Sudan har letts militärt under en förkrossande majoritet av åren som har gått sedan landets självständighet från Storbritannien 1956. Genom den senaste militärkuppen den 25 oktober i år har landets stapplande demokratiska steg som har tagits de senaste två åren fått ett abrupt avbrott. Men människor som vill se ett demokratiskt och civilt styre av landet fortsätter att trotsa militären genom fredlig massmobilisering och gatuprotester.

Av Bella Frank

SUDAN | Den 11 november, drygt två veckor efter att general Abdel Fattah al-Burhan ledde Sudans militär i en ny kupp utropade han sig till ledare av ett nytt övergångsråd. Det gemensamma rådet som militären och civila krafter hade delat i drygt två år innan dess upplöstes. Generalen försöker stärka sin makt ytterligare, men ceremonin då han svors in möttes genast av protester. Två dagar efteråt, den 13 november, gick människor ut på gatorna med krav på ett civilt och demokratiskt styre. Fem demonstranter sköts ihjäl och en dog av tårgas, rapporterade Central Committee of Sudanese Doctors. Under onsdagen dödades ytterligare tio personer i samband med nya protester, och dödssiffran sedan militärkuppen är nu uppe i 34.

”Folket är starkare, och det finns ingen återvändo”, är ett av de slagord som ropats sedan kuppen den 25 oktober. Studenten Alaa Salah blev en ikon för proteströrelsen när hon i april 2019 ställde sig på ett biltak iklädd en vit traditionell klänning och reciterade ett poem: ”En kula dödar inte, vad som dödar är människors tystnad”. Tre dagar senare tvingades Sudans auktoritäre ledare Omar al-Bashir bort från makten av militären. Proteströrelsen har den segern i färskt minne när de nu på nytt massmobiliserar mot kuppmakarna Abdel Fattah al-Burhan och hans högra hand Mohamed Hamdan Dagalo, mer känd som Hemedti. 

Motståndskommittéer centrala

Avgörande i proteströrelsen 2018–2019 var de motståndskommittéer som finns i grannskapen, och de har också spelat en stor roll i protesterna mot den nya kuppen. Magdi el-Gizouli från Rift Valley Institute förklarar i International Crisis Groups podd The Horn att många i kommittéerna är marginaliserade unga. 

– Under 2018–2019 var de i praktiken proteströrelsens taktiska enheter, de organiserade, mobiliserade, rekryterade, höll kontakt och skapade nätverk av tillit på i grannskapen, säger han och förklarar att man kan se att deras självförtroende stärkts i deras respons till den nya kuppen och al-Burhan.

– De gör fler politiska uttalanden nu, liksom analyser och argumenterar mot en uppgörelse med militären. Det finns många radikala element inom dem, och även om de motsätter sig kuppen är de inte nödvändigtvis för Forces of Freedom and Change, säger han och pekar på den splittring som fördjupats under hösten inom den demokratiska allians som bildades i januari 2019 och som var drivande i proteströrelsen som fick Omar al-Bashir på fall. 

Just den splittringen har varit en av förevändningarna som al-Burhan har givit för kuppen som han menar var nödvändig för att ”förhindra ett inbördeskrig”. När al-Burhan våren 2019 utsågs som ledare för militärens övergångsråd var han för många helt okänd. Men han har bland annat pekats ut som den militäre ledare som koordinerade sudanesiska truppers deltagande på Saudiarabiens sida i kriget i Jemen efter att Sudan bröt sina tidigare goda relationer med Iran för Saudiarabiens räkning. 

Premiärminister i husarrest

I samband med detta kom al-Burhan också att jobba nära Rapid Support Forces som leds av Hemedti, som al-Burhan länge har haft ett nära samarbete med men mellan vilka det också finns spänningar – Hemedtis Rapid Support Forces är inflytelserika och försök att integrera de dem i den reguljära armén har Hemedti motsatt sig. 

De båda var ordförande respektive vice ordförande för det styrande råd som tillsammans med en civil regering sedan augusti 2019 har styrt landet under en övergångsperiod som skulle utmynna i allmänna val i slutet av 2023 då ett helt civilt styre skulle ta vid. Avtalet var en milstolpe men med en inbyggd slitning mellan diametralt olika intressen. Dessa olika intressen har varit tydliga under hela processen men trappades upp under hösten i samband med att al-Burhans överlämning av ledningen av det styrande rådet till den civile premiärministern Abdalla Hamdok närmade sig. Abdalla Hamdok – som nu sitter i husarrest – har försökt att tygla de privilegier som militärtopparna, högt uppsatta tjänstemän och islamiska ledare åtnjöt under Omar al-Bashirs dagar, en period då de tillskansade sig ett stort antal företag med enorma vinster, liksom mark. 

Hamdok-administrationen har försökt att få dessa företag att övergå till civilt styre, och en anti-korruptionskommitté meddelade i april förra året att man hade konfiskerat tillgångar till stort värde. Militären och Rapid Support Forces är också djupt inblandade i ekonomin på landsbygden där livet på olika sätt har militariserats, skördar och boskap måste bevakas med militära medel. 

– Det är ett skäl till att militären och Rapid Support Forces har makt – militariseringen av [människors] levebröd, så man måste förändra dessa strukturer helt, och det är en stor utmaning, säger Magdi el-Gizouli i podden the Horn.

Ansvarsutkrävande oroar

Från militärens sida har det också funnits oro för proteströrelsens krav på rättvisa. Civilsamhället har inte backat från kravet att de ansvariga bakom en omfattande massaker i juni 2019 ska ställas inför rätta. Efter att Omar al-Bashir hade störtats i april 2019 fortsatte protesterna för ett civilt och demokratiskt styre av landet genom en sittdemonstration utanför militärhögkvarteret i huvudstaden Khartoum. Tidigt den 3 juni attackerades den fredliga sittdemonstrationen av säkerhetsstyrkor uppbackade av Rapid Support Forces med skarp ammunition, piskor, batonger och tårgas. Åtminstone hundra demonstranter dödades och 700 skadades, och många utsattes för sexuella övergrepp i samband med massakern som ännu inte har lett till att de ansvariga ställts inför rätta. 

I en rapport hösten 2019 uppmanade Human Rights Watch att alla som var involverade i planeringen som ledde till massakern bör utredas, inklusive Rapid Support Forces och inte minst dess ledare, Hemedti. Och ett ansvarsutkrävande av honom tar naturligtvis inte slut där – han pekas av Human Rights Watch ut som ansvarig för allvarliga krigsbrott i Darfur och andra platser. Och det ur den ökända janjawid-milisen, kända som ”djävulen på hästryggen” under konflikten i Darfur, som Rapid Support Forces uppstod. 

Kräver militärens tillbakadragande

Trycket på al-Burhan att överge kuppen och återgå till det tidigare övergångsrådet har varit stort inte bara politiskt utan även ekonomiskt med indraget bistånd från USA och Världsbanken. Regionalt stöd för al-Burhan och Hemedti från framför allt Egypten, men även Saudiarabien och Förenade Arabemiraten väger inte upp det men några veckor in i kuppen verkar det finnas få inom militären som vill ompröva läget. Medlingsförsök pågår. Magdi el-Gizouli tror att en framgångsrik medling med nödvändighet måste involvera sudaneserna själva. Hindren är dock många:

– Ett återvändo till innan den 25 oktober är inte populärt på gatan för det innebär för många en återvändo till de problem som orsakade allt. Det radikala kravet på gatan är militärens tillbakadragande från politik helt och hållet, att Rapid Support Forces ska lösas upp, och det är rätt omfattande krav.

Källor: Sudan: The Failure and Division of an African State av Richard Cockett, International Crisis Group, Radio Dabanga, the Horn, AFP med flera.