

Optimismen från kvinnokonferensen i Beijing och glädjen över de framsteg som gjordes under 1990-talet blev inte långlivade. Foto: Mike Fiala/AP/TT
ÅTERBLICK: Kvinnokonferensen i Peking 1995
- PUBLICERAD 2020-12-09
Dela artikeln:
Vändpunkt för jämställdheten
År 1995 höll FN sin fjärde kvinnokonferens i Peking och en handlingsplan för kvinnors rättigheter, kallad Pekingplattformen, antogs. Med hjälp av den skulle FN:s mål om kvinnors rättigheter och jämställdhet uppnås. Det var ett historiskt ögonblick och en betydande vändpunkt för den globala agendan för jämställdhet. Men framgångarna har uteblivit och tjugofem år senare finns inget att fira.
Av Christin Sandberg/Italien
VÄRLDEN Tjugofemårsjubileet för världskonferensen om kvinnors rättigheter i Peking var tänkt att uppmärksammas stort. Det skulle också ha behövts, eftersom jämställdheten inte går framåt utan snarare bakåt och kvinnors rättigheter står under hot.
Men firandet uteblev. Av flera orsaker. Dels innebär coronapandemin restriktioner och begränsningar som omöjliggör ett stormöte. Men framför allt, finns det ens något att fira?
De ambitiösa åtagandena för jämställdhet har inte kunnat uppfyllas. Tvärtom går utvecklingen bakåt inom vissa av de tolv fokusområden som FN:s medlemsstater aktivt skulle arbeta för.
En av dem som deltog i Peking är argentinska Mabel Bianco, läkare och epidemiolog, grundare och chef för kvinnorättsorganisationen Fundación para estudio e investigación de la mujer (FEIM) och en rutinerad kvinnorättsförkämpe.
Under kvinnokonferensen ingick hon i delegationen för ett kvinnohälsonätverk från Latinamerika och Karibien.
– 1990-talet var det bästa årtiondet för kvinnors rättigheter, säger Mabel Bianco som har fortsatt bevaka kvinnors rättigheter, med särskilt fokus på sexuella- och reproduktiva rättigheter, på alla stora internationella möten sedan dess.
Mabel Bianco, chef för kvinnorättsorganisationen (FEIM). Foto: Noticias de genero
På 1990-talet hölls flera stora internationella möten där kvinnors rättigheter diskuterades. Det första var FN:s konferens om miljö och utveckling, som hölls i Rio de Janeiro i Brasilien 1992.
I Rio bildades Women’s major group, en av nio grupper som identifierades för att få en bredare representation vid högnivå-möten, ofta anordnade av FN. De andra grupperna var: barn och unga, urfolk, icke-statliga organisationer, lokala myndigheter, arbetare och fackföreningar, företag och industri, vetenskap och teknologi, och jordbrukare.
I Rio antogs Agenda 21 för hållbar utveckling. Women’s major group är sedan dess en officiell partner i FN:s arbete för de globala målen för hållbar utveckling.
Året efter anordnades världskonferensen för mänskliga rättigheter i Wien, där våld mot kvinnor erkändes som ett brott mot kvinnors rättigheter. I Kairo 1994 erkändes individens reproduktiva rättigheter.
Tillförsikt blev till misströstan
Optimismen från Peking och glädjen över de framsteg som gjordes under 1990-talet blev dock inte långlivade.
– Vi skulle följa upp Pekingplattformen vart femte år, och redan under den andra uppföljningen upplevde vi att det var stopp, vi kunde inte komma längre, säger Bianco och tillägger:
– Sedan dess har vårt arbete handlat om att försvara de rättigheter vi uppnått för att utvecklingen inte ska gå bakåt. Men vi måste gå framåt, och det är det stora problemet.
I dag finns de globala målen för hållbar utveckling som är en del av Agenda 2030 för hållbar utveckling. Men innan dess fanns något som kallades millenniemålen. De åtta millenniemålen antogs år 2000 av FN:s alla medlemsländer.
– När FN:s generalsekreterare presenterade millenniemålen för världens regeringar, blev vi förkrossade. Målen för alla viktiga rättighetsfrågor var nedtonade, till exempel mödradödligheten.
Blanco beskriver också hur allt arbete som kvinnorättsrörelsen gjort för att visa på hur allt hänger ihop och hur kvinnorättsfrågor inte kan separeras från andra frågor som rör till exempel tillgång till hälso- och sjukvård, kvaliteten på hälso- och sjukvården och kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden, tillgången till samhällsservice och kvinnans status i familjen, var som bortblåst.
– När vi sedan följde upp millenniemålen bekräftades våra farhågor, inga framsteg hade gjorts. Mainstreaming, det vill säga att alla områden skulle genomsyras av jämställdhet, fungerade inte. Resultatet hade blivit att det inte fanns någonstans, konstaterar hon.
Därifrån började arbetet i Women’s major group med att utarbeta förslag till hur man skulle gå vidare.
Det resulterade i mål 5, jämställdhet, bland de globala målen för hållbar utveckling.
Jämställdheten är inte minst starkt kopplad till fattigdoms- och fredsfrågan: Kvinnor och flickor är oproportionerligt drabbade av fattigdom i världen.
Statistik viktig för jämställdhet
En nyckelfaktor för att driva jämställdhetsarbetet framåt och övervaka resultaten är att det finns bra underlag. Inte minst behövs könsbaserad data och statistik.
Många länder saknar tillräcklig information för att styra sina handlingsplaner och övervaka resultaten. För att regeringar ska kunna göra något åt jämställdhetsarbetet, såsom att bekämpa inkomstskillnader eller förekomsten av könsbaserat våld, behöver de uppgifter som ligger till grund för sitt beslutsfattande.
Men på många ställen är data föråldrad, av låg kvalitet eller existerar inte alls.
I en ny studie, Bridging gender gaps in Latin America and the Caribbean, från Open data watch i samarbete med Data2X och FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien (ECLAC), framkommer att det i Latinamerika och Karibien finns luckor i mer än hälften av könsindikatorerna liksom i statistiken över alla utvecklingsområden och att det saknas aktuella siffror.
Kvinnor och barn fattigast
I analyser som gjorts av utvecklingen sedan Pekingkonferensen framkommer att det främst är de strukturella hindren som bromsar utvecklingen när det gäller kvinnors och flickors rättigheter. Bianco talar om coronapandemin som en brytpunkt – ”ett före och ett efter covid”.
– Fram tills coronapandemin slog till minskade fattigdomen generellt, men bland de som levde i fattigdom var andelen kvinnor, unga och barn särskilt hög.
Parallellt med den fortsatt oproportionerligt höga fattigdomen bland kvinnor och barn så växte även ojämlikheten.
– Att utrota fattigdomen är egentligen det enklaste, men ojämlikheten är annorlunda och kan inte lösas med pengar. Det handlar om strukturer, såsom att en stor majoritet av kvinnorna i exempelvis Latinamerika och Karibien arbetar i den informella sektorn. Dessa kvinnor saknar helt sociala skyddsnät. Om de inte arbetar, har de inga pengar.
Ojämlikheten handlar också om utbildning och kvaliteten på den. En del har råd att skicka sina barn till privata skolor. Andra inte. Och i stora delar av världen håller de offentliga skolorna en dålig standard och saknar material och resurser.
Samma gäller sjukvården, där vissa delar av befolkningen har tillgång till privat sjukvård och andra till den offentliga sjukvården, som i många fall lider brist på det mesta.
Dessa strukturer blottläggs under coronapandemin såsom de kanske aldrig någonsin synliggjorts tidigare.
Sociala protester
Förra året hölls det stora sociala protester i flera länder i Central- och Sydamerika, men enligt Bianco, har det ännu inte inneburit några förändringar till det bättre.
Bland de positiva förändringar vi sett sedan Pekingkonferensen finns kvinnornas ökade deltagande i politiken och i sociala rörelserna.
– Det är också fler kvinnor inom vissa yrken och de är representerade i högre utbildningar i större utsträckning än innan kvinnokonferensen i Beijing, säger hon.
Dela artikeln: