Tolv av Europas mest penningstarka, nyrika och sportsligt framgångsrika herrfotbollsklubbar offentliggjorde nyligen sina intentioner att utforma en ny ”superliga”. Kritiken mot upplägget och klubbarnas syn på övriga fotbollseuropa väckte vrede bland supportrar, kollegor inom andra klubbar och Europas fotbollsorgan Uefa. 

Kort senare tycks dock projektet har fallit i stöpet. Samtliga sex engelska fotbollsklubbar har dragit sig ur, tillsammans med ett italienskt. Anledningen? Kritik från en unison fotbollsvärld som fördömt initiativet och ”amerikaniseringen” av europeisk fotboll – något som är följden av ändrade ägarstrukturer som i åtminstone Storbritanniens fall samlöpte med Thatcheradministrationens 1980-talsreformer.

Av Klas Lundström

FOTBOLL Tolv storklubbar inom den europeiska herrfotbollen – sex i England, tre i Italien och tre i Spanien – aviserade nyligen sina intentioner med att bryta sig loss från sina inhemska ligor till förmån för ”en superliga”. 

En liga som kommer att vara sluten och exklusiv, för vilken det krävs stora penningsummor och djupa fickor att få delta och från vilken ingen klubb riskerar nedflyttning.

Enligt ett gemensamt uttalande från samtliga tolv klubbar är ambitionen att ”gå vidare” och inleda ”diskussioner med Uefa och Fifa och arbeta tillsammans” för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för ”den nya ligan och fotbollen i sin helhet”. En ambition som förfaller tondöv inför bemötandet som sköljt över klubbarna och deras officiella ”superligaplaner”.

”Vila i frid”

Kritiken har varit omedelbar och massiv, såväl från ligorna i samtliga tre europeiska länder, från övriga fotbollsklubbar, premiärministrar i England, Italien och Spanien, men framför allt från supportrar – däribland trogna de lag som är en del av den nya ligasatsningen. 

Utanför Elland Road i engelska Leeds demonstrerade supportrar till bortalaget Liverpool mot planerna under måndagskvällen. Supportrar är alltjämt inte tillåtna in på läktarna till följd av covid-19-pandemin, men Liverpools spelarbuss kan knappast ha missat den banderoll som supportrar vecklat ut utmed vägen in till arenan:

”Fy skäms på er. Vila i frid Liverpool 1892–2021”, stod det på banderollen. 

Dödsorsak: den anrika och arbetarklassanknutna engelska fotbollsklubbens amerikanska ägares vilja att dra ut föreningens rötter ur den brittiska myllan och istället sätta ner den kommersiella framgångssagan i global jord. 

”Fotbollen har gått sönder”

Ett av de nya fenomen som fotbollsälskare, klubbar och spelare har tvingats anpassa sig till redan före ”superligans” ankomst var VAR-systemet: det videohjälpmedel som domare kan ta till för att gå in och justera felaktiga domslut eller döma bort mål exempelvis offside.

Ett liknande verktyg torde hjärnorna bakom ”superligan” sitta och hoppas på då projektet endast överlevde i mindre än en vecka. Samtliga engelska klubbar drog sig snabbt ur till följd av den massiva kritiken – men till skillnad från på gräsmattan och inne på arenan, där beslut kan dras tillbaka och spelet därefter fortsätta, mer eller mindre ostört, har något bestående gått sönder, menar Alex Shephard, reporter vid New Republic:

”Även om utbrytarligan misslyckas illustrerar den att det vackra spelet för länge sedan kidnappades av de rika”, skriver han till rubriken: ”Fotbollen har gått sönder.”

Klubbstädning och ligaoptimism

Kritiken mot projektet ledde snart till en rad tunga avhopp inom några av superligans ständiga medlemmar: i Manchester United avgick ordförande Ed Woordward och i Italien valde Andrea Agnelli, Juventus president, att göra detsamma. Från bland annat Liverpool och Arsenal har ägare och klubb trätt fram och bett om ursäkt till fans för sin medverkan i superligabildandet.

Företrädarna för ”superligan” uppvisar mitt i allt – och trots att deltagarlistan till den stängda ligan på bara några dagar har halverats – ändå stor optimism inför framtiden:

”Trots att de engelska klubbarna fallit bort, tvingade till beslut på grund av den press de kände, är vi likväl övertygade att vårt förslag är i linje med europeiska lagar och regelverk”, kommenterade superligan, rapporterar Sky Sports.

En helt ny värld

Men hur blev det så här? I tumultet kring superligans födelse och förfall inför öppen ridå har amerikanska miljardärers ägarintåg inom den europeiska herrklubbfotbollen – och särskilt i engelska Premier League – satts under lupp.

Men startskottet var det omvända, menar Joshua Robinson, sportjournalist vid Wall Street Journal och författare till The Club, en bok om hur Premier League blev sportvärldens mest vinstdrivande imperium. Det var de brittiska affärsmän som ägde och drev det tidiga 1990-talets fotbollsklubbar som sneglade på USA:s idrottskultur för inspiration.

”De upplevde NFL [turneringen för amerikansk fotboll, reds.anm.] på egen hand under resor till USA och älskade allt: glittret, de överdådiga tv-kontrakten, de glorifierade dynastierna. Och när de grundade Premier League 1992 hade de en tydlig bild av hur man tjänar pengar på modern sport”, skriver han i Wall Street Journal.

Amerikansk väckelseresa över Atlanten

”Amerikaniseringen” av Premier League fanns således med från början, men den amerikanska ägarvågen till England skedde först senare och passerade till viss del under radarn i debatten om ”modernt klubbägarskap”. En debatt som främst kretsat kring nyrika oljemiljardärer från Mellanöstern och korruptionsdömda politiska potentater från exempelvis Thailand som plötsligt upptäckt charmen – och sett ekonomiska vinningar – med europeisk fotboll.

Men antalet amerikanska ägare har i kölvattnet av ”superligans” framforcerade och punkterade planer hamnat i blickfånget särskilt i England – och det i ett läge då de brittiska öarna och världen i stort inväntar vaccin mot covid-19. Ett ”coronaår” som hållit fotbollssupportrar på behörigt avstånd från sina favoritklubbar ifråga om att kunna följa matcher på plats.

– Jag kan inte i hårdare ordalag understryka att [det europeiska fotbollsorganet] Uefa och fotbollsvärlden står samman sida vid sida i den här stunden inför det här skamliga självbetjäningsprojekt från några utvalda klubbar i Europa som drivs av framför allt girighet, säger Uefas president Aleksander Ceferin i ett uttalande. 

Uefas eget ansvar

Aleksander Ceferin och Uefa har emellertid genom åren mötts av kritik från fotbollsjournalister, klubbar och inte minst supportrar för att redan ha påbörjat – och indirekt uppmuntrat – den utveckling av ”toppklubbsprioritering” som den nyligen aviserade ”superligan” anses vara en förlängning av.

Kritiken mot Uefa bottnar inte minst i organets reformer när det gäller Europas största och mest prestigefyllda klubbturnering: Champions League. En turnering som tvärtemot sitt namn inte är en enskild tävling för europeiska ligavinnare – utan sedan början av 2000-talet framför allt en turnering där kontinentens starkaste ligor får fler platser än andra länders ligavinnare, däribland Sveriges, vilka tvingas kvalspela sig in i turneringens gruppspel. 

Utvecklingen av Champions League i Uefas regi har förvisso frångått ursprungsmodellen där tanken var att europeiska mästare skulle göra upp om titeln som kontinentens bästa lag, men turneringen spelas alltjämt i Europa och har inga planer på att som exempelvis nordamerikanska ishockeyligan NHL ”turnera” runt i världen i marknads- och intressespridningssyfte.

Arbetarrötter …

Europeiska klubbar, varav flera av ”superligans” tolv lag, växte fram på allvar i tider av inflytelserik och nationsbärande socialdemokrati. Klubbar har varit helt beroende av och utelämnade till en stark förankring i lokalsamhället, har ofta drivits eller ägts av lokala affärsmän eller industrimagnater och ryggraden har utgjorts av supportrar. 

Supportrar har emellertid betalat ett högt pris sedan utropandet av Premier League den 20 februari 1992. Startskottet på världens i dag mest sedda fotbollsliga och där samtliga klubbar i divisionen är säkrade miljardtals kronor enbart tack vare ligans lukrativa tv-rättigheter. 

Med ökad exponering, glans och attraktionskraft har bra spelare lockats till England och Wales, vilket höjt spelarlöner avsevärt – och under åren även biljettpriserna. 

… och höjda biljettpriser

Höga priser på såväl säsongskort som enskilda matchbiljetter har med åren blivit så höga att många fans i framför allt England inte anser sig ha råd att kunna följa sina lag på plats. En utveckling som emellertid inte genererat i tomma stolar på matchdagarna.

I en turistenkät gjord av Visit Britain 2019 underströks Premier Leagues dragningskraft i världens folkrikaste land – tillika planetens näst största ekonomi. Bland tillfrågade kineser var att se en ligamatch på plats en av ”drömaktiviteterna” i Storbritannien. Något som alltfler kinesiska medlemmar av landets växande medelklass också har råd att unna sig.

– Vår undersökning cementerar Premier Leagues dragningskraft i internationella turisters ögon, sa Visit Britains chef Patricia Yates i ett pressmeddelande.

”Från skönhet till plikt”

I Sverige råder alltjämt ”51-procents-regeln”, vilket säkrar att en majoritet kontrolleras av föreningen som även styrs via föreningsdemokrati. I England förändrades stora delar av samhället på 1980-talet i och med Margaret Thatchers tillträde som premiärminister – och fotbollen var inget undantag, skriver den brittiske kolumnisten Simon Kuper i Financial Times.

Globalt sett har lokalt förankrade klubbar länge varit kontrollerade av ägare som styrt riktning och utveckling från ett kontor annorstädes. Historien om fotboll, skrev den uruguayanske författaren och journalisten Eduardo Galeano, ”är en trist resa från skönhet till plikt”. Från upplevelse till industri. 

En process som många klubbar själva inte förstått att de varit en del av, menar Simon Kuper:

”Traditionellt sett har klubbar inte sett sig själva som ’en business’. Engelska fotbollsförbundet förbjöd länge klubbägare från att sko sig på sina investeringar.”

Tyskland sätter ner foten

I Tyskland – ett av världens mest framgångsrika fotbollsländer och där det mest framgångsrika laget heter Bayern München och är regerande mästare i Champions League – gav de inbjudna storklubbarna ”superligainitiativet” kalla handen redan före kritikstormen föll mot projektet.

Ett ställningstagande som väckt stor uppmärksamhet och rönt i det närmaste unison respekt från supporterled runtom i Europa. Drömmen om att det åtminstone ”i teorin” är möjligt att som klubb kunna mäta sig med Europas största klubbar ”får inte ersättas av ett i det närmaste slutet samhälle”, underströk det tyska fotbollsförbundet i ett uttalande.

”Vi kan inte tillåta ekonomiska intressen från ett fåtal toppklubbar i England, Italien och Spanien att leda till att beprövade strukturer avskaffas”, summerar det tyska förbundet.