Centralasien är en på många sätt beslöjad region, inklämd mellan stormakter som Ryssland och Kina, medialt undanträngd av närliggande Mellanöstern och konfliktens Afghanistan. 1991, efter Sovjetunionens fall, blev Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan självständiga nationer, även om samtliga länder på olika sätt tvingats leva med politiska och ekonomiska konsekvenser efter 70 år av satellitstyre från Moskva.

Men hur gick det egentligen till när Centralasien antog sin moderna form – och varför drogs gränserna där de alltsedan 1920-talet, mer eller mindre, går?

Av Klas Lundström

GLOBAL GRANSKAR: Centralasien – Del 1 | Allt började i en tid då nationen och idén om nationen stod på spel. Första världskriget, kontinenter rämnade. Nationer invaderades, utplånades, upplöstes helt. Den ryska revolutionen övergick i inbördeskrig med historiens mest vitt utspridda fältslag.

Om gränser existerade var det få som kunde urskilja dem i krutröken, kaoset och hungern.

En som försökte var Vladimir Lenin. Enligt honom var nationalismen i egenskap av förlängning av sociala relationer ett resultat av den tidiga kapitalismens framväxt och det naturliga behovet att knyta samman människor efter etniska, politiska eller kulturella samhörigheter bakom dragna gränslinjer var en följd av marknadsdikterande orättvisor.

Därför – menade Lenin – var den framväxande internationalismen som tog fart på allvar i början av 1900-talet ett kvitto på att nationalismen som idé och produkt var dömd att misslyckas. Och nationalstaten, som vi känner den, inget som längre skulle behövas. Blott ett minne och en historisk passus. Förutsatt att socialismen fyllde dess tomrum.

Svartvit historiebeskrivning

I Centralasien har historiker alltsedan Lenins dagar haft anledning att botanisera i nationalismens gränser: korsade, dragna och varvade med till synes etniska och topografiska baktankar och geopolitiska prioriteringar. Den komplexa utvecklingen som tog fart på 1920-talet har gett sekelöverskridande ringar på vattnet som rinner förbi dagens Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan.

Centralasien är en asiatisk ”underregion” (på engelska ”subregion”), inklämd mellan Rysslands torrlandskap i norr, den mongoliska och kinesiska stäppen i öster och ”världens tak”, med Hindukush bergsplatåer i söder, med en total yta på över fyra miljoner kvadratkilometer, men glest befolkad med drygt 70 miljoner invånare utspridda över fem postsovjetiska nationer.

Liksom i andra delar av Sovjetunionen drogs Centralasiens gränser mot bakgrund och med syfte att markera socialistiska staters enskilda intressesfärer – men hur och varför dessa drogs råder det delade meningar om, liksom vilka konsekvenser regionens spindelnätsliknande mönster i atlasböckerna har fått på den isolerade regionen idag.

Stalins centralasiatiska penndrag

En betydande andel historiker har valt att besvara dessa frågor genom att peka finger på Josef Stalin. Eller kanske snarare på sovjetledarens (ofta beskrivna) allsmäktiga penndrag längs med en karta på ett bord någonstans i Moskva.

Året var 1924. Lenin var död och låg på lit de parade och centralasiatiska folkslag inkorporerades i autonoma oblaster, provinser

Det senare är historiker ense om: Centralasien antog den form som mer eller mindre alltjämt råder 2022 (i ett läge då Kazakstan skakas av protester, uppror och massarresteringar och placerar regionen högt upp i nyhetsskrollar).

Det förra, att Stalin ensam på sin kammare höftade upp linjer som i realiteten mynnade ut i cementerade gränser som lyfts fram som orsak och skuld till Centralasiens pyrande konflikter, utgör mer omtvistade historiska terränger.

”Enat territorium”

Vad vi vet är att uppstyckningen av Centralasien under 1920-talet löpte i linje med såväl administrativa som politiska och ideologiska utgångspunkter, menar journalisten Dilip Hiro i sin historiskkulturella regionsstudie Inside Central Asia.

Stalin var själv född i Georgien, son till georgiska och ossetiska föräldrar och uppväxt under tsardömets svällda furstendömesnarrativ där ”Storryssland” sken starkast och utvalt under solen. Och Stalins bild av en nation (”natsiya” på ryska) utgick från fyra kriterier: ett enat språk, ett enat territorium, ett delat ekonomiskt liv och en delad kultur.

”Den nationella avgränsningen, utfäst under åren 1924 och 1925, uttryckte implementeringen av en politik av självbestämmande enligt stalinistiska termer och försåg alla större nationer med ’ett enat territorium’”, skriver Dilip Hiro.

Tvärtemot Lenins åsikter implementerade Stalin en rad banbrytande förändringar i de nya sovjetiska satellitstaternas tillvaro, allt under en officiell förevändning att berika och säkerställa nationella och lokalt förankrade språk (vilket i praktiken bland annat innebar att arabisk skrift fick bereda plats åt det latinska alfabetet).

”Söndra och härska?”

Alltsedan 1991 och sovjetimperiets kollaps och självständighetens födelse har många historiker gått i god för tesen att Stalins centralasiatiska politik primärt bottnade i den cyniska melodin ”söndra och härska”.

I egenskap av Sovjetunionens nationalitetansvarig (så kallad ”narkomnats”) mellan 1918 och 1922 var Stalin förvisso det nyfödda men ekonomiskt vattentrampande imperiets högsta företrädare och utformare av den Moskvainitierade politik som bäddade för det Centralasien som etablerades efter Lenins död 1924.

Men realpolitiken var kortsiktigt lösningsinriktad snarare än långsiktigt utskakande, anser Alexander Morrison, historiker med fokus på Ryssland och Centralasien samt författare till The Russian Conquest of Central Asia:

”Det handlade inte om någon cynisk söndra-och-härska-politik, utan var ett svar på styrkan hos nationalistiska rörelser som hade vuxit fram i många delar av det ryska imperiet under perioden med revolutionen och inbördeskriget. Det ledde till ett uppriktigt, om än missriktat, försök att skapa nationalstater där inga tidigare hade funnits”, skrev Alexander Morrison i en essä för Eurasianet 2017.

Allt – fortsätter han – ”berodde i sin tur på att både Lenin och Stalin trodde att ’efterblivna folk’ aldrig kunde uppnå socialism om den inte kom inom en nationalistisk ram”.

”Ingen motsvarighet till Afrikas Berlinkonferens”

1924 har lyfts fram som Centralasiens motsvarighet till Afrikas 1884, då den så kallade ”Berlinkonferensen” samlade europeiska potentater som skar upp koloniala egendomar emellan sig som tårtbitar. Alexander Morrison hör till dem som inte anser att den liknelsen är historiskt korrekt – än mindre tar den hänsyn till de komplexa omständigheter som omgärdade den sovjetiska politiken i Centralasien:

”Processen att dra upp gränser i en region där inga gränser tidigare hade existerat, där flerspråkighet och mångfacetterade identiteter var vanliga, där språkbarriärer och etnicitet ofta föll inom rural–urbana barriärer, banade väg för många avvikelser”, skriver Alexander Morrison.

Genom att utgå från en rad kriterier, däribland invånarantal för att så frön till potentiella fullvärdiga sovjetstater, tvingades ledare i Moskva utgå från den data som fanns tillhands, insamlad av tsardömets dignitärer och knappast, har det visat sig i efterhand, vedertagna uppgifter när det gäller utbildningsnivåer, arbetsföra eller ens korrekt underlag när det gällde antalet invånare.

Att därefter påstå att Centralasiens nationella gränser och invånare endast är föremål för nyckfulla och hafsigt uppdragna gränser är således inte bara direkt felaktigt – det trivialiserar och förminskar även existerande nationella tillhörigheter, bottnade i nomadiska kulturer, vidspännande dynastier och kungariken.

Historikern Adeeb Khalid ser snarare de centralasiatiska sovjetstaternas utformning som resultatet av vattnade ”lokala rötter”:

”Det oupphörliga talet om det artificiella hos de nya staterna i Centralasien och om svagheten i deras identiteter är malplacerad”, skrev Adeeb Khalid i en essä 2016 för Central Asia Program, med primärt fokus på Uzbekistans rötter.

Decennierna av sovjetstyre, fortsätter han, bidrog till ”ett förstatligande av det förflutna” samtidigt som den praktiska politiken, ständigt bedriven med Moskvas goda minne och välsignelse, formade en grogrund för ett växande behov av ”nationalitet som en oumbärlig och politiskt relevant del av människors identiteter”.

Sovjetperioden må alltså, konstaterar Adeeb Khalid, ha kristalliserat och initierat nationella identiteter – ”men de skapade dem inte”.

”Stalin gödde nationalismen”

Stalin, i egenskap av nationalitetansvarig, har likafullt förblivit det mustaschprydda ansiktet som snart hundra år efter sitt penndrag får symbolisera Centralasiens moderna utformning och moderna tappning.

Dragna gränser helt nödvändiga för att ”efterblivna människor i efterblivna regioner” för att inte riskera att falla offer för den nationalism som kapitalismen, enligt den bolsjevikiska analysen, hade gett upphov till – och som innebar en stor fara mot bygget av socialismen, menar historikern Francine Hirsch i Empire of Nations.

I ett slags ödets ironi, skriver Francine Hirsch, bör Stalin därför, om något, beskyllas för att ha spelat en avgörande roll i skapandet av geografiska förutsättningar för nationella identiteter, såsom ”kirgizer” och ”uzbeker”. Och det på platser där sådana tidigare inte tidigare hade existerat, menar hon:

”Före 1917 hade bolsjevikerna krävt nationellt självbestämmande för alla folk och fördömt alla former av kolonisering som exploatering. Men efter att ha uppnått makten började de emellertid uttrycka oro över att det inte skulle vara möjligt för det sovjetiska Ryssland att överleva utan Turkestans bomull och Kaukasus olja”.