REPORTAGE:
Från Töre till Biak
REPORTAGE
- PUBLICERAD 2021-10-28
Från Töre till Biak
Antropocenens ärr del 2:
”Antropocenen” är ett föreslaget epitet på en geologisk epok där människans steg från organiserat jordbruk till rymdkolonialism via en fossilenergidominerad tillväxtmodell har bäddat för dagens klimatkris.
Från de norrbottniska inlanden till de västpapuanska söderhavsskärgårdarna, utposterna för ”den gröna tillväxten” är många och ett ledord i kampen för ett hållbart klimat och en hållbar livsstil utan att den moderna människan ska behöva ge upp några av sina nuvarande privilegier är ”elektrifiering”.
”En grön omställning” som inkluderar fordonsindustrin, landsbygder och rymdkolonisering. Allt i ett resurskrävande kretslopp med människan i upplyst centrum.
Av Klas Lundström
1. Macken på landsbygden
Töre, 25 kilometer väster om Kalix. Ett klottrat hakkors pryder gångtunneln under rondellen som knyter samman E4 och E10. Rondellen är både en knutpunkt och farled till de norrbottniska malmfälten. Ur navets asfalterade hjärta reser sig en bensinstation, ett motell, en restaurang – och en laddningsstation för elbilar.
Utsikten är god från närmaste granntomt. Prydd av finputsade elbilsladdstolpar med den amerikanska energi- och fordonskoncernen Teslas rödvita logotyp och självsäkra tilltal.
Monument ur nylagd asfalt. Eller utomjordingars slumpmässiga nedslagsplats. Långfarna resenärer bosatta långt söderut laddar sina elbilar vid Teslas laddningsstationer på macken i Töre.
– Inga lokalbor laddar några bilar här inte, det gör bara turister, säger en pensionär till Tidningen Global.
Tomten är dränkt av dieseldrivna Volvobilar. Pensionären (som inte vill ”framträda i media”) är på väg mot garaget där en Volvomotor väntar på mekande. Några planer på att skifta spår finns inte. Varken bort från Volvokoncernen eller till något eldrivet fordon.
– Elbilen är inte så satans miljövänlig om du ser på resan från ritbordet till graven. Vad glesbygden behöver är ju inte elektrifiering, vi behöver jobb.
Bakom huset tar skogen vid. Den resurs som syresatte Norrbottens inlandsindustri. Älvarna tände fabrikslampor och stuglyktor, skogar blev husvirke, jordens mineraler en statsbärande miljardindustri. Inlandets asfalterade farleder erbjuder jobb och transporterar resurser och varor i ett tillväxtsamhällets metalliska kretslopp.
En alltmer dyrköpt lyxvara.
2. En värld som vill ha allt
Elektrifieringsvågen är en del i ett världsomspännande försök att leda bort tillväxtsamhället från sitt fossila beroende. Och laddstationen i Töre är en bricka i det globala elektrifieringspusslet. Totalt har Tesla upprättat 2 000 laddstationer och 18 000 laddpunkter i 40 länder, varav 40 i Sverige.
Tesla grundades 2003. En av grundarna är den sydafrikansk-amerikanske affärsmannen och entreprenören Elon Musk. Företagsnamnet är en hyllning till Nikola Tesla, serbisk uppfinnare och ingenjör som ritade om vår syn på eldistribution med patenterad växelströmsteknik.
Teslakoncernen vill bidra med något dylikt och växla om fossildrivna resvanor och energiförbrukning till batteri- och solcellsdrivna. Elon Musk och Tesla är inte ensamma i sin omställningssträvan: få fordonstillverkare har råd att ignorera elektrifieringsvågen, varken ekonomiskt eller i fråga om klimatpolitiskt trovärdighetskapital.
Men utmaningar hovrar över elektrifieringsbonanzan. Växande medelklasser i utvecklingsländer som Brasilien, Indien och Kina vill ha allt som västerländska medborgare länge sett som rättigheter och självklarheter. Ett modernt språng med utmaningar och slukhål gällande eldistribution och elanvändning.
– Om världens fordonsflotta elektrifieras fördubblas elkonsumtionen och ökar energibehovet från kärnkraft, solceller, geotermiska källor och vindkraft, sa Elon Musk i en intervju med tyska Bild i december 2020.
Huruvida det är förenligt att vidhålla en tillväxtbaserad ekonomisk ordning där antalet fordon förblir detsamma – om än i hybrid- eller elektrifierad form – är omdiskuterat:
”Tillväxt är en aldrig ifrågasatt norm. Det skapar ett problem eftersom tillväxt beräknas leda till en betydande energibehovsökning under de kommande decennierna, vilket utmanar möjligheterna att koldioxidreducera ekonomin”, skriver ett forskarlag från London School of Economics and Political Science i en rapport för Nature Energy, publicerad i augusti i år.
3. ”Grön tillväxt”
”Grön tillväxt” fördes upp på agendan för första gången 2012 i samband med FN:s konferens för hållbar utveckling i Rio de Janeiro. Sedan dess har epitetet firat globala triumfer trots att frågan om ”en grön omställning” ens är förenlig med tillväxtidén förblir borttacklad från dagordningen.
Statsvetaren och författaren Björn Forsberg skriver i boken Fartrusiga att idén om ”ny teknik mirakulöst kommer att ge oss fossilfrihet” i bästa fall är naiv – men inget annat än ett politiskt tjänstefel:
”Sorgen i denna så överväldigande tro på teknik och bränsleskiften är att den skymmer den mer centrala frågan, hur vi kan ompröva vår mobilitetskultur”, skriver han.
Ekonomiantropologen Jason Hickel (även huvudförfattare bakom nämnd studie i Nature Energy) går längre och menar att ödesvalet mellan ”kapitalism” och ”klimat” är ofrånkomligt. Tanken på en hybrid är bara en chimär. En farlig lockelse, ett Frankensteins monster.
”Nya bevis tyder på att grön tillväxt inte är det universalmedel alla har hoppats på. Det är faktiskt inte ens möjligt”, skriver Hickel i en essä för Foreign Policy.
Trots det talas det vitt och brett om fossilfri ståltillverkning och globala mål. Allt för en bibehållen tillväxtbaserad ekonomisk ordning. I ekvationen glöms det mest elementära bort, behovet av en fortsatt storskalig utvinning av naturresurser.
4. Från jord till batteri
Vår kännedom om ”statisk elektricitet” – obalansen mellan positiva och negativa elektriska laddningar inom eller på ytan av ett visst material – löper tillbaka till det antika Grekland. Magnetit, där magnetisk järnmalm drar till sig järn eller andra metaller, var något som filosofen Aristoteles skrev om.
I källaren till Royal Institution of London år 1808 sammanställde Sir Humphrey Davy ett batteri med 2 000 metallplattor uppbyggt på en yta av 300 kvadratmeter. Batteriet var resultatet efter allsköns elektromagnetiska tester med hjälp av silver, zink, kvicksilver och lödtenn. Sedan dess har batterikonsten förfinats och effektiviserats och batterier blivit mindre och mer behändiga.
Från att först ha baserats på bly och därefter kvicksilveroxid och silveroxid introducerades litiumjonbatterier 1973 och kommersialiserades 1991. En ”game changer”.
5. Ekonomisk (och militär) mineraljakt
Grundämnet litium har atomnummer 3 och förekommer i bergarter, i jordskorpan och i havs- och flodvatten. Marknadspriserna har skjutit i höjden i takt med en växande efterfråga på elbilar och solcellspaneler – och en global gruvbonanza.
Bland annat i Indonesien, planetens fjärde folkrikaste land i den ekvatoriala skarven mellan Sydostasien och Oceanien, som är i behov av såväl nya industrier som en elektrifiering av rurala landsändar. Därför har statliga bolag börjat prospektera efter litium i Sumatra och den autonoma provinsen Aceh.
Men det är framför allt koppartillgången som försäkrar Indonesien om en maktposition i elektrifieringsrummet. Liksom litium är koppar en väsentlig ingrediens i elektrifieringsindustrin och en av världens största koppartillgångar återfinns på västra halvan av Nya Guinea, som sedan 1960-talet kontrolleras av Indonesien men som i decennier varit skådeplats för en väpnad självständighetskamp för ett fritt Västpapua.
Guld- och koppargruvan Freeport, samägd av indonesiska staten och amerikanska gruvjätten Freeport-McMoRan, öppnar nya smältverk och raffinaderier för att möta det stigande kopparbehovet. Alltmedan en väpnad konflikt mellan självständighetsrörelsen Organisasi Papua Merdeka (OPM) och indonesisk militär har rasat sedan 2018 i gruvans geografiska hemvist: Västpapuas centrala högländer.
Många civila har mist livet och 50 000 lever som internflyktingar. Lokalbors marker har i många fall konfiskerats av indonesisk armé, uppger flera källor till Tidningen Global. Marker av intresse för gruvbolag på jakt efter guld, järnmalm, timmer och sällsynta mineraler.
– Det sägs att före detta generaler och aktiva inom polisväsendet sitter på strategiska positioner i gruvbolag som hoppas konfiskera marker i regioner som tömts på folk, säger en källa på plats i Västpapuas högländer och med insyn i internflyktingars tillvaro till Tidningen Global.
Samhällen ritas nu helt om för att utradera västpapuaners tro och hopp om en självständig nation, berättar en människorättsaktivist som vill vara anonym:
– Hela Västpapua militariseras. Elever och studenter är rädda för att indonesiska soldater ska storma skolorna. Och i många skolor sköter armén undervisningen, säger hen.
6. Himlen runt hörnet …
Den 27 juli 2020 twittrade Elon Musk att ”nickel utgör den största utmaningen för laddningsbara batteriers livslängd och kapacitet”.
Vidare skrev affärsmogulen som förutom Tesla även driver SpaceX – som går i bräschen för privatsektorns strävan efter att kapitalisera på rymdtrafik – att ”Indonesien är toppen!” och går i bräschen för världens nickelproduktion.
Ett knappt halvår senare – i december 2020 – bjöd Indonesiens president Joko Widodo in Musk och hans företag till förhandlingar om ”investeringsmöjligheter” i elbilsbranschen samt utvinning av mineraler för storskalig batteriproduktion.
President Widodo har deklarerat sin målsättning att var femte indonesiskt fordon ska vara eldrivet eller hybrid år 2025. Ett mål som ska uppnås med en ny batterifabrik värd 50 miljarder kronor – bekostad av den kinesiska batteritillverkaren CATL, storskalig inhemsk aluminium- och nickelutvinning och ett nära samarbete med Elon Musk.
Men Indonesiens och president Widodos högaktning inför den sydafrikansk-amerikanske affärsmogulen och dennes gränslösa målsättningar tog inte slut där. En hel ö har ställts till SpaceX:s förfogande.
7… via blodigt söderhavsparadis
Biak är en stillahavsö belägen i Cenderawasihviken i skarven mellan Oceanien och Sydostasien. I nordvästra Västpapua.
Biak är en svårtillgänglig ö, viktig för sitt geopolitiska läge, som sällan nämns för sin historia, kantad av folkfördrivningar och massakrer. Snarare i form av epitet som ”orörd” och ”en plats för hållbar turism” och romantiska solnedgångar publicerade på Instagramkonton av medvetna västerlänningar.
Våren 1998 sväller gatorna i Indonesiens huvudstad Jakarta till bristningsgränsen av folkmassor som stämmer in i det desperata ekot med krav på diktatorn Suhartos avgång. Ett krav som föddes ur den asiatiska finanskrisen 1997.
Suharto hade kommit till makten 1967 via en statskupp och ett efterföljande folkmord av cirka en miljon indoneser (särskilt medlemmar i Indonesiens kommunistparti, fackföreningar och etniska minoriteter, däribland västpapuaner).
1969 blev Västpapua, länge föremål för en FN-övervakad avkoloniseringsprocess med efterföljande självständighet, införlivat i Suhartos indonesiska samhällsbygge med FN:s välsignelse i form av ”Act of Free Choice”. En ”omröstning” där tusen utvalda västpapuaner röstade för ”papuansk integration med Indonesien” under vapenhot.
Men 1998 vände vinden för Östtimor (sedan 1975 ockuperat av Indonesien) som året därpå tilläts folkomrösta om självständighet – och således skyndade även västpapuaner på Biak till gatorna i samband med Suhartos avgång. Men istället för en beviljad folkomröstning besvarade indonesiska staten öborna med en massaker den 6 juli 1998. Armé och polis öppnade eld på självständighetsdemonstranter och senare dumpades massakrerade kroppar ute till havs, enligt vittnesmål i en självständig tribunal i Australien.
Även i häktesceller mötte västpapuanska demonstranter döden i form av tortyr, misshandel och våldtäkter.
– Fiskare påträffade kroppar som var lemlästade. Många saknade ben eller könsorgan, berättade Ferry Marisan, chef vid människorättsorganisationen Elsham Papua, för The Guardian.
Östtimor vann sin självständighet. Västpapua har förblivit en ”autonom” del av Indonesien. Freeportgruvan är en av Indonesiens största skattebetalare och Västpapua betraktats alltjämt som en ”outvecklad utpost” bebodd av obildade minoriteter, tacksamma för indonesiska satsningar.
8. Apartheid 2.o.
Att Tesla/SpaceX-chefen Elon Musk och Västpapuas floder runnit samman är intressant av många anledningar. Musk har tvingats bemöta anklagelser om ärvda pengar gjorda på smaragdgruvnäring i Zambia och näringsverksamheter i hemlandet Sydafrika, vid tiden en apartheidstat.
Samma slags samhällsskick som regeringen i Jakarta påtvingar invånare i Västpapua, menar människorättsaktvisten Tineke Rumkabu, bosatt på Biak och som överlevde massakern 1998:
– Som sydafrikan förstår du apartheid, mördandet av svarta. Om du kommer hit med din näringsverksamhet är du direkt ansvarig för att sponsra Indonesiens folkmord av papuaner, sa Tineke Rumkabu till The Guardian i samband med tillkännagivandet av Elon Musks och president Widodos avfyringsplatsplaner för Biak.
Kontrasten är slående, menar Rory James, brittisk reporter som bevakat Muskimperiets eventuella etablering på Biak:
– Det vore en obscen syn att se den moderna världens rymdskepp avfyras från marker som länge tillhört ett marginaliserat ursprungsfolk, säger han till Tidningen Global.
9. Evigt kretslopp
Det återstår att se ifall Musk och SpaceX kommer använda Biak som språngbräda till rymden. Mycket har kommit emellan: covid-19-pandemin, öbornas unisona motstånd, den väpnade konflikten.
Ändå är Indonesiens och särskilt president Widodos flagranta utförsäljning av en ö som huserar korallrev som syresätter marint liv ett bevis på det höga spelet om naturresurser, markkontroll och geopolitik. Allt för att bidra till tillväxtsamhället elektrifiering och mineralutvinning. För att syresätta idén om ”grön tillväxt”.
Från Töre till Biak, från jord till rymd. Ett evigt kretslopp, cirkeln som slukar sig själv. Människan i ett solcellsskinande centrum.
Det är maskinernas tidevarv, men samtidigt förefaller allting vara i sin naturliga ordning, skriver Timothy Morton, författare och filosof inom objektorientering, i boken Dark Ecology:
”Det är fält och vete. Eller är fälten redan ett slags maskin? Människor framstår som maskinlika komponenter, ben, kläder, armar och händer som rör sig.”
10. Livets förutsättning (och hot)
Ett tillväxtstopp vore inte detsamma som nedmonteringen av ekonomisk aktivitet, menar ekonomiantropologen Jason Hickel. Snarare att tillväxtmatematiken utgår från reella premisser:
”Att vi nästa år inte kan producera och konsumera mer än vi gjort i år. Det kan också innebära att vissa sektorer som är särskilt skadliga för vår ekologi minskar och som är onödiga för människors blomstrande, till exempel reklam, pendling och engångsprodukter”, skriver Jason Hickel i Foreign Policy.
Indien och Kina är exempel på pågående elektrifieringsvågor av såväl landsbygd som en växande elfordonsmarknad. Här finns mineraler, arbetskraft, kapital och incitament i form av etableringsskattelättnader för utländska företag – samt en tredjedel av planetens mänskliga befolkning.
Två tillväxtnationer som förkroppsligar svårigheterna med att lösgöra sig från industrialiseringens tvångsäktenskap med fossila bränslen. Särskilt kolet.
Kinas klimatribba är högt satt. Forskning kring fossilfria lösningar en febrig arena och en elektrifieringsvåg av samtliga landsändar – en modern variant av ”Det stora språnget” – har skett i skuggan av den asiatiska jättens cementerade position som planetens största energiproducent, energikonsument och kolimportör.
”Kol må göra Kinas befolkning sjuk, men tillväxten det generat har lyft hundratals miljoner ur extrem fattigdom inom loppet av en generation, säkerligen en av mänsklighetens största ekonomiska prestationer”, påminner Beth Gardiner, journalist och författare, i boken Choke.
I Indien räknas nära hälften av landets 736 distrikt i någon form vara beroende av kolet – antingen i fråga av energikälla eller arbetsgivare – vilket gör att elektrifieringsfrågan och omedelbara nedstängningar av kolgruvor och kolkraftverk landar i valet mellan liv och död. I dubbel mening. Såväl för planetens hopp om att i enlighet med Parisavtalet uppnå globala klimatmål som för mångmiljontals människor vars tillvaro, liksom det biologiska livet självt, står och faller med ”sotguldet”.
Ändå är det troligt att världssamfundets – och klimattoppmötenas narrativ – fortsätter pekar ut Kina och Indien som snöflingor som måste i rullning för att bromsa det globala tövädret. Men pressen kommer även inifrån: covid-19-pandemin har tvingat in 75 miljoner indier i akut fattigdom.
”Att avvänja Indien från kol alltför snabbt skulle medföra fruktansvärda mänskliga kostnader som inte kan ignoreras”, skriver Vijaya Ramachandran, energi- och utvecklingschef vid Breakthrough Institute, och Sandeep Pai, seniorforskare i energisäkerhet vid Center for Strategic and International Studies, i en debattartikel för Foreign Policy.
Lösningen är likväl lika självklar som skrämmande, menar Jason Hickel. Frigörelse måste till – men den måste springa ur en jämlik resursfördelning:
”I slutändan krävs det att vi återför vår civilisation inom planetens gränser genom att befria oss från beroendet av ekonomisk tillväxt – med början i världens rika länder.”
”Från Töre till Biak” är andra delen i Tidningen Globals reportageserie ”Antropocenens ärr”. Första delen var ”Den eviga elden i Centralia” , tredje är ”De eviga ärren i Moder jord”.
Fakta: ”Antropocenen” – ett omdiskuterat epitet
Antropocen – även kallad ”människans tidsålder” efter grekiskans ”antropos” (människa) och ”cen” (ny) – myntades första gången som begrepp och förslag till geologisk epok av atmosfärkemisten Paul Crutzen och Eugene Stoermer i början av nollnolltalet. Sedan dess har forskningen och debatten kring människans geologiska och klimatmässiga inverkan intensifierats, samtidigt som forskarkåren blivit alltmer samstämd när det gäller de facto att människan bär ansvaret för dagens varmare klimat, oförutsägbara väderutvecklingar och alltmer frekventa extremklimatperioder, såväl kalla som varma.
Vad som däremot har diskuterats flitigt är själva tidpunkten – när antropocen i så fall ska ha ersatt den alltjämt vedertagna, nuvarande epoken holocen. Vissa vill mena att den första kärnvapensprängningen (”Trinitytestet” i New Mexico, USA, den 16 juli 1945) markerade starten för ”den stora accelerationen” i människans industriella kolonisering av planeten och således startskottet för antropocenen. Andra, däribland filosofen och svartekologen Timothy Morton, menar att april 1784, då uppfinnaren James Watt tog patent på ångmaskinen, födde ”människans epok”.
Paleoklimatologen William Ruddiman går ännu längre och anser att det organiserade jordbruket, som satte sina första hackor i jorden för 8 000 år sedan, blev startskottet för människans sätt att se på sin omvärld, sin natur och dess resurser, som just en resurs. Som något att utnyttja. Idag förblir endast fem procent av världens landskap orörda och av planetens återstående ”vildmark” återfinns 70 procent innanför fem länders gränser: Australien, Brasilien, Kanada, Ryssland och USA.
Källor: Nature, IUGS, Virginia University, Inverse, Axios, Science Alert.