Trettio år har passerat sedan Thailands statsminister Chatichai Choonhavan bordade ett flygplan för ett möte med landets kung men istället fann sig störtad från makten av landets militär. En kupp som följdes av storskaliga protester, kaos och demonstranters död.

Mycket vatten har runnit under Thailands politiska broar sedan dess, men mycket förblir sig likt: militärens inflytande är alltjämt stort, en tidigare general är premiärminister och i grannlandet Myanmar har kollegor inom det militära återigen tillgripit makten via en statskupp.

Av Klas Lundström

THAILAND Samtidigt som Myanmar genomlever politiskt kaos till följd av statskuppen den 1 februari i år minns grannlandet Thailand sin dito den 23 februari 1991. Trettio år har passerat sedan landets dåvarande premiärminister Chatichai Choonhavan bordade ett flygplan som skulle föra honom till Chang Mai i norra Thailand för en audiens hos kungen.

Men planet lämnade aldrig startbanan – och när Choonhavan klev ut ur planet var han inte längre landets premiärminister, utan hade störtats i en kupp.

”Trots eventuella tecken på det motsatta hade Thailands relativt lugna 1980-tal inte helt institutionaliserat någon parlamentarisk politik efter det turbulenta 1970-talet”, skriver Duncan McCargo, chef vid Nordiska institutets asienstudier och professor i statsvetenskap vid Köpenhamns universitet, i en analys för South East Asia Globe.

En familjetradition

Thailands 1980-tal dominerades istället av ett slags ”premokrati”, där den före detta armébefälhavaren Prem Tinsulanond tjänstgjorde som premiärminister, med ett alltmer motvilligt stöd från ett valt parlament. I slutet av decenniet avgick Tinsulanond och efter ett följande val besteg Chatichai Choonhavan posten som premiärminister.

Men bara tre år senare, i februari 1991, hade militären fått nog och satte punkt för vad den själv kallade för ”ett korrupt” styre. Den pensionerade generalen Choonhavan anklagades för att bana väg för ”en parlamentarisk diktatur” som i slutändan skulle hota den thailändska militärens inflytande.

1991 var inte heller första gången som familjen Choonhavan befann sig i stormens öga – 1947 grep Chatichais far Pin Choonhavan själv makten i en statskupp.

Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher möter thailändska premiärministern Prem Tinsulanonda, i mitten, och den blivande premiärministern general Chatichai Choonhavan till höger i Bangkok, Thailand 1988. Foto: AP Photo

Skenparlamentarism

Militärstyret efter kuppen 1991 utlovade allmänna val och formade ett politiskt parti – Sammakkhi Tham – som tack vare militära förgreningar och djupa fickor tillskansade sig politiskt inflytande i parlamentet och nominerade Suchinda Kraprayoon till landets näste premiärminister.

Kraprayoon hade uttryckligen lovat att aldrig acceptera någon utnämning, men tjänade icke desto mindre – eller ”offrade sig”, enligt egen utsago – som landets premiärminister i en och en halv månad, mellan den 7 april och den 24 maj 1992. Storskaliga protester från thailändare som var ursinniga över Kraprayoons brutna löfte gjorde hans ställning omöjlig och bäddade emellertid för ännu en kursändring av Thailands politiska seglats.

”Resten är historia”, skriver Duncan McCargo. ”Militären gick till våldsam attack mot en stor antiregeringsdemonstration ledd av den tidigare Bangkokguvernören Chamlong Srimuang (en annan pensionerad general) från 17 till 20 maj, under vilken minst 52 personer dödades.”

Händelsen har i historieböcker och för thailändare blivit ökänd som ”Svarta maj” och är en händelse som kastat långa och föga smickrande skuggor över landets militär. Men minnet av ”Svarta maj” hindrade inte militären från att störta den parlamentariska makten igen.

Dags igen 2014

2006 störtades Thaksin Shinawatra medan han befann sig i FN-skrapan i New York. En kupp som följdes upp av allmänna val 2007 och en mer eller mindre ihållande politisk stabilitet som nådde vägs ände 2014. Då tillskansade sig general Prayuth Chan-o-cha makten och blev premiärminister.

”Skillnaden är att Prayuth kom undan med det”, menar Duncan McCargo. ”Han ställdes inte inför stora protester förrän ett år efter att ha installerat sig i parlamentet.”

Av kuppen 1991 kan thailändare och omvärlden lära sig mycket, anser McCargo. Dels att militären går att besegras i form av breda koalitioner, journalistik, akademiker och landets affärssektor, dels att Thailands monarkisystem inte är möjlig att reformera förrän ”den kuppglada militären har avväpnats permanent”.

Militärstyrd region

I ett läge när grannlandet Myanmars juntastyre besöker Thailand för att bryta en flera veckor lång diplomatisk stiltje, är det i ett läge när flyktingar korsar gränsen från Myanmar och in till Thailand. I ett läge när prominenta politiker, däribland Aung San Suu Kyi, hålls i husarrest i väntan på juntans nästa schackdrag.

I thailändares ögon är kuppen i Myanmar i allra högsta drag en påminnelse om den politiska tradition som alltjämt härskar i regionen, ackompanjerad av våld som maktmedel när inflytelserika militärer anser det vara nödvändigt att ta till.

I Thailand har general Prayuth Chan-o-cha klängt sig fast vid premiärministerposten tack vare inskränkningar av mänskliga rättigheter, däribland yttrandefrihet, godtyckliga arresteringar och en global pandemi som använts som förevändning för att strama åt människors sociala och politiska rörlighet, skriver Human rights watch i sin landrapport för 2020.

Och liksom Human rights watch understryker även Duncan McCargo vikten av reformer. Särskilt en minskning av militärens inflytande, en omorganisering av de väpnade styrkorna och landets försvarsdepartement och ge parlamentet insyn i militära budgetar.

”Framtida thailändska premiärministrar måste kunna borda flygplan utan rädsla för att bli av med sina ämbeten”, menar han.