En våg av protester har sköljt över Afghanistan den senaste tiden och på onsdagen förbjöd det nya inrikesministeriet protester som inte sökt tillstånd innan. Men Yasmeen Afghan tror inte att kvinnorna, och framför allt inte den unga generationen, kommer att böja sig inför talibanerna. Det här är del 10 i hennes dagbok.

Av Yasmeen Afghan

DAGBOK | KABUL Afghansk kvinnokamp har en lång historia och kvinnor har alltid spelat en aktiv roll i att bekämpa ockupationsmakter. Ett sådant exempel är Malalai Mawiwandi som är välkänd för sin roll under självständighetskampen, och vissa anser att hon var en anledning till segern i slaget om Maiwand 1880.
Soraya Tarzi, kung Amanullah Khans fru, stod vid hans sida när han introducerade reformer och hon var den första att gå ut i offentligheten utan att täcka sitt ansikte. Det beredde vägen för kvinnors mer aktiva roll i det offentliga rummet.

När sovjetiska styrkor invaderade Afghanistan 1979 gick kvinnor ut på gatorna och demonstrerade mot ockupanterna och spelade en roll i motståndet mot sovjeterna.
Kvinnor begränsades till hemmets fyra väggar under inbördeskriget 1992–1996 då talibaner kontrollerade delar av landet, och många aktivister flydde landet men arbetade ändå aktivt mot mujaheddin-grupper i Pakistan och på andra platser.
Talibanerna kom enkelt till makten efter inbördeskriget och kontrollerade huvuddelen av Afghanistan mellan 1996 och 2001. Kvinnor kunde misshandlas enbart för att de bar vita skor eller skrattade högt, och stenades ibland ihjäl. De var osynliga i det offentliga rummet. Det kändes som om Afghanistan bara var männens land och att kvinnor inte existerade.

Invasionen av USA och Nato förde paradoxalt nog med sig vissa förändringar för kvinnor, som tillgången till utbildning och arbete. Afghanska kvinnor började få representation i parlamentet och kvinnorättsgrupper och civilsamhället blomstrade. Kvinnor började bli synliga i offentligheten, som ministrar, guvernörer, chefer, liksom inom armén och polisen. Kraven på större deltagande i den politiska och offentliga sektorn växte.

Den 15 augusti i år intog talibanerna Kabul utan något motstånd eftersom presidenten då hade flytt. Staden var tom följande dag då alla fruktade det värsta men en grupp av fem unga afghanska kvinnor gick ut och trotsade talibanerna.

Detta var startskottet för demonstrationerna mot talibanerna. De unga aktivisterna som mestadels bestod av universitetsstudenter krävde lika rättigheter och deltagande i den politiska och offentliga sektorn. Snart följdes den protesten av en annan i Herat. Omkring 60 studenter, aktivister, lärare och statsanställda gick ut och skanderade ”var inte rädd, vi står tillsammans”. De gjorde också ett uttalande om att ett utbildningsmässigt, politiskt och ekonomiskt berövande av kvinnor är en symbol för tyranni, diskriminering och våld. De sade: ”Vi kan inte acceptera ett system som vill eliminera oss och som bortser från våra rättigheter.”

Dagen därpå sågs ännu en protest i Kabul när kvinnor gick ut och krävde jämställdhet. Inom kort följdes den av en annan där de skanderade ”Afghanska kvinnor kommer inte att acceptera fångenskap, länge leve demokrati, rättvisa och frihet”.

Människor i Nimroz, en provins i sydvästra Afghanistan, vaknade till en protest där kvinnor krävde sin del av makten. I en protest i Mazar-i-Sharif sade kvinnor att en exkluderande regering utan kvinnors deltagande skulle vara meningslös. De skanderade också: ”Vi kommer inte att bära chadri [burqa].” och ”En stad med bara ett kön stinker”. De krävde också rättigheter och frihet i alla livets sfärer.

Det här är den första vågen av protester i olika städer i Afghanistan. Dessa protester kommer sannolikt att fortsätta eftersom talibanerna redan har sagt att kvinnor inte får ha beslutsfattande positioner, och rättigheter [endast] inom sharia.

Talibanerna fattar inte riktigt att det har gått 20 år sedan de senast var vid makten och att kvinnor – särskilt den nya generationen av unga afghaner – inte kommer att böja sig inför deras brutaliteter och kommer att kämpa för sina rättigheter.

Texten har tidigare publicerats på urdu i den dagliga vänstertidningen Jeddojehad (Kamp) i Pakistan och finns också på engelska på Todays Point Online. Yasmeen Afghan är av säkerhetsskäl ett fingerat namn.
Översättning: Bella Frank