Kina trappar upp restriktionerna mot ännu en minoritet: mongoler. I den autonoma regionen Inre Mongoliet ska utbildning hädanefter ske på majoritetsspråket mandarin, vilket ses som ett svek hos minoriteten som hittills tillåtits viss språklig och kulturell autonomi, till skillnad från tibetaner och uigurer. Men utvecklingen i Inre Mongoliet har spridit sig och bäddat för en potentiell storpolitisk konflikt.

Av Klas Lundström

KINA/MONGOLIET Den autonoma regionen Inre Mongoliet i norra Kina har tvingats in i samma syrefattiga kammare som andra minoriteter redan vistas i, däribland uigurer i Xinjiang och tibetanska buddhister i Tibet. Anledningen är att utbildning hädanefter ska ske på det hankinesiska majoritetsspråket mandarin istället för mongoliska.

Beslutet har bemötts av massiva protester och skolbojkotter. Den kinesiska staten försvarar ”anpassningen” med motiveringen att en hankinesisk utbildningsmodell går i linje med övriga Kinas utbildningssystem. En anpassning som förbättrar kvaliteten på mongolers utbildningar och erbjuder bättre möjligheter till jobb och samhällsinkludering. Studenter och föräldrar ser emellertid reformen som följts upp av en storskalig influx av mandarinorienterade lärare till Inre Mongoliet som en politisk spik i kistan för det mongoliska språket – och folkminoritetens unika kultur.

– När det mongoliska språket dör försvinner även vår mongoliska identitet, berättade en förälder till en åttaårig skolelev i förbundet Xilingol, för CNN tidigare i höstas.

Ett historiskt svek

Beslutet ses framför allt som ett svek då den mongoliska befolkningen var den första minoriteten som öppet stödde den kommunistiska folkrepubliken Kina. Ett stöd som genererade en tämligen utbredd autonomi ifråga om språkbruk och kulturutbud.

Men att det mongoliska språket – med eller utan mandarin i läroböcker eller strömmande från lärares munnar – redan är skadeskjutet vittnar officiell statistik från 2017 om. Endast 30 procent av minoritetsbefolkningen går i skolor med någon form av mongoliskspråkig utbildning, en halvering sedan 1990.

Christopher Atwood, professor i mongolisk historia och språk vid University of Pennsylvania, har länge bevittnat språkets nedmontering i Inre Mongoliet. Både dess status och plats i utbildningen.

– Urbanisering, en accelererad ”ekologisk migration” och annan politik har minskat segregationen i storstäderna. Den förändrade arbetsmarknaden gör det också svårare för akademiker från mongoliska lärosäten att hitta jobb, säger han i en intervju med Made in China Journal.

Utsikterna för det mongoliska språket att på sikt klara sig vid sidan om mandarin var med andra ord skadeskjutna redan före den senaste radikala omskrivningen av Inre Mongoliets utbildningssystem. En reformprocess med tydliga politiska motiv, enligt Christopher Atwood:

– Växande kinesisk nationalism och känslan att uiguriska och tibetanska rörelser hotar Kinas geopolitiska intressen visar att toleransen för offentliga minoritetsuttryck avtar, säger han.

En folkrepublik, ett parti, en enhetspolitik

Enhetspolitik har varit ett bärande element i Kommunistpartiets politiska projekt och mål sedan ordförande Mao Zedong tog det första spadtaget till det kinesiska folkrepubliksbygget den 1 oktober 1949. Bland Kinas 55 officiellt erkända minoritetsfolk anses mongoler vara en i mängden – och deras kamp för en identitet, tillgodosedda rättigheter och ett levande språk har i decennier förts i medieskuggan av andra ”inre konflikter” som i Tibet och Xinjiang.

Det lever fler mongoler i Kina (cirka 6 miljoner) – och särskilt i den autonoma regionen Inre Mongoliet – än det gör i hela Mongoliet (cirka 3,3 miljoner). Men i ett hav av människor (1,4 miljarder) blir den mongoliska minoriteten effektiv inbäddad i ett hankinesiskt majoritetssamhälle och underställda en livsstil, ett utbildningssystem och ett skrift- och talspråk som de historiskt aldrig levt sina liv efter.

Folkförflyttningar och gruvboom

Hankinesiska migranter började på allvar söka sig till Inre Mongoliet i början av 1900-talet i samband med Qingdynastins fall 1912 och Kinas övergång från kejsardöme till republik. Förändringarna innebar svallvågor för en rad minoritetsfolk, särskilt mongoler som såg ”Yttre Mongoliet” glida bort från Pekings grepp och 1924 utropas till självständig nation med nära band till det nybildade Sovjetunionen.

Inre Mongoliet fick autonom status 1947, men då var saker och ting redan förändrade för oöverskådlig framtid. Successivt krympte den mongoliska nomadbefolkningens betesmarker och skogsmarker och ersattes av storskaliga jordbruk och gruvintressen. Inre Mongoliet sitter på en av Kinas största – och viktigaste – kolreserver och har även visat sig ruva på sällsynta jordartsmetaller som växande omställningsindustrier betalar dyrt för.

I den autonoma regionen, vars politiska företrädare spelar de ackord som dikteras från Peking, har ändrade klimatbeteenden och minskade utrymmen för växande boskapsmassor gjort Inre Mongoliet till en perfekt politisk storm som understryker Kinas omedelbara – och långsiktiga – utmaningar: etniska spänningar.

”Många mongoler menar att de ’marginaliserats, åsidosatts och ignorerats’ och att deras identitet hotas i och med försvinnande gräsmarker som i sin tur eliminerar deras levebröd och hem”, skriver Michael Dillon, kinakännare och historiker vid Durham University, i Lesser Dragons: Minority People of China.

Dödlig desperation

Pekings ”enhetspolitik” innebär inte bara språkkolonialism, det bereder även landets ekokänsliga gräsmarker för expansiva gruvsatsningar och storskaliga transmigrationsprojekt av stadsbor till mindre befolkade landremsor. Utvecklingen har medfört intensiva konflikter mellan jordbrukare och nomader å ena sidan och kinesiska myndigheter och gruvintressen å den andra. Utgången har många gånger spillt blod då gruvfordon olagligt använts på betesmarker som genvägar till och från illegala kolgruvor och kört ihjäl nomadherdar.

Andra tragiska incidenter som understryker det allvarliga ekologiska och politiska läget i Inre Mongoliet är små barn som drunknat i oreglerade gruvdiken och offentliga självmord. 2015 hängde sig en boskapsherde framför regionsregeringskontoret i Hohhot i protest mot att hans marker fråntagits honom.

Tidigare i år kastade sig en 33-årig kvinnlig statstjänsteanställd mot sin egen död från ett tak i protest mot det kinesiska kommunistpartiets inskränkningar av ett redan pressat utbildningsväsende för det mongoliska språket och studier och utövande av minoritetens kulturarv och identitet. I hennes efterlämnade självmordsbrev framgår det att hennes självvalda död var resultatet av mångårig kinesisk ”förföljelse av det mongoliska språket och ett stressat folk”.

”Vi använder våra liv för att visa hur hårt vi försökt visa [er hur mycket vi lidit]”, skrev kvinnan i sitt sista brev.

Enligt den USA-baserade människorättsorganisationen Southern Mongolia Human Rights Information Center är Pekings hårdnade linje mot landets mongoliska minoritetsbefolkning ett tydligt svaghetstecken. Ju mer myndigheter tvingas bidra till det centraldikterade kravet på en ”enhetlig” kultur och utbildningsapparat desto svagare ter sig regimens inre styrka och självtillit, skriver organisationen i en kommentar.

Aktuell konflikt – utdragna spänningar

Den pågående konflikten om det mandarinpräglade utbildningssystemet är en del av en större friktion mellan Peking och Inre Mongoliet, mellan stad och land, mellan majoritet och minoritet.

I grannlandet Mongoliet har människor i massor intagit torg och manifesterat stöd och sympati för den mongoliska minoriteten söder om gränsen. Men från högsta ort hörs inga kritiska ord mot Pekings ”inre angelägenheter”. 2016 fick Mongoliet själva erfara svedan från ”draken i söder” då den tibetanske ledaren Dalai lama besökte landet.

Fastän Mongoliet är hem för många tibetanska buddhister väger de ekonomiska banden till Kina tyngre och den mongoliska regeringen fick under förödmjukande former dyrt och heligt lova Peking att aldrig mer ”lägga sig i Kinas inre angelägenheter”. Att Tibet är kinesiskt territorium underströks också.

Spända relationer

Mongoliets ekonomi står numera och faller med Kina – framför allt i form av kolexport – och för de nödvändiga inkomsterna är det troligt att regeringen i Ulan Bator tiger ihjäl även Kinas rådande och internationellt uppmärksammade repression av sin mongoliska minoritet. Åtminstone på högsta ort.

Från akademiska korridorer, självständiga medier och intellektuella kvarter rasar däremot kritiken. Kinas utrikesminister Wang Yi tvingades utstå glåpord och arga plakat under sitt statsbesök den 15 och 16 september samtidigt som den officiella tystnaden från den mongoliska regeringen övergår i politisk huvudvärk.

Mongoliets förre president Elbegdorj Tsakhia har aktivt och högljutt stött den mongoliska minoritetens protester i Inre Mongoliet och lämnade i samband med Wang Yis statsbesök över ett öppet protestbrev till Kinas president Xi Jinping.

Men den kinesiska ambassaden i Ulan Bator lät skyndsamt meddela att den inte hade för avsikt att vidarebefordra brevet till Xi Jinping och att Elbegdorj Tsakhia kunde titta förbi och hämta upp det. Men den förre presidenten har vägrat och brevet ligger kvar på den kinesiska ambassaden i Ulan Bator och antar allt mer embryot till en politisk kris mellan Mongoliet och Kina.

Långtgående konsekvenser

På spel står, återigen, de bilaterala relationerna mellan de båda länderna. Men inte bara det: på andra sidan den pågående covid-19-pandemin hoppas många mongoliska elever kunna återvända till sina lärosäten i Inre Mongoliet och andra provinser och städer runtom i Kina.

Den mongoliska turistnäringen hoppas även att sommaren 2021 ska återuppväcka landets turistnäring från de döda – och i det livräddningsdramat spelar kinesiskt kapital en av huvudrollerna. För att inte tala om de infrastrukturprojekt som Kinas ”Ett bälte, en väg” – även kallat ”den nya sidenvägen” – ämnar inviga Mongoliet i.

Allt riskerar att användas som politiska ”gisslan” av Peking för att som 2016 i samband med Dalai lamas besök tvinga regeringen i Ulan Bator till offentlig lovsång till Kinas ”enhetspolitik”. En handling som kan kosta det maktbärande partiet – det tidigare kommunistiska men sedan revolutionen 1990 socialdemokratiska partiet MFRP – väljarstöd och framtida ministerportföljer.

Den rådande krisen kan – menar Mendee Jargalsaikhan, historiker och interkulturell kommunikatör vid det Mongoliets institutet för innovativ politik – bli grogrund för populism och antikinesisk retorik, vilken redan används av ultranationalistiska rörelser i dagens Mongoliet.

”Det kan leda till tillslag mot kinesiska medborgare och företag likt dem vi sett i Kazakstan och Kirgizistan. Hädanefter bör båda sidor därför noggrant tänka igenom beslut rörande Inre Mongoliets angelägenheter”, skriver Mendee Jargalsaikhan i The Asan Forum.