I Kazakstan rämnar marken under ett auktoritärt styre med rötter i postsovjetiska vakuum efter att invånare tagit till gatorna mot höjda bensinpriser. I bakgrunden finns även cementerade orättvisor, ojämlikhet och korruption som präglat Centralasiens politiska verklighet sedan Sovjetunionens upplösning.

Merparten av regionens unga stater – Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan – ses som offer för ”resursförbannelse” där ekonomisk tillväxt och oligarkier götts med kortsiktig ekonomisk tillväxt knuten till naturresurser. Är oroligheterna i Kirgizistan 2020, Tadzjikistan 2021 och Kazakstan 2022 ett kvitto på att nya tider står för dörren?

Av Klas Lundström

CENTRALASIEN/KONFLIKT De har blivit fler med åren, sägs det. Muralmålningarna, kanvasdukarna längs med husfasader, citaten på krön utanför huvudstaden Dushanbe – Tadzjikistans seglivade president Emomali Rahmon är överallt. Och i traditionsenlig centralasiatisk postsovjetisk stil sysselsatt med allt mellan himmel och jord. 

Rahmon som tröskar på en åker, skördar vete, vinkar till folkmassor, promenerar längs röda mattor eller är mitt uppe i lösningen av politiska ekvationer.

Tadzjikistan blev självständigt 1991 i samband med Sovjetunionens sammanbrott och redan året dessförinnan hade Rahmon säkrat en hög position inom den tadzjikiska sovjetstaten. Även det i enlighet med centralasiatisk politisk tradition: en före detta militär som klättrade inom det kommunistiska systemet via en ordförandepost för ett jordbrukskollektiv.

När ett blodigt inbördeskrig tog form 1992 urartade den politiska tillvaron i Tadzjikistan och i virrvarret av fallna potentater klättrade snart Emomali Rahmon till den högsta makten. En position och ett presidentskap som han senare, med hjälp av en ny konstitution 1994, cementerade och klamrat sig fast vid. 

Inbördeskriget slutade inte förrän 1997. Då hade 100 000 människor dött och en miljon tvingats på flykt. Landet har likväl förblivit hemvist för separatistiska uppror ända fram till 2015 då Den enade tadzjikiska oppositionen (UTO) lade ner vapen samtidigt som rörelsen terrorstämplades av landets högsta domstol och förbjöds organisera sig politiskt.

”Inga satsningar sedan sovjetkollapsen”

Tadzjikistan är Centralasiens i särklass fattigaste och minst utvecklade, till 93 procent täckt av ogästvänliga och obrukbara bergsmassiv. Särskilt utbredd är fattigdomen i Tadzjikistans östra hörn, i Pamirbergen, där seminomader och boskapsuppfödare saknar tillgång till rinnande vatten och elektricitet.

– Vi har inte sett röken av några som helst satsningar sedan sovjetkollapsen, säger en boskapsuppfödare till Tidningen Global.

Men trots utbrett missnöje, främst förkroppsligat i uppgivenhet, var det ändå många som höjde på ögonbrynen när våldsamma protester gick av stapeln i Khorog, gränsstad till Afghanistan i den östra autonoma regionen Gorno-Badachsjan, i slutet av november. 

Tusentals människor ockuperade stadens centraltorg och krävde reformer och rättvisa för polisens dödsmisshandel av en ung man. Protesterna höll i sig i flera dagar och slutade i fler dödsfall där demonstranter uppges ha blivit dödade av polis, enligt Radio Libertys rapportering.

I Khorog och övriga Gorno-Badachsjan, som utgör 66 procent av Tadzjikistans totala yta men endast är hemvist för 200 000 av landets 9,5 miljoner invånare, har covid-19 slagit hårt mot ekonomin samtidigt som stängda gränser till Afghanistan har lamslagit gränshandeln. 

I huvudstaden Dushanbe hålls den på pappret autonoma regionen på armlängds avstånd politiskt med tanke på att islamiströrelsen UTO sedan inbördeskrigets dagar har åtnjutit utbrett stöd bland befolkningen. 

Höjda priser katalysator till protester

Huruvida utvecklingen i Kazakstan, som regeringen i Dushanbe nu följer i nervös ovisshet, kan smitta av sig på andra centralasiatiska länder är oklart – däremot råder det ingen tvekan om att samma problem och missnöje som kazaker har använt som förevändning för sina protester – höjda priser på bensin och basvaror – även är verklighet för invånare i Tadzjikistan.

Att invånare i Khorog har insett ”kollektivets kraft” är positivt, menar en politisk bedömare bosatt i Dushanbe, men som vill förbli anonym (på grund av ett alltmer syrefattigt samhälle när det gäller yttrandefrihet):

– Samtidigt står landets stabilitet och enighet på spel. Samma destruktiva krafter som gripit makten i Afghanistan riskerar att få fäste mitt i kaoset, säger hen till Tidningen Global.

I Kazakstan har president Kassym-Jomart Tokajev visserligen beordrat sänkta bensinpriser samt upplöst regeringen i (visade det sig grusade) förhoppningar om att stävja protesterna. 

”Bekämpar terrorister”

Samma omständigheter låg även till grund för den maktkamp och misstankar om förberedelse till statskupp som svepte in över Kirgizistan 2020, vilka i förlängningen är kvardröjande ärr efter fosterskador som samtliga centralasiatiska nationer burit med sig sedan Sovjetunionens kollaps. 

Ryssland är ekonomiskt knutet till Kazakstan, och vice versa, och särskilt förvånande är det därför inte att den kazakiske presidenten har bett om ”fredsbevarande trupper” under rysk flagg för att stävja oroligheterna. Ryska trupper väntas installeras på ”bestämd tid”, men ses av bedömare ändå som ett kvitto på Moskvas cementerade ”storebrorsställning” i regionen. 

– Det handlar om att bekämpa internationella terrorister, sade Kazakstans president Kassym-Jomart Tokajev med hänvisning till de protesterande massorna. 

Reser sig mot makten – en trend

Men trots hårda ord, spelade ”terroristkort” och säkrade ryska trupper har demonstranter intagit Almaty, Kazakstans största stad och ”kommersiella huvudstad”, belägen strax intill gränsen till Kirgizistan. 

Statyer av Kassym-Jomart Tokajevs företrädare, Nursultan Nazarbajev som styrde landet med järnhand mellan 1991 och 2019, har raserats och framhålls som ett kvitto på att mer än basvarupriser står på spel.

Men vilket Kazakstan som reser sig ur askan av rådande kaos och brinnande myndighetsbyggnader återstår att se, men klart är att Centralasien med det politiska kaoset i Kirgizistan 2020, i östra Tadzjikistan 2021 och Kazakstan 2022 närmar sig något som kan liknas med en prolog till en ”arabisk vår”.

Den nya tidens tempo

Tiden har, menar bedömare, kommit ikapp de postsovjetiska staterna. Efter sovjetsystem bottnade i kollektiviseringar och centralism blev de centralasiatiska ekonomiernas snabba tillväxt och framväxande medelklasser och oligarkier snabbt beroende av kortsiktig resursutvinning – aluminium och kol (Tadzjikistan), olja och gas (Kazakstan), bomull (Uzbekistan), guld, nickel och uran (Kirgizistan), naturgas (Turkmenistan). 

För att upprätthålla den nya tidens tempo och hålla viktiga samhällsgrupper nöjda utvecklades inte bara repressiva säkerhetsapparater, utan där omfamnades även lånepaket från Kina som etablerade sig på ”Rysslands bakgård” samtidigt som Centralasien stämplades som tydligt exempel på ”resursförbannelsens” pris.

Centralasien förser oss med – fastslog OECD i en rapport – ”en oroande uppsättning bevis som tyder på att förhållandet mellan ett lands naturresurser och dess långsiktiga ekonomiska utveckling är negativt”.

”Inte svart eller vitt”

Den postsovjetiska politiken har, med andra ord, varken utraderat ojämlikhet eller bekämpat korruption. Än mindre gått hårt åt maktmissbruk och nepotism, snarare har politiska ledares egna fickor fyllts och karibiska skatteparadiskonton upprättats för att säkra rikedomar även på ålderns höst. 

Men det handlar inte bara om individer, påminner Alexander Cooley och John Heathershaw i Dictators without borders: Power and money in Central Asia:

”Nätverk av mellanhänder, servicebolag och banker är alla inbäddade i en industri som existerar för att serva världens diktatorer och politiskt etablerade oligarker”, skriver de.

Tadzjikistan styrt av Emomali Rahmons, som 2022 firar 30 år vid presidentposten, är inget undantag. 

Men medan Kazakstan upplever landsomfattande protester som övriga centralasiatiska ledare följer utvecklingen med stigande spänning anser Tidningen Globals källa, bosatt i den tadzjikiska huvudstaden Dushanbe, att omvärldens lägesanalys och verklighetsbeskrivning är i behov av fler färger än svart och vitt:

– Medan folk skyller Sovjetunionen för alla fel i Centralasien glömmer de bekvämt bort problem som faktiskt inte fanns under sovjetepoken, exempelvis infrastruktur och välfärdssektorer som grusades efter självständigheten, säger hen.