Hundra år har gått sedan raskravallerna i Tulsa, i den amerikanska delstaten Oklahoma. Hundratals döda och sårade, över tusen hem förstörda och ett politiskt och mediestyrt narrativ som lade skulden på samma personer som dött, skadats eller fördrivits från sina hem. Ett narrativ som en ensam aspirerande journalist lyckades bryta – och samtidigt själv ignorerats i den efterföljande historiebeskrivningen.

Hundraårsdagen hade kunnat inlindas i gemenskap, förbrödring och budskapet ”aldrig igen”. Men istället äger den rum i ett land kantat av rättsprocesser mot inblandade i stormningen av Kapitolium – och ett republikanskt parti som strävar efter begränsad allmän rösträtt. 

Av Klas Lundström

USA Den 31 maj 1921 begav sig en arg folkmassa i procession mot häktet i staden Tulsa, Oklahoma. Samtliga var afroamerikaner och många var beväpnade. Alla var arga. 

Anledningen var arresteringen av skoputsaren och tonåringen Dick Rowland, som nu hölls frihetsberövad på falska grunder, misstänkt för en våldtäkt av en vit tonårsflicka. 

Vid häktet spårade saker och ting snart ur och skottlossning utbröt. Därefter rörde sig en arg mobb bestående av invånare i Tulsas vita kvarter till Greenwood, där de allra flesta var afroamerikaner. Följden blev upplopp och en massaker som nu uppmärksammar sin hundraårsdag i tider av återväckt amerikansk rasism och härjande högerextrema och beväpnade folkmiliser som i ex-president Donald Trump fann en politisk allierad. 

Kvinnan som skrev historia

I delstaten Oklahoma liksom många hörn av USA var icke-vita amerikaner – afroamerikaner, latinamerikanska migranter och ursprungsfolk – våren 1921 emellertid lagligen förtryckta såväl politiskt som socialt. Och massakern i Tulsa ägde rum i en tid då lynchningar av afroamerikaner alltjämt ägde rum i USA:s södra delstater. 

Så många som 300 personer – de allra flesta afroamerikaner – dog under raskravallerna i Tulsa 1921. Därutöver skadades nära tusen personer och lika många hem totalförstördes. Många flydde staden.

En som stannade kvar för att bevittna alltsammans – och skriva historia – var Mary Jones Parrish. Hon var läraren och den aspirerande journalisten som i raskravallernas kölvatten intervjuade överlevande, offer och ögonvittnen. Den äldsta var över nittio år. 

Hennes material resulterade i boken ”Events of the Tulsa Disaster” – ett reportage om kollektivt lidande, möjliggjord och bekostad 1923 av samma kollektiv som tvingats genomleva raskravallerna i slutet av maj två år tidigare.

– Hon var en svart kvinna i ett patriarkalt, rasistiskt samhälle, säger Anneliese Bruner, Mary Jones Parrishs barnbarnsbarn, i en intervju med The New Yorker.

”Utnyttjat hennes arbete”

Genom åren, i samband med att raskravallerna i Tulsa 1921 användes som politiskt slagträ och exempel på systematisk rasism i USA under medborgarrättsrörelsen på 1960-talet, har Mary Jones Parrishs arbete ofta citerats och använts som grundmaterial. 

Men hennes person har emellertid förblivit i historieskugga, menar Anneliese Bruner:

– Det är bekvämt att använda hennes arbete, men inte att lyfta fram eller stärka hennes person, säger hon till The New Yorker.

Officiellt narrativ

Mary Jones Parrish miste själv allting i samband med raskravallerna, men stannade trots detta kvar i Greenwood på ”fel sida om rälsen i Tulsa”. Raskravallerna innebar ett hårt slag mot två av Tulsas dagstidningar som ägdes och drevs av afroamerikaner: Tulsa Star och The Oklahoma Sun. 

Den senare hämtade sig aldrig efter de dödliga vårdagarna 1921 och därför förblev det härskande narrativet från kravallerna det som stadens tidningar ägda av vita amerikaner – Tulsa Worldland och Tulsa Tribune – förmedlade. En sanning som underströk att kravallernas skuld stod att finna hos offren själva, Greenwoods afroamerikanska invånare. 

Ett narrativ få av de utpekade fann något medium att bestrida saken i.

Ifrågasatt narrativ

Mary Jones Parrishs bok har med tiden – och särskilt i samband med hundraårsdagen av kravallernas startskott – kommit att bli en sten i skon för det narrativ som såväl den politiska makten lokalt som den nationellt föredrog att luta sig emot. 

Exempelvis lyfte Parrish fram ögonvittnen som gick i god för att de myndighetsplan som cirkulerade över Tulsa under kravalldagarna besköt civila i Greenwood – och inte enbart bedrev spaningsverksamhet, som myndigheter höll fast vid. 

Parrish narrativ satte även in raskravallerna i ett större perspektiv, där bland annat städer som Chicago, Omaha och huvudstaden Washington DC nyligen hade upplevt kravaller i afroamerikanska kvarter två år tidigare, under den så kallade ”Röda sommaren 1919”. 

Tulsa – en stad i förändring

I Tulsa var den geopolitiska situationen våren 1921 minst sagt laddad av många skäl: dels hade oljeboomen fått staden att växa och många näringar att ploppa upp som en följd av det svarta guldets förtjänster. Många afroamerikaner drog nytta av oljebonanzan och hade snart skaffat sig utbildningar, företag och socialt inflytande som störde många av Tulsas inflytelserika och historiskt vita samhällselit – samt väckte mångas intresse för och stöd till Ku Klux Klan. 

Anneliese Bruner menar att raskravallerna i Tulsa 1921 gjorde sig påminda i samband med stormningen av Kapitolium i Washington den 6 januari i år. Liksom raseriet kostade liv i Tulsa 1921 och i Charlottesville 2017 var Trump-supportrars ansikte i samband med massmöten ”ofta förvrängda av ilska”.

”Och just som han eggade på dem med lögner och konspirationsteorier har min intuition sagt mig att våldspotentialen aldrig var långt borta”, skrev Annelies Bruner i en debattartikel för The Lily några dagar efter stormningen av Kapitolium. 

Operation: begränsad rösträtt

Förutom en pågående process mot hundratals inblandade i stormningen i januari i år, samt amerikanska myndigheters snåriga kartläggning av allehanda beväpnade och mer eller mindre stridslystna men samtliga lika politiskt frustrerade miliser, har debatten om begränsad rösträtt blivit bestående i post-Trumps USA.

Precis som Mary Jones Parrish lyckades rasera ett ihåligt narrativ om raskravallernas ursprung och förlopp för hundra år sedan försöker en rad republikanska och högerorienterade intellektuella i USA nu att hålla Donald Trumps narrativ om valfusk och ”ett stulet presidentval” vid liv för att försöka begränsa utvalda medborgargruppers rätt att rösta. 

”Republikaner i delstater som Georgia, Florida och Michigan har alla ställt in siktet på poströstning med åtgärder som kräver att väljarna tillhandahåller identifieringsinformation med sin post i omröstningsansökan eller omröstning (i vissa fall båda)”, rapporterade The Guardian i april i år.

I Texas har lagstiftningsåtgärder redan kommit en bra bit på väg, vilket i antagen form skulle kriminalisera mindre röstmisstag och ge partibundna valobservatörer rätten att anmäla väljare vid röstbåsen. 

Republikanerna är ”helt öppna” med sin strategi att bekämpa rösträtten, menar Jamie Raskin, demokrat från Maryland och en av de ledande aktörerna i den andra riksrättskampanjen mot Donald Trump.

– Det fanns länge en formell, partiöverbryggande överenskommelse att alla verkligen skulle ha rätt att rösta och att det är av fundamentalt värde. Allt det är borta nu, sa Raskin i en intervju med The Guardian.

Latinamerikaner och afroamerikaner historiska måltavlor

Men Republikanernas sikte på begränsad rösträtt – och särskilt mot latinamerikaner och afro-amerikaner – har inte uppstått ur vakuumet lämnat efter Trumps avsked från Vita huset. Förutom turerna med bortsållade röster i afroamerikanskt – och demokratiskt – dominerade kvarter i Florida under George W Bushs domstolssäkrade presidentvalseger år 2000 kunde en rad akademiska studier – bland annat genomförda av forskare vid universiteten Tufts och Harvard – 2018 visa att de ID-lagar som stiftats i bland annat delstaten Wisconsin och North Carolina favoriserar republikanska kandidater och diskriminerar afroamerikanska väljare.

En opinionsundersökning gjord av Public Religion Research Institute på uppdrag av The Atlantic kunde i samma veva visa att endast 27 procent av de tillfrågade vita amerikanerna ansåg att det var ett stort problem att röstberättigade förvägras rätten att rösta. Siffran bland tillfrågade afro-amerikanska medborgare var 68 procent.

”Nationen måste vakna”

Hundraårsdagen av raskravallerna i Tulsa äger således rum i ett USA som olikt något annan ”avancerad industriell demokrati i världen” uppvisar så stora politiska sprickor i sitt samhälle, enligt Ian Bremmer, utrikespolitisk kolumnist och redaktör för Time.

”USA är långt ifrån unikt i att ha en problematisk historia med rasrelaterade relationer. Men det har varit väldigt saktfärdigt med att adressera sina strukturella rasistiska arv”, skrev Bremmer i januari i år.

Därför är den nya titeln på en planerad nyutgåva av Mary Jones Parrish bok ”The nation must awake” – ”Nationen måste vakna”. En nyutgåva som barnbarnsbarnet Anneliese Bruner varit med om att färdigställa lagom till hundraårsdagen av raskravallerna i Tulsa 1921:

– Vad jag önskar se är att människor förstår historiens cykliska natur, om vi inte gör något åt det, säger hon till The New Yorker.