Av Daniela Portorcarrero 

LEDARE | Enligt den karismatiska miljöaktivisten Vandana Shiva står vår civilisation vid ett vägskäl. Det är en fråga om liv och död – att lära av naturen eller fortsätta nerför den självdestruktiva vägen av ”business as usual”. Den senare vägen tillåter det globala matsystemet att fortgå medan vi aningslöst köper idén om en industriell expansion av jordbruket. Den första vägen innebär att omvandla jordbruket från ett fundamentalt miljöproblem till en fenomenal lösning som istället bromsar klimatförändringarna. Det är på tiden att vi sticker hål på illusionerna kring det industriella jordbruket en gång för alla.

Det är hög tid att vi rör oss mot lösningar som agroekologi och permakultur, grundade på en fruktbar samverkan med naturen istället för en konstant kamp emot den. De ersätter fossila bränslen och kemikalier med ett intelligentare sätt att driva jordbruk, där den enas blomstring inte utesluter den andras. Agroekologiska produktionssystem förhåller sig nämligen till jordbruket som ett ekosystem, man arbetar med att optimera ekosystemtjänster – de funktioner i ett ekosystem som kan gynna människan. Tillsammans med användandet av lokal kunskap bidrar detta till en högre biologisk mångfald. Aldrig förr har det funnits så mycket vetenskapligt stöd för en omställning baserad på agroekologi som i dag. Forskarsamhället bildligen pumpar ut bevisen som visar att en annan framtid är möjlig.

Trots detta når inte riktigt den allmänna diskussionen dit, då medierna fortsatt ger rum för rubriker som ”Ny rapport: Ekoodling kan skada miljön mer än traditionellt jordbruk” (SVT den 19 januari 2022). Där lyfter man återigen att ekoodling ger mindre skördar och kräver mer mark än konventionellt, med ett tröttsamt och ensidigt fokus på skördens vikt, inte dess väsentliga näringsinnehåll. Detsamma gäller för den misshandlade marken. Rapporten menar sedan att den enda återstående fördelen med ekoodling är den biologiska mångfalden. Så den enda fördelen är alltså förutsättningarna för allt liv på jorden?

Diskussioner som ovan är ett stort problem i ett globalt stadium där vi skakat om jordens ekosystem så pass att vi balanserar nära bristningsgränser på så många plan, där det krävs holistiska insatser bortom att odla grödor och grönsaker utan gifter. Där det globala matsystemet står för en tredjedel av de globala utsläppen och pushar oss närmare en framtid med jordar som inte går att odla på, med miljontals klimatflyktingar i desperation.

Vi behöver prata om lösningar där vi återgår till att vara en del av ekosystemen medan vi arbetar för att stärka dom, för att skapa ett jordbruk som kan överleva långsiktigt. Logiskt, kan man tycka. Men ofattbart problematiskt i ett klimat där monopolen bakom det industriella jordbruket tillåts att fortsätta sprida sina vinklade budskap, i en värld där de multinationella företagen har mer makt än staterna.  

Vad hade hänt om den agroekologiska lösningen istället behandlades som en global krisåtgärd? Där jordbruken blev nyckeln för att rehabilitera mycket av den skada vi gjort? En källa till mångfald istället för död, en källa till resiliens mot, istället för en pådrivande faktor mot, klimatförändringarna. Vad skulle hända om alla de småskaliga bönderna, som producerar en tredjedel av världens mat, inte längre lockades av de kortsiktiga vinsterna med det konventionella jordbruket? Om de fick det politiska och ekonomiska stödet samt den kunskap som behövs för att tänka om?

Istället tillåts debatten mellan konventionellt/industriellt och agroekologiska lösningar fortgå. Trots den enorma möjligheten att bekämpa klimatförändringarna genom jordbruket. Trots att vår civilisation står och balanserar mellan att odla för livet eller att odla för döden.