
REPORTAGE:
En nation född på tom mage

2020 uppskattade Unicef att 47 procent av Östtimors barn under fem år är förkrympta – att hälften av landets minsta inte förmår växa i linje med barns förväntade utvecklingskurvor. Foto: Klas Lundström
REPORTAGE
- PUBLICERAD 2021-04-08
En nation född på tom mage
Asiens yngsta land lämnar nästa år barndomsåren och tar klivet in i vuxenlivet. Men Östtimor har alltjämt många barndomsproblem kvar att reda ut, däribland utbredd hunger, undernäring och arbetslöshet. På landsbygden, i de bergsmassiv där självständighetsrörelsen på 1970-talet inrättade sitt sista försvar av drömmen om ett fritt Östtimor, är läget särskilt allvarligt.
Den indonesiska ockupationen och koloniseringen av Östtimor övervanns visserligen tack vare en fredlig folkomröstning – men den självständiga nationen tog likväl sina första stapplande steg på en ekande tom mage.
Av Klas Lundström
ÖSTTIMOR Tonåringar rusar ikapp bussen som korsar byn i hopp om gratis skjuts upp i bergen. De klamrar sig fast längs det fallfärdiga fordonet – längst bak, längs med sidan eller uppe på taket där de hukar sig för trädgrenar jämte en fastbunden get och rissäckar försedda med FN:s matprogramsemblem. Den blå kranssymbolen är en av de säkraste måltidsbrunnarna i det självständiga Östtimor.
Tonåringarnas orangeblonda och jordbruna hårsvall dansar i brisen. Krigets barn, kolonialismens barnbarn, hungerns arvingar. Medfödda tatueringar som är undernäringens vanligt förekommande spår. Obalansen av vitala näringsämnen som kolhydrater, fetter och proteiner.
2020 uppskattade Unicef att 47 procent av Östtimors barn under fem år är förkrympta – att hälften av landets minsta inte förmår växa i linje med barns förväntade utvecklingskurvor. Global Hunger Index rankar därtill Östtimor som land 106 av 107 – endast före afrikanska Tchad – på den globala matsäkerhetsrankingen när det gäller förmågan att tackla barns undernäring, förtvinande och dödlighet.
Rapportförfattarna beskriver Östtimors läge som ”alarmerande” och att en rad tecken indikerar på en tillbakagång istället för förbättringar under det gångna decenniet.
På bussen som kröker sig fram mot de östra bergsmassiven längs med förrädiska stup och stigande liksom som i Östtimors övriga samhälle ställs den unga nationens ungdom öga mot öga med undernäring.
De kommer inte förbi den utan märkbara spår.
Bussen gör halt vid foten av Matebian, ett berg som på lokalspråket tetum översätts till ”de dödas berg”. Här, ovanför molnen, var drömmen om ett självständigt Östtimor på vippen att släckas helt och hållet 1978. Då blev berget föremål för intensiva indonesiska flyganfall.
Apotino. Foto: Klas Lundström
En dödlig kamp
Apotino sitter hopsjunken på tröskeln till sitt hus strax nedanför Matebians platåkrön och inväntar gryningens första sken. I handen håller han en kopp ångande kaffe. Bergsbyn Baguia ligger i ingenmanslandet mellan himmel och jord. I gränslandet mellan nuet och det förflutna. Den gamle mannen vässar knivarna inför de förestående tuppkamperna.
– Mitt levebröd, säger Apotino till Tidningen Global under en tidigare reportageresa.
Han nickar mot det lilla skjulet där hans tretton tuppar alltjämt sover på sina pinnar. Hans sandaler vilar i den köldslagna jorden. En bergig, krigsplågad och förorenad jord efter Indonesiens intensiva krigföring på 1970-talet. De svåra jordbruksförhållandena skyndar på det mänskliga uttåget från Baguia och andra kringliggande bergsbyar.
De flesta styr kursen mot huvudstaden Dili i hopp om något bättre.
– En tuppkamp kan antingen vara över direkt, eller så blir det ett utdraget slag. I vilket fall slutar det i någons död, förklarar Apotino som använder sitt nom de guerre, brukligt bland tidigare Fretilin-medlemmar.
Väststödd ockupation
1974 – fyra år före de första indonesiska stridsflygplanen skymtades på himlen ovanför Matebian – föll den portugisiska fascistdiktaturen och resterna efter Portugals globala imperium i samband med ”nejlikerevolutionen”. Demokratins ankomst i Europas sydvästra hörn innebar att Portugals kolonier äntligen fick chansen att utropa sig till självständiga nationer.
Men Indonesiens diktator Suharto såg det politiska virrvarret i Lissabon som en grann möjlighet att tillskansa sig Portugisiska Timor, den östra änden av ön Timor – vars västra hälft redan stod under indonesisk flagg. I december 1975 påbörjades en fullskalig invasion av östra Timor, uppbackad av Australien och USA och med svenska vapen i arsenalen.
För Östtimors befolkning blev det startskottet för 24 år av krig, folkmord och svält. En regelrätt ockupation som tog slut i och med den FN-ledda folkomröstningen 1999, i vilken självständighetsalternativet vann en jordskredsseger.
Den 6 december 1975 föll Dili i indonesiska truppers och milisers händer och Falintil – den militära flygeln av självständighetsrörelsen Fretilin – tvingades retirera österut. Därpå inledde indonesisk armé en skoningslös plundrings- och mordturné i vilken inte ens civila eller kapitulerande östtimoresiska soldater skonades.
Självständighetsrörelsens sista militära utpost restes i ”de dödas berg”.
– Indonesiska plan klöv ljudvallen varje dag, när de kom för att bomba Matebian, minns Apotino.
1978 återstod 30 000 östtimoreser längs med Matebians bergsknallar och skogspartier, vilka till slut tvingades kapitulera efter att Indonesien tagit till bruk av napalm och kemiska vapen.
Civila intvingades i regelrätta koncentrationsläger, vars vidriga förhållanden varit föremål för senatsutskottsutredningar i Australien 1982. De som flydde hade ingenstans att ta vägen. ”Gravida kvinnor fortsatte springa och stannade bara för att föda sina barn”, återberättade ett vittne i utskottsutredningen 1982. Medlemmar eller sympatisörer av Fretilin och ett självständigt Östtimor avrättades.
”Antalet döda i Östtimor var det högsta sett till sin befolkning sedan Förintelsen”, konstaterar den indonesiske journalisten och författaren Andreas Harsono i Race, islam and power.
Krig, svält och folkmord
Det mest brutala våldet och den skoningslösa repressionen gentemot vem som än stödde eller verkade för ett självständigt Östtimor upphörde i och med den FN-ledda folkomröstningen 1999. Den indonesiska ockupationen och koloniseringen av Östtimor övervanns visserligen vid valurnan, men den självständiga nationen tog likväl sina första stapplande steg på en ekande tom mage.
Jordbruket fick aldrig något riktigt fäste och kvardröjande problem med matsäkerhet har förvandlat undernäring till ett generationshoppande arv. Många av 1900-talets värsta svältkatastrofer kan härledas till förstörda jordbruksmarker, krig och etniska rensningar.
Rob Kelly, rådgivare gällande matsäkerhet och teknisk utveckling vid World Vision Australia, har besökt de flesta hörnen av det rurala Östtimor och vet – liksom många andra utomstående besökare – att gästfrihet och generositet inte är hungerns grogrund i det unga sydostasiatiska landet. Vad de än hade, delade de med sig, minns Rob Kelly. De delade till och med varandras ”fattigdom”.
– Men jorden och kriget har gått samman och gjort det svårt för människor att försörja sig. Situationen är så ingrodd och långsiktiga styrmedel måste finnas på plats – och bland dem finns behovet av en fungerande nation i sig, säger han till Tidningen Global.
Östtimor är, enligt Rob Kelly, ”en stenklump ytterst svår att bygga något jordbruk kring”.
– Det lilla stycke odlingsbar mark och de skördar den åstadkommer förmår inte hålla jämna steg med befolkningstillväxten, säger han.
Därtill är det få som framhåller Östtimors seglivade beroende av internationella insatser, nödbistånd och extern expertis som långsiktigt hållbar. Självförsörjning är nyckeln, men det hårda livet som erbjuds merparten av landets invånare – varav en femtedel är mellan 15 och 24 år och överrepresenterade när det gäller arbetslöshet – ter sig inte lockande för småskaliga jordbrukare utan långsiktiga garantier.
Nya grödor har likväl, bör sägas, introducerats. Pepparrotsträd, sötpotatis och sojabönor – som bäddar för tofu som alternativ till den risbaserade tallriksmodellen – resulterar i magra inhemska skördar som trots beviset på nytänkande ändå vittnar om behovet av modernare utrustning och bredare odlingskunskaper.
Matebian, ”de dödas berg”, utsattes för indonesiska flyganfall i slutet tav 1970-talet. Foto: Klas Lundström
Kollektiva trauman
Samtal med östtimoreser utelämnar sällan kriget eller någons minne av det. Trauman klyver som oläkta sår genom familjer, släkter, byar. Många som försvann under kriget och den följande indonesiska ockupationen förblir – liksom i Indonesien, Argentina, Uruguay och Brasilien – alltjämt okända öden som anhöriga inte har någon som helst kännedom om.
Posttraumatiskt stressyndrom och allvarlig stress har kvarlämnat obehandlade trauman bland den östtimoresiska befolkningen, framför allt på landsbygden, visade en rapport i Lancet, publicerad 2014. Följderna är lika utbredda som allvarliga – människor förmår inte arbeta, ta hand om sina familjer eller engagera sig i sociala aktiviteter.
Människor som finner sig ”avskurna från sina sammanhang”, antingen till följd av våld eller naturkatastrofer, ”upplever allvarlig nostalgisk ångest”, menar Glenn Albrecht, docent i miljöstudier vid Australian School of Environmental and Life Sciences vid University of Newcastle. Hans studier har främst inriktat sig på förhållandet mellan människor och platser, däribland hennes kulturella band till jord.
– Trauman skickas lätt vidare från en generation till nästa, säger Glenn Albrecht till Tidningen Global.
”Social lobotomi”
Östtimors premiärminister Taur Matan Ruak har understrukit sin regerings avsikt att trycka tillbaka den utbredda hungern och förbättra livsvillkoren för landets unga. För att göra det – förklarade han i ett tal i december 2020 – måste allt ifrån infrastruktur till basservice som matdistribution och tillgång till sjukvård och utbildning komma till stånd i snabbare takt än vad som nu sker.
– Tiden för reformer och förbättringar är knapp, säger en anonym NGO-arbetare knuten till Östtimors hälsosektor, till Tidningen Global.
Hen menar att ”självständighetsgenerationen”, det vill säga de östtimoreser födda efter folkomröstningen 1999, är offer för ”social lobotomi”.
Röntgenplåtar som Tidningen Global tagit del av visar unga människors hjärnor. Organ i utveckling, i delikata livsskeden. Och bredvid varandra står det klart – svart på vitt – att röntgenbilden som föreställer en ung östtimores hjärna skiljer sig avsevärt från en jämnårig född, uppvuxen och bosatt i västvärlden. Orsaken – kronisk undernäring.
Långt fjärran huvudstaden Dilis färgglada och inbjudande chimär av rörelse, engagemang och framtidstro framträder en vardag till synes gjuten i hunger och fattigdom. En tillvaro som NGO-arbetaren menar är ”integrerad i kulturella och sociala beteenden”.
– Här är traditionen att männen äter först, därefter kvinnor och barn. Och inte sällan – vad som blir över, säger hen.
Som en utomstående är det svårt att tränga sig på och implementera ”kunskap” och ”medvetenhet”, tillägger NGO-arbetaren:
– Vi får inte glömma hur djupt rotad östtimoresers kultur är. Här, i bergsfickor och dalar, i ett hårt klimat har de överlevt koloniala härskare, hunger och krig i 500 år. Det, om något, är uthållighet!
Foto: Klas Lundström
”En tom skål”
Vid foten av ”de dödas berg” pryds dalsänkor, stigar och avkrokar av minnesrunor efter massgravar av avrättade civila.
– Minnen kommer leva kvar här så länge människor gör det. Det vi har här är nuet och det förflutna, säger Apotino.
Framtiden tror sig många skönja på bergsmassivets andra sida, där det kollektiva minnet inte är lika integrerat i marken de går, lever och drömmer på.
Apotino är färdig med slipandet av tuppknivarna och har istället gett sig i kast med en lutande dörr. Han har försökt gå vidare i livet och lämna kriget bakom sig. Men traumatiska upplevelser låter sig inte tvättas bort så lätt. Fastän Indonesiens krigföring i Matebian kartlagts och dokumenterats i rapporter och vittnesutsagor har det skrivna ordet inte förmågan att läka de värkande såren efter krig och hunger.
Apotino håller fram två kupade händer.
– Se, vår skål är tom, säger han.
Om den bör fyllas med mat eller hopp – eller bådadera – låter den gamle mannen vara osagt.
Läs även:
FAKTA: Östtimor
Östtimor är Asiens yngsta land, officiellt självständigt 2002 efter att i decennier ha varit ockuperat av Indonesien (1975–1999) och dessförinnan sedan 1600-talet en portugisisk koloni.
Trots en rad allmänna val och olika regeringskonstellationer och ett pluralistiskt parlamentariskt läge och klimat puttrar konflikter i Östtimor, bottnade i såväl ideologiska motsättningar som i seglivade ekonomiska och historiska fejder. Indonesiska miliser och östtimoresiska rebeller har utmanat regeringsmakten och Östtimors militärmakt i omgångar, samtidigt som landets – och regeringars – förhållande till Indonesien och Australien är av högsta prioritet för ekonomisk och utrikespolitisk stabilitet.
Östtimor är rikt på naturtillgångar och har knutit många av sina tänkta, framtida oljeintäkter från Timorsjön till oljefonder inspirerade av Norge. Landets fossila industrisektor är emellertid beroende av utomstående expertis och föremål för kritik om korruption från människorätts- och demokratiorganisationer.
Källor: Amnesty, BBC, Utrikespolitiska institutet.