Den sista maj löper det nuvarande brand- och byggnadssäkerhetssavtalet i Bangladesh ut. Avtalet – som i drygt sju år genomfört ett stort antal säkerhetsinspektioner på landets textilfabriker – tas den 1 juni helt över av ett nationellt organ. Bangladesh-avtalet var en effekt av Rana Plaza-katastrofen i april 2013 då över tusen arbetare i Dhaka dog.

Av Bella Frank

BANGLADESH På lördag har det gått åtta år sedan Rana Plaza-katastrofen då 1 134 textilarbetare dog och många skadades när byggnaden de jobbade i kollapsade. Kort därefter samlades företag och fackföreningar i en gemensam överenskommelse för att stärka säkerheten på fabrikerna. Bangladesh-avtalet eller the Bangladesh Fire and Safety Agreement hade i oktober 2013 undertecknats av 190 företag. 

Det juridiskt bindande avtalet mellan företag och fackföreningar har i stort fungerat bra, även om arbetet periodvis gått långsamt, men löper efter flera förlängningar ut den 31 maj. Förra året bildades ett nationellt organ som tar över genomförandet av säkerhetskontroller, RMG Sustainability Council (RSC). Men organisationer som Clean Clothes Campaign har länge varnat för att det nya organet inte kommer att bli lika effektivt som Bangladesh-avtalet.

Bangladesh-avtalet har under drygt sju års tid kontrollerat och förbättrat säkerheten för 2,5 miljoner textilarbetare i landet, och dess transparenta arbetssätt – rapporter om inspektioner publiceras offentligt på en hemsida – gör att alla arbetare liksom andra aktörer kan ta del av dem, och säkerhetsbrister kan rapporteras anonymt.

I Bangladesh-avtalet har sammansättningen i dess styrgupp bestått av 50 procent representanter av märkesföretag som köper från textilfabrikerna och övriga 50 procent har utgjorts av fackliga representanter. 

Arbetsgivare större inflytande

I RSC har antalet fackliga representanter minskats till en tredjedel, och inkluderingen av fabriksägarnas organisation The Bangladesh Garment Manufacturers and Exporters Association (BGMEA) ger skäl för oro då organisationen ”ofta offentligt motsatt sig överenskommelsens arbete som störningar i deras verksamhet” och har gett arbetsgivare betydligt större inflytande, skriver The International Centre for Trade Union Rights (Ictur) i en granskning över arvet efter Rana Plaza-katastrofen. 

Ictur menar RSC inte visat tillräckliga framsteg i att förbättra arbetet vad gäller transparens liksom att genomföra de grundläggande punkterna i Bangladesh-avtalet, och skriver i granskningen att om inte påtryckningarna på RSC ger effekt så kommer man att uppmana undertecknarna av Bangladesh-avtalet, varav 16 är svenska företag, att omvärdera sin medverkan i RSC ”och hitta andra sätt att möta sina åtaganden enligt avtalet”.

”Vi har inte råd att låta det område där vi haft framgång sedan Rana Plaza-kollapsen att återgå till villkor som rådde innan 2013, skriver Ictur avslutningsvis. 

Men många forskare och fackliga representanter pekar också på att problemet med säkerheten för arbetarna inom textilindustrin, i Bangladesh liksom i andra låglöneländer, inte bara handlar om bättre infrastruktur utan också om maktförhållanden mellan inköpande märkesföretag, inhemska fabriksägare och tillverkare, och arbetare.

Och där är obalansen fortsatt stor vilket visats inte minst under coronapandemin då många märkesföretag ställt in eller vägrat betala för beställda ordrar med stora konsekvenser för textilindustrin och dess arbetare. BGMEA uppger att pandemin hade en omedelbar effekt på textilindustrin i landet då 1 150 fabriker rapporterade att man förlorade motsvarande 3,18 miljarder dollars värde i annullerade ordrar, skrev CNBC i oktober förra året.

Workers Rights Consortium, som bevakar arbetsrätt, skriver i en rapport som släpptes i april i år att man identifierat 31 fabriker som exporterar textilprodukter som avskedat arbetare utan att betala avgångsvederlag eller bara delar av det. På dessa 31 fabriker – som bara är ”toppen på ett isberg” – skriver Workers Rights Consortium i rapporten Fired – then Robbed ”rånades 37 637 arbetare på 39,8 miljoner amerikanska dollar”. 

Skadlig leverantörskedja

Samtidigt kan en stor del av förklaringen till varför textilfabriker tvingas stänga igen och avskeda arbetare hittas i de globala märkesföretagens agerande ”att upphöra eller kraftigt reducera ordrar från en särskild leverantör, en grupp leverantörer eller till och med ett helt land – eller, som under den pågående pandemin retroaktivt häva ordrar som redan beställts och som har helt eller delvis producerats”.

Men även om covid-19-pandemin har försämrat läget ytterligare för världens och Bangladeshs textilarbetare är det själva grunden för arbetsvillkoren som är det stora problemet.

Sanchita Banerjee Saxena, redaktör för boken Labor, Global Supply Chains, and the Garment Industry in South Asia som hanterar hur Bangladesh, och andra aktörer, hanterat katastrofen Rana Plaza, sade under ett seminarium i höstas att det grundproblemet inom textilindustrin är den enorma prispressen som märkesföretag sätter på sina underleverantörer, liksom kraven på hyperflexibilitet. 

– Det är viktigt att vara medveten om att den globala leverantörskedjan till sin natur är sådan att den är skadlig vad gäller en god arbetsrätt, sade hon under ett seminarium i samband med att rapporten Studien The Impacts of Covid-19 on the Lives of Workers in the Garment Industry släpptes.