgör en protest mot talibanerna, gick unga ut på gatorna över landet på nationaldagen. I Kabul samlades 200 demonstranter, varav sju kvinnor. 24-åriga Crystal Bayat gick i spetsen  med en afghansk flagga virad runt sitt huvud. 

– Talibanerna sade till oss demonstranter: ”Ni har 20 dagar kvar. Efter det kommer vi att ta hand om er.” Jag vill använda de här 20 dagarna för att höja min röst, sade hon senare i ett videomeddelande till The New York Times. 

Medietränade talibaner har inledningsvis visat en relativ återhållsamhet i Kabul. Men i provinserna är det en helt annan sak – i Asadabad har 16 unga personer redan begravts efter att talibanerna massakrerade dem på nationaldagen. 

”Men har de inte förändrats?”

I korthet: Nej. De globala ansträngningarna för att ompaketera de här fanatikerna består av en tudelad strategi. För det första försöker regeringar i väst inför sin inhemska publik rättfärdiga sitt enorma förräderi av afghanerna. För det andra så bidrar det smink som nu appliceras på talibanerna för att göra dem presentabla för tv-skärmarna till att legitimera det svek som väntar – ett erkännande av talibanernas regim. Talibanerna är också listiga nog för att i nuläget delta i denna ”förvandling” i syfte att bli godkända för bistånd från väst. 

Bortom detta skådespel är verkligheten otäck. Afghanerna vet det. Det är därför de trängs vid Kabuls flygplats där talibanerna förödmjukar och misshandlar dem. 

Krigsbrott redan begångna

I själva verket har talibanerna redan begått krigsbrott i det som föregick erövringen av Kabul. Den 16 juni slaktades till exempel 22 afghanska soldater i Dawlatabad efter att de hade överlämnat sig själva. 

Reuters-journalisten Danish Siddiqui från Indien jagades och avrättades efter att han  hade sökt tillflykt i en moské i Spin Boldik. FN-kontoret i Herat attackerades och en av dess vakter dödades. Likaså halshöggs Sohail Pardis enbart för att han tidigare hade arbetat som tolk för de amerikanska trupperna. Detta trots talibanernas löfte om att ingen skulle bli måltavla för att ha arbetat som tolk. Den 3 augusti kritiserade Human Rights Watch talibanerna för att ha begått krigsbrott när de summariskt avrättade soldater i deras förvar, liksom civila som hade anklagats för att ha kopplingar till den afghanska regeringen. 

En afghansk aktivist har summerat denna ompaketering av talibanerna på sin Facebooksida:
”Talibanerna har bara horn [vapen], de har inga huvuden [idéer]”. Slutsatsen är att om de skulle ge upp sina horn, det vill säga sitt barbari, skulle de upplösas.   

En annan grupp som är inkapabel att erkänna talibanernas oförmåga att förändras är truppen av självutnämnda ”anti-imperialister”, som ser en avkolonisering i Kabuls fall. Men det är inte talibanerna utan afghanerna, och framför allt kvinnorna, som har förändrats.

I symbios

Livet var utan tvivel dåligt under USA:s ockupation, och talibanernas självmordsattacker förvärrade ytterligare den misär som amerikanska stridsflyg bombade över afghanska byar. De senare krävde fler civila liv. Men under talibanerna kommer läget att gå från dåligt till värre. När de väl är befästa vid makten kommer talibanerna att börja använda ”sina horn” allt mer hänsynslöst. 

Ayatollor är alltid behagliga i sina installationstal. Imperialism och islamisk fundamentalism fungerar också i en framgångsrik symbios (Saudiarabien etcetera). Bara när den senare inte lyder (som Iran och al-Qaida) så ger den förre reprimander. 

Verklig anti-imperialism och avkolonisering är att rädda afghanska liv, att bygga en global solidaritet för det afghanska motståndet, att hjälpa flyktingar ur landet och framför allt: Att inte överge Afghanistan ännu en gång.  

Farooq Sulehria undervisar vid Beaconhouse National University i Lahore i Pakistan. Han har skrivit boken Media Imperialism in India and Pakistan (Routledge)

Översättning: Bella Frank