Av Nette Wermeld Enström

LEDARE | Vid en översättning från ett språk till ett annat går delar av innebörden, ibland hela andemeningen, förlorad. Det är oundvikligt eftersom alla språk är bundna till sociala och kulturella sammanhang.

På samma sätt är det svårt att från ett samhälle till ett annat översätta en religion eller en filosofisk tradition. Våra plats- och tidsbundna kulturer ger oss de linser och verktyg med vilka vi tolkar världen, liksom möjligheter att utvecklas, vissna eller blomma som individer. Många kulturella uttryck blir helt enkelt meningslösa när de byter kontext.

Det här dilemmat är ett fenomen särskilt tydligt när det gäller västerländska tolkningar av buddism och från den inspirerade metoder i mindfulness. (Men också i nyandliga versioner av det som kallas shamanism, för att nämna ett annat exempel som ökar i popularitet).

Dessa praktiker, som i sitt ursprungliga sammanhang syftar att nå erfarenheter bortom individen, reduceras lätt av västerländska utövare (som ser sig själva och sin identitet oberoende kulturen och miljön) till ett set tekniker som mer än bryter alienationen vattnar den och boostar egot.

Det är inte utan som kritiska röster talar om riskerna för spiritual bypassing och nyandlig narcissism i dessa sammanhang. Det är inte heller en slump att buddismen är den filosofi som allra mest attraherar meningssökande västerlänningar från sekulariserade samhällen.

Sprungen ur ett extremt klassamhälle och hierarkisk civilisation tycks buddismen innehålla alla element som den senmoderna västerlänningen känner igen, med en sen länge från naturen separerad individ i centrum som kämpar mot biologiska drifter och sociala plikter. Buddismens idéer (som de här tolkas) verkar dessutom särskilt förenliga med kapitalismens konsumtionsideologi: ”Var och en sin egen lyckas smed.”

Inget är mer fel, menar buddistiska österlänningar och antropologer i fältet som istället betonar sammanhangens och gemenskapens betydelse för människans villkor och tillblivelse. Men liknande invändningar hjälper föga, för i västs ”upplystas” kretsar antas buddismens metoder i sig själva och lösryckta ur alla sociala sammanhang göra oss visare och ”helare” som människor. Vissa går så långt att de inbillar sig att de blir godare människor om de bara övar upp sin förmåga att fokusera.

Visst har psykologiska studier visat att mindfulness kan gynna individens välbefinnande, särskilt i tillstånd av psykisk ohälsa och i livssituationer av existentiell kris. Liksom det också finns belägg för att mediterande arbetare minskar sina krav på arbetsvillkoren, eller att militärer som utövar mindfulness blir skarpare prickskyttar.

Men de samhälleliga effekterna av mindfulness i väst har minst sagt varit dunkla. Det har inte påvisats några positiva samband mellan en individs träning i mindfulness och hennes sociala engagemang. Personer som mediterar och reser till retreats för medveten närvaro är inte mer empatiska eller solidariska än folk i allmänhet, och definitivt inte mer än människor som ägnar sig åt aktiviteter av delad uppmärksamhet med andra.

Nej, tvärtom, enligt den senaste forskningen. Mindfulness tenderar göra västerlänningar mindre empatiska och rent av egoistiska.

I våras presenterades en studie (Minding your own business?) om hur mindfulness påverkar prosociala beteenden. Resultaten visade tydligt att personer från individualistiska kulturer och som tror att de själva konstruerar sin identitet oberoende andra inte får mer utan mindre empati och prosocialt beteende av att utöva mindfulness. För personer från kulturer där jaget betraktas som en oskiljaktig del av ett vi var resultatet det motsatta. Slutsatsen var att effekterna av mindfulness är helt beroende kulturell kontext.

Det är inte enda studien som visat att mindfulness inte gör människor till bättre medmänniskor. Tidigare undersökningar har visat att mindfulness ökar narcissistiska drag och hos vissa personer.

Det ska naturligtvis inte tolkas som att mindfulness inte alls kan göra något gott för västerlänningen. Forskning på hängivna meditatörer har trots allt visat att ett livslångt mediterande kan ha nästan lika vitaliserande effekter på hjärnan som en rejäl tripp på psilocybin eller LSD.

Det är samma neurala nätverk som påverkas (eller mer korrekt inaktiveras) vid meditation som av psykedelika. I akademiska termer kallas det för standardnätverket, men kan också beskrivas som ”jag-nätverket” eftersom det aktiveras när man tänker på sig själv och sin roll i världen.

I denna struktur av det mänskliga medvetandet uppstår inte enbart det som Freud kallade för Egot och det som dagens neuropsykologer associerar till många av vår samtids tillstånd av psykisk ohälsa. Här skapas också våra gemensamma narrativ och, om man så vill, de lögner som binder oss samman. Det är med andra ord en del av hjärnan som odlar de berättelser vi behöver för att existera som sociala varelser i meningsfulla sammanhang.

Så mindfulness, liksom LSD eller annan psykedelika, kan till viss del befria individen från sitt lidande, under en begränsad period, eftersom det inaktiverar standardnätverket. Men, som forskningen bekräftar, varken meditationen eller medicinen kan lösa våra sociala problem och än mindre världsproblemen.

Hela vårt nervsystem är i ett livslångt beroende av andra människor för att utvecklas och överleva. Och det är bara med andra som vi kan förändra den kultur som formar vårt eget likväl som det gemensamma ödet. Lika lite som vi kan chanta eller trippa oss till en hållbar och jämlik värld kan vi därigenom nå en individuell autonomi, då individens frihet först som sist är beroende av kulturen.