ledare

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter

Vem äger vattnet?

Av Daniela Portocarrero

LEDARE På en utställning på Etnografiska museet i Stockholm skildras den moderna människans förhållande till naturen. Den inleds med bilder som ska fånga vårt konsumtionssamhälle och fortsätter genom att illustrera hur absurt det är att en enstaka vit t-shirt kräver 2 500 liter vatten för att bli till. Detta vatten tas av stora företag på mindre lyckosamma platser än de hundra tusen sjöarnas land (Sverige) och bidrar till att rent vatten är en bristvara över hela världen.

Kapitalismen har bidragit till att nästan allting på vår planet har en ägare, vare sig det är en stat eller en privat aktör. Det här fenomenet leder till att företag kan äga, köpa och sälja enorma vattenkällor och därmed indirekt hindra fattiga människor från att dricka rent vatten. Detta hindrar givetvis inte bara världens fattiga, utan påverkar också vår planets växt- och djurliv, en aspekt som tillåts bli sekundär i diskursen om den globala vattenbristen.

Förenta nationerna, hela världens fredsmäklare, tog problemet med att vatten blivit en normaliserad produkt på marknaden på största allvar först under 2010. Då antog 122 av organets medlemsstater en resolution (kan tolkas som en kraftfull rekommendation) som fastställde att tillgången till rent vatten är en mänsklig rättighet. Intressant nog verkade Sverige inte vara med på noterna, då vi tillsammans med 40 andra länder lade ner vår röst. Anledningarna till detta är oklara, men det går att tolka som att Sverige ville behålla sin rätt eller möjlighet att låta vatten vara en marknadsvara.

 Vidare har FN vissa krav på vad rent vatten faktiskt innebär; det ska vara tillgängligt vid bostaden, tillgången ska vara konstant och det ska ha en tillräckligt god kvalitet, enligt deras gränsvärden. Med detta i åtanke kan man konstatera att det i år, 2020, finns 2,1 miljarder människor som fortfarande lever utan denna ”mänskliga rättighet”.

 Under 2015 kom FN med Agenda 30 och de globala målen. Mål 6 av 17 innebär tillgång till rent vatten åt alla, samt att se till att världens vatten förvaltas på ett hållbart sätt. Den svenska regeringen uttryckte att dess ambition var att Sverige skulle bli ledande i genomförandet av agendan. På regeringens hemsida står det att Sverige vill vara en internationell förebild för hållbarhet och föra en politik som tar hänsyn till fattiga människors perspektiv och mänskliga rättigheter. Vad innebär denna hänsyn om vi inte ens står upp för rättigheten till rent vatten?

Att förhålla sig till vatten som en mänsklig rättighet blir dock i sig en relativt tom princip. Givetvis är det ett bra verktyg för mindre aktörer för att kunna hävda sin rätt till vatten gentemot kapitalismens försök att göra en marknad av allt våra ögon kan se. Men denna rätt kan också få bakslag och utnyttjas av fel krafter, såsom ett företag som hävdar sin rätt till vatten. Detta med tanke på att företag räknas som legala personer.

Att vatten ska sluta vara en marknadsvara är självklart. Att kalla vatten en mänsklig rättighet kan bidra till detta. Men det förflyttar samtidigt fokus från den utveckling som egentligen krävs i vårt förhållande till vatten och naturen i sig. Istället för att bara se till människors självklara behov bör vi också kunna erkänna och se naturens rätt till sin källa. För det är skogarnas vatten, djurens vatten och flodernas vatten också. Vem ser till att deras tillgång säkerställs när vi är fullt upp med att bråka om att dela vattnet med varandra?

Dokumentärer som förklarar hur vi indirekt bidrar till vattenbrist världen över.

Allt vatten som försvinner i världens torrare delar för att producera västvärldens kläder och matvaror.

Dela artikeln:

Dela på facebook
Dela på twitter
Stäng X

Du har kommit till Tidningen Global´s arkiv med äldre artiklar.

Besök tidningenglobal.se för att läsa aktuella nyheter från hela världen.