Västpapua har sett en våg av fredliga demonstrationer mot Indonesiens överhöghet och fortsatta militarisering. Det folkliga missnöjet mot den indonesiska statens fortsatta tilltro till våldssvar på fredliga protestaktioner har vuxit i takt med att den väpnade konflikten mellan indonesisk militär och västpapuansk gerilla har eskalerat under de senaste åren.

Indonesien hyser förhoppningar om att inom kort stycka upp Västpapua i mellan fem och åtta provinser – istället för dagens två – medan stora folklager kräver en folkomröstning, likt Östtimors dito 1999, om den forna nederländska kolonins framtid.

– Nya demonstranter är att vänta, säger en källa till Tidningen Global.

Av Klas Lundström

VÄSTPAPUA | I förra veckan har en rad demonstrationer ägt rum i Västpapua – förutom den studentrörelseledda i centralorten Jayapura har även demonstrationer skett i Nabire och under torsdagen (10/3) även i Wamena.

De två sistnämnda är politiskt synnerligen intressanta då de visar på massuppslutning i de västpapuanska centralhögländerna i unison kritik mot Indonesiens upptrappade militarisering och nyligen rapporterade fall om dödsmisshandel av en minderårig, 13-årige Makilon Tabuni som dödades av indonesisk säkerhetspersonal efter att ha blivit anklagad för vapenstöld.

Inifrån Wamena, som sedan den väpnade konflikten trappades upp på allvar i december 2018, blivit både tillhåll för flyktingar och fallit offer för indonesiska polisräder, har det rapporterats om tusentals deltagare, en siffra som är omöjlig att verifiera men klart är att deltagarnas antal gjort det svårt för indonesiska militärer och poliser att skingra folkmassan.

– Det stora antalet människor som samlades i Wamena gjort det omöjligt för Indonesiens väpnade styrkor och polis att utöva någon som helst press på massorna, berättar en deltagare för Tidningen Global, som vill förbli anonym.

Nyligen släppte FN:s människorättshögkvarter (OHCHR) en rapport som fördömde Indonesiens repression och politiska förföljelse av självständighetsaktivister i Västpapua, något som understryker hur illavarslande läget utvecklar sig, menar Thomas Petersson, journalist och författare till ett flertal böcker om Västpapua:

– Utvecklingen i Västpapua är ett mått på det demokratiska tillståndet i Indonesien och de senaste åren talar inte till Indonesiens fördel. Nu verkar det som den indonesiska regimen tänker fortsätta att bemöta den papuanska oppositionen med våld och tilltagande splittringsförsök, säger han till Tidningen Global.

Fler provinser

Demonstrationerna i Västpapua är inte bara en respons på den brutalitet som FN kritiserar i sin senaste OHCHR-rapport, utan är också ett svar på Indonesiens långtgående planer att dela upp Västpapua i mellan fem och åtta provinser, mot dagens två. Att Västpapua inom ramen för det indonesiska styret blev två provinser var en följd av den ”specialautonomi” som utlovades regionen efter den indonesiske diktatorn Suhartos fall 1998 och som löpte ut 2021).

–  Tiden har visat att dem som kritiserade självstyret fick rätt, menar Thomas Petersson.

En stor andel västpapuaner anser att specialautonomin – som på pappret säkrade och garanterade lokalt självstyre och större intäkter från lokala näringar som exempelvis guld- och kopparutvinningen vid Freeportgruvan, men i verkligheten endast förblev just löften – inte kan förlängas, vilket centralregeringen i Jakarta menar, utan att lokalbefolkningen fått säga sitt i en folkomröstning.

Kraven har i decennier, alltsedan Indonesien säkrade fullständig kontroll över Västpapua i form av en FN-ledd men starkt kritiserad process kallad ”Act of Free Choice” 1969, gällt rätten till självbestämmande i form av en folkomröstning liknande den som föregick Östtimor (en annan indonesisk koloni) 1999.

Krav som Indonesien och samtliga regeringar, oavsett ideologiska hemvister, förkastat med hänvisning till att Västpapua är en integrerad del av den indonesiska nationskroppen.

Västvärldens – och Sveriges – ansvar

Indonesiens respons på fredliga västpapuanska självständighetsanspråk, exempelvis manifesterade i form av demonstrationer nu i veckan, har i decennier bemötts med våld, fängslande och systematisk förföljelse.

I centralorten Jayapura upplöstes demonstrationen med hjälp av våld, enligt vittnesmål som Tidningen Global tagit del av, men det stora antalet som samlades i Wamena visar att indonesisk militär och polis inte är beredda att upprepa den taktik som den 6 juli 1998 slutade i en massaker av demonstranter på ön Biak.

– I Wamena har demonstrationer inte följts av några oroligheter och läget är säkert. Inom en snar framtid kommer nya demonstrationer att äga rum, säger en person med insyn i protest rörelsen till Tidningen Global.

Thomas Petersson understryker att det papuanska motståndet mot den indonesiska regimen är starkt rotat och konflikten lär heller att upphöra bara för att omvärlden väljer att blunda inför det indonesiska förtrycket. Västvärlden och Sverige kan göra mer, konstaterar han:

– Sverige hade kunnat spela en aktiv roll men fortsätter att prioritera sina affärsintressen och goda relation till Indonesien.