Medan världen med fasa bevittnade talibanernas segermarsch mot Kabul hade stadens invånare bokstavligen talat låst in sig. Dagen därpå, med trängsel vid Kabuls flygplats då skrämda afghaner försökte fly talibanerna, var det på andra ställen så tyst att man kunde höra en knappnål falla i en utsträckt stad av miljoner invånare.

Av Farooq Sulehria/Pakistan

AFGHANISTAN | – Den här tystnaden är mer skrämmande än de bombexplosioner som vi har brukat höra de senaste 20 åren, sades i en kommentar på sociala medier.

Trots skräcken och paniken bestämde sig fyra afghanska kvinnor spontant för att hålla en protest. Denna första motståndshandling den 17 augusti var generande liten till sin storlek, då endast fyra kvinnor, alla i 25-årsåldern, samlades utanför presidentpalatset.

I videofilmen som omedelbart blev viral kan man se dem hålla upp plakat framför talibanerna. De ropar: ”Vi existerar. Vi är halva Afghanistan. Dölj oss inte. Skada oss inte. Stöd oss.”

First protest of women in Kabul.#Afghanistan
Video of @HameedMohdShah pic.twitter.com/p2guH2kSj6

— Pajhwok Afghan News (@pajhwok) August 17, 2021

Den beväpnade talibanen som var synligt nervös, verkade handlingsförlamad medan lokal och global media bevakade händelsen.

Liten till sin storlek men stor som Himalaya i sitt mod, började protesten snart att dominera tv-skärmar och bloggar. Konspirationsteorierna växte lika snabbt. ”Talibanerna låg själva bakom den här manifestationen” kommenterade en tvivlande belackare på sociala medier.

Helt oavsett sådana nedsättande konspirationsteorier sporrades många runt om i landet. Under de följande två dagarna hölls manifestationer i många städer. I två fall svarade talibanerna genom att skjuta mot upprorsmakarna. I Jalalabad dödades tre personer. I Asadabad omkring sexton [den exakta dödssiffran har ännu inte bekräftats].

Vilka var dessa fyra modiga kvinnor? Det var en fråga alla ställde sig i Afghanistan, men även bortanför landets gränser. Sudaba Kabiri, initiativtagaren bakom den spontana demonstrationen, är vän med en journalist baserad i Kabul. Trots att hon har gått under jorden efter demonstrationen, svarade hon snabbt på mina frågor via Whatsapp.

– Kommer att skicka röstmeddelanden, sade hon till mig i ett snabbt Whatsapp-samtal.

Hennes sakliga svar var lika korta – och koncisa – som samtalet.

Berätta lite om dig själv.
– Jag är en universitetsstudent. Jag föddes under den första perioden av talibanstyre [1996–2001]. Jag arbetar för en arbetsgivare inom den privata sektorn också.

Var organiserades den här protesten – hur fick du idén och hur många var inblandade?
– Den hölls utanför presidentpalatset. Vi var en grupp studenter. Vi var väldigt upprörda. Vårt beslut togs mycket snabbt. Det var inte en planerad handling. Alla män och kvinnor är rädda för talibanerna. De var inte redo att lämna sina hem. Vi kräver våra rättigheter, och vill uppmuntra andra att kräva sina rättigheter.

Beväpnade talibaner var på plats. Vad sade de?
– Ja, där fanns beväpnade talibaner. De respekterade oss inte. De var väldigt arga. De tog våra id-papper och våra mobiler. Men när nationella och internationella medier började anlända ändrade de sitt beteende. Innan dess hade de riktat sina vapen mot oss.

Har ni gått under jorden efter demonstrationen och har ni mottagit några hot?
– Vi har gått under jorden. Varje dag flyttar vi till en ny plats. Vi befinner oss alla i en svår situation, vilket är förståeligt.

Tror du att er protest ledde till de andra protesterna, som hölls de följande dagarna?
– Den här demonstrationen har haft en märkbar effekt på det afghanska samhället. Framför allt har den gett mod till kvinnor att lämna sina hem och leda demonstrationer.

Vad händer härnäst. Planerar du att fly Afghanistan?
– Vi planerar att stanna kvar tills dess att de inte hotar att döda oss längre.

Hur har era familjer reagerat på demonstrationen?
– Våra familjer visste ingenting i förväg. De visste inte ens att vi gått hemifrån. När de såg demonstrationen på tv blev de väldigt arga på oss. Vi förstår dem. De vill att vi ska vara i säkerhet. Men det här är en livsviktig tid. Vi kan inte förbli tysta.

Farooq Sulehria är biträdande professor vid Beaconhouse National University, Pakistan. Han är författare till Media Imperialism in India and Pakistan (Routledge).

Översättning: Bella Frank