Antropocenens ärr del 3:

Utmed den finska västkusten byggs världens första begravningsplats för högaktivt radioaktivt avfall som ska kapslas in djupt under jord. Dit ska ingenting nå på tusentals år, om modellen håller sitt löfte och inga framtida generationer stör de radioaktiva ämnenas utdragna dödskamp. I den amerikanska västern sker ett annat slags döende – bland människor, jord och städer, så kallade ”downwinders”, offer för USA:s kärnvapentester. Båda nedslagen är exempel på ”den antropocena människans” försök att förbli världens mittpunkt.

Av Klas Lundström

När blev människan universums centralfigur? 1624 skrev den brittiske poeten John Donne att ”ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv”.

På ön Olkiluoto tolv mil norr om finska Åbo händer det – känslan av tid och rum upphör. Allt tack vare upplösandet av bådadera, av själva fundamentet. Och allt vid slutet av en 4,5 kilometer urgröpt grusväg 500 meter under markytan utmed Bottenhavets skogsklädda vikar.

Här byggs en konstgjord atoll. En flisa av jordens innandöme skalas bort från sig själv. För att ingen ska kunna höra de instängdas dödsryck.

Onkalo är finska för ”grop” och ”bergrum” och ska uppfylla båda-dera på en och samma gång. På -Olkiluoto kommer världens första kärnavfallsbegravning att äga rum. Anställda för energibolaget Posivas kommunikationsavdelning understryker ”pionjär-andan” som råder i jordens innandöme. Här görs något som aldrig gjorts förut.

Högaktivt kärnavfall ska begravas i kopparkapslar i åtta meter djupa brunnar och sedan förseglas med bentonitlera. Allt enligt en modell, KBS, framtaget av forskare vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm.

– Modellen kommer hålla, lovar Reijo Sundell, pensionär och tidigare chefsansvarig för Onkalo.

Den finska anläggningen för slutförvaring av radioaktivt avfall, Onkalo, är under uppbyggnad. Foto: Posiva

Helhetsdelarna

Om hundra år kommer vägen som -leder hit, till bergrummets mörka hjärta, att fyllas igen. Förhoppningsvis kommer framtida generationer att glömma bort platsen helt och hållet.

Inga minnesplaketter eller informationsskyltar. Som om kärnavfall aldrig var ett problem.

Ju mindre kommande generationer känner till om sina förfäders -energipolitiska beslut och hanteringsmetod desto bättre. Kanske. Är det endast säkerhetsaspekten som gör att involverade pionjärer, genom att gräva gropen till kärnavfall med hundratusentals års halveringstid, anser att även minnet borde begravas med sista sandskopan – eller förtränger de något som kan likna skam över alla sår som kärnkraftens framfart rivit längs med jordkroppen?

”Varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela”, skrev John Donne.

Ändå försöker byggnadsarbe-tare, civilingenjörer, gruvbolag och enskilda stater att kapsla in en avskild ö i jorden under sina egna fötter. En ö bebodd av skärvor av människans -industriella kapacitet. En radioaktiv ö, ej längre önskvärd i det geologiska kollektivet.

Korstågsrevolutionen

Vad detta ”hela” – som John Donne skriver om – egentligen bottnar i har historiskt skiftat och berott på vem som tillfrågats. Trots att människan inte vandrat omkring upprätt på jorden i sin nuvarande – även kallade ”moderna” – utsträckta form i mer än 200 000 år medan planeten hon bebor är 4,5 miljarder år gammal har resan från medresenär till ensam kusk av samtliga arters färd mot natt gått fort.

Och i allt högre hastighet, enligt en enig forskarkår kring människans ekologiska fotavtryck på den tredje planeten från solen.

Enligt medeltidshistorikern Lynn White började resan med kristendomens seger över hedendomen. Det var ”den största psykiska revolutionen i vår tids historia”, understryker han i essän ”The Historical Roots of Our Ecological Crisis”, publicerad i Science 1967.

Men kanske än viktigare – tillfogar Lynn White – förmedlade kristen-domen en skapelseberättelse lika cementerad som de geologiska formationer som människan utvecklades ovanpå. Innan dess, även bland intellektuella i antikens Grekland, var någon fattbar eller tydlig ”början” på sakers tillstånd varken särskilt viktig, eller till synes möjlig att snoka rätt på för invånare ”i en cyklisk tidsepok”.

Det råder en ”pionjär­anda” bland de som arbetar med slutförvaret av kärnbränsle, enligt energiföre­taget Posiva. Foto: Posiva

Innan trädet föll

Innan människan fällde ett träd, klöv berg eller dämde upp bäckar behövde den närvarande anden lugnas, skriver Lynn White i sin essä:

”Genom att förstöra den hedniska animismen gjorde kristendomen det möjligt att utnyttja naturen i en sinnesstämning av likgiltighet för känslorna hos naturliga föremål.”

Enligt Bibeln är människan Guds spegelbild och i första Moseboken (1:26–28) understryks en geocentrisk världsbild i vilken människan ”må råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden”. Att exploatera jorden, dess invånare och resurser, var således ”Guds vilja”.

Guds avbild som rättmätigt exploaterar jordens resurser är en världsbild som haft över tusen år på sig att gå i arv, spridas vidare, upprepas och ligga till grund för en lång rad nationer världen över, vilka anser sig resta på ”kristna värderingar”.

Värderingar som åtminstone fram till 1550-talet dominerade existentiella diskussioner i vetenskapssalar, stugor och maktens korridorer.

Fram till 1543 då Nikolaus Koper-nikus publicerade sin bok ”Om himla-kropparnas kretslopp”. Den polske astronomen dog kort efter publiceringen, men hans verk syresatte ifråga-sättande om jordens – och människans – centrala plats i universum.

”Universum är sfärisk”, skrev Kopernikus. Vilket innebär att även jorden är sfärisk och dess invånare, bland dem människan, en del av ett större kretslopp: ”För vad är de bebodda länderna och fastlandet i sig om inte en ö större än de andra?”

Och vad är människan, liksom planetens alla andra arter och växter, om inte resultatet av jungfrucellens intelligenta vandring längs evolutionens snåriga stig? En utveckling som etablerat människan på rymdstationer i omloppsbanor runt sitt blå hem och ständigt uppkopplade och i ständig kommunikation tack vara osynliga och gränslösa tekniker.

En regelrätt revolution som ritat om levnadssätt på bekostnad av en upptrappad plundring av jordens -resurser. Med tekniken som en nu-mera integrerad del i arbetet mot hållbarhet anser de nederländska forskarna Jochem Zwier och Vincent Blok att ”teknikfilosofer” bör påskynda sina diagnostiseringar av ”den antro-pocena människans” levnadssätt:

”Och att se igenom ångorna och odla frågan vad dagens konfrontation mellan teknik och vår jord innebär för sina glömska men samtidigt lyhörda invånare”, skriver de i en artikel i Human Studies 2019.

Tidens djupdyk

Tekniska färdigheter som aldrig hade kunnat finkalibrerats utan organiserade djupdyk ner i jorden. Det var också där – i samband med böcker som ”Theory of the Earth”, av den skotske fysikern och naturalisten James Hutton, publicerad 1795 – som skapelseberättelsen fick trovärdighetsproblem när det gällde tiden.

James Huttons verk framstår som ett av pionjärverken för modern geologi och menar att jorden är ”produkten av naturliga krafter”. Jordens olika lager, visade Hutton, hade olika skepnader och förutsättningar. Men – framför allt – åldrar.

Geologin öppnade fönstret på vid gavel för andra tidsperspektiv – och krävde att människan skulle ta steget ut ur sitt egetproducerade centrum och inse sin litenhet i det större rummet. Ett tidsperspektiv som den moderna – ”antropocena” – människan trots det, alltjämt, har svårt att förhålla sig till.

Lidande, uppoffringar, framåt-rörelse – allt för det större sammanhanget – är tre självklara inslag som vandrat sida vid sida med människans fullskaliga ockupering av jordens ytor och resurser, först i liten skala i form av jordbrukets framväxt, därefter i en gryende resursutvinning, sedermera fulländad med den industriella revolutionen.

Ökenförintelsen

Det är också något särskilt med att växa upp under ett ständigt närvarande hot om förintelse.

– Kalla krigets kärnvapen-skrammel var inget annat än en världsomspännande barnmisshandel, menar Carole Gallagher, amerikansk fotojournalist som dedicerat stora delar av sitt yrkesliv åt USA:s kärnvapenprogram – eller kanske snarare: dess dolda offer.

I ”American Ground Zero” kartlägger Gallagher i text och fotografier konsekvenserna efter decennier av kärnvapenprov i Nevadaöknen i den amerikanska västern. Så kallade ”downwinders”, personer kyssta av dödsmärkta vindar som förde med sig radioaktivt nedfall efter kärnvapensprängningar och som såg marker förstörda och kroppar angripna av cancer.

Mormoner och ursprungsfolk. Utvalda och utfrysta. Gemensamt hade mormonbönder i Utahs saltöken och navajofamiljer i New Mexicos reservat att de drabbades av radioaktivitet, men om de senare drev på för att stoppa USA:s kärnvapenprogram för att rädda sina liv fann Carole Gallagher i sin flera decennier långa forskning att många inom mormonkyrkan välkomnade atombombs-testerna som en prövning av religiös trofasthet.

– Jag visste redan för många år sedan att det fanns ett samarbete mellan kyrka och stat när det gäller kärnvapentesterna, men jag kunde inte publicera något om det då utan en mer utförlig research, säger Carole Gallagher till Tidningen Global.

Under söndagspredikan underströk mormonska potentater, menar Gallagher, att invånare bosatta i anslutning till nedfallet från testprogramanläggningen Nevada test site kärnvapenprov ”bevisade sin patriotism” genom att bevittna dem på nära håll.

– Kvinnor och män tappade hår, tänderna släppte taget och ramlade ur. Cancersjukdomar som inte funnits i Utah förrän mitten på 1950-talet blev -regel snarare än undantag, berättar Carole Gallagher som i ”American Ground Zero” inte drar sig för att benämna det som det amerikanska kärnvapenprogrammet utsatte sina landsfränder för som ”ett folkmord”.

Lydiga led

Bland bönder och ranchägare spreds paniken. Förstörda marker, sjuka och döda djur. Det började organiseras för att stämma den amerikanska staten för förlorade ekonomiska inkomster som direkta konsekvenser av kärnvapensprängningarna.

Men då klev religiösa potentater in och satte punkt för alla ”olydiga tilltag”. Patriotism krävde uppoffringar och kritik ansågs vara en fientlig handling. Grannar blev fiender, städer hamnade i öppna konflikter, beroende på vilken sida av kärnvapenprovsstängslet dess invånare stod, för eller emot.

Hade inte kyrkan kväst det sociala upproret hade ”en fullskalig revolution” kunnat äga rum där och då, menar Carole Gallagher. Men så skedde inte. Och trots flera – och många gånger uppmärksammade – stämningar mot delstater och USA:s fede-rala myndigheter för storskalig uranutvinning och genomförda kärnvapenprover trots vetskap om hälsovådliga konsekvenser för invånare samt bestående ekologiska ärr har diskussionen förblivit kvar i kalla krigets geopolitiska tunnlar.

I narrativet om nödvändigheten framför säkerheten:

– Som ung upplevde jag hur känslorna hos unga och gamla runtom i världen manipulerades för att skapa ”behovet av att testa kärnvapen”, säger Carole Gallagher.

I kalla krigets tidsperspektiv var det bråttom, fienden kunde slå till vilken minut som helst. I det geologiska tidsperspektivet var människans militärindustriella tilltag inget mer än en liten prick i ett hav av årsringar. Men gruvutvinning, inte bara efter uran–235 att klyva atomer till massförstörelsevapen och civil kärnkraft, utan även ädelmetaller, skogsavverkning och jordbruk har skrivit ekologiska brev till framtiden med allt annat än lyckohälsningar.

Biologiska vinningar

Ett brev vars datering rört upp mycket debatt i forskarkretsar dedicerade åt antropocenen som en given – och redan närvarande – ersättare åt holocenen. Började antropocenen i den amerikanska västerns saltöknar, som Carole Gallaghers forskning -botaniserat i, med atomerans första brisering 1945, med kollasterna till engelska Manchesters masugnar, eller när människan satte första plogen i jorden och började bedriva jordbruk i organiserad form?

Forskningsrön publicerade i den vetenskap-liga tidskriften PLOS ONE i juli 2015 tvingade hur som helst historiker att dra tillbaka klockan för människans första, medvetna spadtag i jorden. Istället för 12 000 år och dåtidens Kina menade det israeliska forskarteamet att människans första – nu kända – jordbrukslott återfinns i dagens Israel. 23 000 år gammal. Med andra ord tycks människans syn på jorden och dess roll i vårt liv varit föremål för experiment och tilltag under längre period än vad som länge varit vedertaget.

Svaret på när jordbruket blev en del av människors vardag kan bistå frågeställningar om vår relation till jorden och dess påverkan på vår hälsa, såväl nu som historiskt. En intressant notering som forskare vid Helsingfors universitet gjort i gränslandet mellan finska och ryska Karelen, ett stycke mark som Finland miste till dåvarande Sovjetunionen under andra världskriget.

Efter kriget genomgick den finska sidan om gränsen en snabb modernisering medan den sovjetiska, tidigare finska, förblev hemvist för traditionella levnadssätt. Bland skolbarn, bosatta geografiskt nära varandra men i två helt motsatta socioekonomiska världar, noterades 2003 stora hälsoskillnader:

”Astma, hösnuva, atopiska eksem, självrapporterade förkylningar, såväl som atopiska allergier, var tre gånger till tio gånger vanligare i Finland jämfört med ryska Karelen. Hösnuva och jordnötssensibilisering var nästan obefintlig i Ryssland”, skriver forskarna i sin studie publicerad i Clinical & Experimental Allergy, 2017.

Förhållanden som 2012 förblev desamma. Ryska barn och sedermera ungdomar, konstaterade forskarna, levde i en helt annan ekologisk värld än sina kamrater i Finland. Där industrier inte hade satt sina fot var den biologiska mångfalden mer intakt och det mänskliga – och även andra arters – immunsystemet mer välmående.

Trinity ”downwinders” har kämpat i över 15 år för rätten till ersättning efter de många provspräng­ningarna i New Mexico. Foto: Tularosa Basin Downwinders Consortium

”Avveckla naturen”

Att tillbringa  mer tid i naturen bör, med andra ord, vara receptet för en bättre hälsa? Förutsatt att naturen i sig mår bra, något som i sin tur står och faller med frågan om vad som bör räknas som ”natur” överhuvudtaget.

Naturen, menade den tyske geografen och naturforskaren Alexander von Humboldt, måste upplevas, bladens form studeras, jordens färg uppmärksammas, skiftande temperaturer noteras – men framför allt kännas.

”Naturen utvecklades för att stå emot kapitalismens angrepp, men det är verkligen inte ett särskilt bra försvar – snarare som att stå emot en ångvält med en julgransprydnad”, skriver Timothy Morton – filosof och förespråkare för implementeringen av begreppet av antropocenen för den människodominerade epoken som i skrivande stund skruvat upp planetens termometer – i boken Ecology Without Nature.

Naturen som en abstrakt idé, som något greppbart och summerbart, gör det också enklare att lägga åt sidan, att bortprioritera.

Men begreppet antropocenen gör väl samma misstag? menar kritiker. Om människan inte är det ekologiska, eller gudsproducerade, rummets främsta karaktär, utan endast en av många livsformer som utvecklats under djuptidens gång kastar idén om en mänsklig tidsepok tillbaka Homo sapiens till samma centrum som de menar aldrig var hennes till att börja med.

En ny religion, eller bara ett reflexmässigt sätt att angripa en klimatkris som behöver angripas med omedelbara och kännbara insatser – med ett passande narrativ för att uppnå sitt slutliga syfte?

”Samma plats som vi i hundratals år, aldrig ifrågasatta, trodde oss inneha. Och som vi på något plan inte kan låta bli att attraheras av – även om priset för vår återkomst till världens mittpunkt är en miljökatastrof”, skriver vetenskapsförfattaren Helen Gordon i boken Deep Time.

 ”Ödets manifest”

Samma religiösa tendenser som kan tillskrivas debattörer för den antropocena människan har i sekel anfört den industriella människan över hav, ut i rymden och ner i jorden.

”Ödets manifest” (”Manifest Destiny”) rättfärdigade urskillningslös exploatering av resurser, människor och marker då vita amerikaner drev sitt civilisationsbygge allt längre västerut, till de i dag kärnvapentest-s-ärrade marker som Carole Gallagher skildrat – men även längs med en 4,5 kilometer lång grusväg utmed den västfinska skärgården.

Radioaktivt kärnavfall berör liksom berättelsen om korsfästelsen och uppståndelsens eviga frågeställningar. Om liv och död och människans kontroll över dessa.

Reijo Sundell, tidigare chef vid Onkalo, får frågan vad han skulle säga till invånare i västra Finland år 2100 som undrar varför giftigt radioaktivt avfall begravts i deras lundar.
– Vi var tvungna, säger han.

– Det radioaktiva avfallet var en viktig del i bygget av en hållbar värld.

På samma udde som kärnkraftverket Olkiluoto finns världens första slutförvaring för kärnavfall. Foto: Posiva

***

Övriga delar i reportageserien  Antropocenens ärr.

Del 1: Den eviga elden i Centralia

Del 2: Från Töre till Biak