Av Nette Wermeld Enström

LEDARE | Statliga razzior mot människorättsorganisationer är inget ovanligt i El Salvador, världens farligaste land och lika känt för sina extrema abortlagar som våldsamma gängmord. Härom veckan attackerade regeringsstyrkorna flera ideella människorättscenter, som bland annat arbetar med litterära program för kvinnor och bistånd till utsatta grupper. Och det är bara senaste exemplet på det tilltagande skräckväldet.

Sen affärsmannen och politikern Nayib Bukele, med vallöften om ökad trygghet och med sitt nygrundade parti Nya idéer (Nuevas ideas) i ryggen, fick regeringsmakten 2019 har det satsats enorma resurser på att kriminalisera civilsamhället och undergräva demokratin. En strategi har varit att skapa en regeringstrogen rättsapparat. 

Bukele började med att byta ut åklagarmyndighetens chef mot sin egen vän, för att vidare avsätta närmare 200 erfarna domare, alla över 60 år, i en kampanj som kallades för ”kampen mot korruptionen.”  Det senaste året har Bukele sparkat ytterligare dussintalet domare och åklagare, liksom Högsta domstolens överhuvud, som alla ersatts av hans egna jurister. Och så sent som i september ändrades även lagstiftningen så att  Bukele ska kunna kandidera för ännu en mandatperiod i det kommande valet 2024.

Samtidigt vittnar journalister om svårigheter att rapportera från El Salvador. Reportrar och redaktörer, bland annat den mexikanska redaktören för landets ledande nyhetssajt El Faro, Daniel Lizárraga, har kastats ut ur landet och regeringen försöker strypa utländska donationer och stöd till såväl oberoende medier som till biståndsorganisationer. 

Det är alltså ingen underdrift att kritiker varnar för en auktoritär utveckling och att redan svaga demokratiska institutioner befaras raseras innan nästa val, om det ens blir något nästa val? Analytiker menar att El Salvador är på väg mot en liknande utveckling som den i Nicaragua där president Daniel Ortega tagit makten över domstolsväsendet och fängslat oppositionspolitiker och nu är inne sin fjärde mandatperiod sedan 2007.

Men varken Bukeles eller Ortegas politiska ledarstil är unik för regionen utan liknar många andra latinamerikanska politikers som på senare år stiftat om lagarna till egen favör. Det som möjligen skiljer Bukele från Ortega och Latinamerikas andra ”starka män”, som traditionen gärna skjuter fram, är hans flitiga twittrande av politiska beslut och karismatiska stil; han klär sig ofta i bakåtvända kepsar och beter sig som en rapartist. 

När Bukele i höstas intog scenen på en bitcoinkonferens för att meddela att El Salvador ska bygga världens första Bitcoin City var det inte oväntat till en bakgrund av fyrverkerier och rockmusik, liksom när han meddelade att El Salvador är den första staten i världen att acceptera bitcoin som lagligt betalningsmedel på nationell nivå. 

Det utlöste stora protester som Bukele slog ner på lika hårt och snabbt som de han tidigare kvävt med hänvisning till pandemin. För i Bukeles El Salvador är bestraffningar och fängslanden, av allt från demokrater till allmänt obekväma kritiker, redan en alltför igenkännlig vardag. Det är nästan så att ingen ens längre förvånas när presidenten i sociala medier, genom sina egna och regeringens konton, fortsätter hetsa mot människorättsorganisationer som han kallar för ”terrorister” och ”kriminella.” 

Den 11 december är det fyrtio år sen den skräckinjagande El Mozote-massakern ägde rum, under det USA-stödda inbördeskriget, då tusentalet småbönder varav majoriteten barn, våldtogs, brändes, halshöggs och lemlästades inom loppet av ett dygn. Det senaste året har nya avslöjanden om massakern kommit fram i ljuset men årsdagen lär knappast uppmärksammas av presidenten. För Bukele, som bara hade några månader på nacken vid tidpunkten för massakern, ser ut att bli den makthavare som slutgiltigt förhindrar de förtvivlade försöken att få alla korten på bordet medan några av massakerns överlevande – och ansvariga – fortfarande är vid liv. Han vägrar lämna ut militära dokument som kan innehålla viktiga uppgifter om massakern, som han i övrigt förringar. 

Missnöjet växer i El Salvador. Men inget talar för att presidenten, som på Twitter kallar sig för ”världens godaste diktator”, ska ändra riktning på den kurs han slagit in på. Istället fortsätter han skicka militären på folket när det passar honom. Trots att det bryter mot det fredsavtal som av goda skäl upprättades efter det blodiga inbördeskriget 1992. Trots att det är, som historien visat, en för demokratin oframkomlig väg.