Av Pelle Sunvisson

BELARUS Det råder total språklig förvirring kring Belarus. Inte bara har landet för gemene svensk nu plötsligt döpts om från Vitryssland till något vi bara känner igen från engelskan, president Lukasjenkos efternamn har dessutom både fått nytt uttal och ny stavning och  oppositionskandidaten Tsichanouskaja har förutom de olika stavningarna ett namn som inte alls går att uttala. Inte heller blir det bättre av att varje namn, uttal och stavning är sprängfyllt med dolda politiska ställningstaganden.

Den som säger Vitryssland tycks gå Kremls ärenden, den som skriver Lukasjenka förnekar presidentens ukrainska ursprung och den som skriver Tsikhanouskaya med kh istället för ch skulle kunna vara en nickedocka för den amerikanska imperialismen.

  De språkliga diskussionerna går att känna igen från andra före detta sovjetstater. Ska Ukraina exempelvis uttalas med tydligt i eller j? Ska huvudstadens skrivas Kiev, Kyiv eller Kyjiv? Heter den moldaviska utbrytarrepubliken Transnistrien eller Pridnestrovie? Till syvende och sist, efter genomgång av lager efter lager av historia, etnicitet, lingvistik, etymologi, förtryck och revanschism, väntar också i stort samma svar. Det beror på.

  I den här texten kommer jag att skriva Belarus, Lukasjenko och Tsichanouskaja. Andra val är möjliga. Jag kommer att bygga analysen av det som händer i Belarus nu på tre faktorer. Också där är andra val möjliga. Om andra val är möjliga även i Belarus låter jag däremot vara osagt. För när det gäller Belarus visar sig osvuret alltid vara bäst.

Kvinnorna

Liksom Sverige är Belarus ett patriarkat. Det är emellertid ett patriarkat som kvalitativt och kvantitativt tar sig andra uttryck än i Sverige. Av de belarusiska chefspositionerna innehas snubblande nära hälften av kvinnor (47,6 procent enligt FN:s statistik för de globala målen) och fler belarusiska kvinnor än svenska har enligt Internationella arbetsorganisationen, ILO, tillgång till inkomstbringande arbeten. Kvinnornas chefspositioner är generellt lägre och deras arbete sämre betalt, men det är ju förhållanden som också den svenska statistiken döljer.

I en annan av patriarkatets mest centrala föreställningar är skillnaderna emellertid avsevärt mycket större. Uppdelningen beskyddare och beskyddad är nästan uteslutande kopplad till kön. Framgången för de stora kvinnomarscherna, den kvinnliga oppositionstrojkans popularitet och kraften i att kedjor av kvinnor skyddar manliga demonstranter från manliga poliser går bara att förstå utifrån kvinnors dubbla roller i det belarusiska samhället, det aktiva förvärvsarbetet och det passiva mottagandet av manligt beskydd.

Ryssland

Belarus står oerhört nära Ryssland politiskt, ekonomiskt och kulturellt, och än så länge har lite av protesterna handlat om att ändra det förhållandet. Ändå är den ryska ledningens agerande avgörande för protesternas utfall. När oroligheterna bröt ut i Ukraina 2014 var det mycket som var obegripligt, men Krims öde förutsade jag redan första dagen. Ryssland är en stormakt, eller agerar åtminstone som en, och gör allt för att inte förlora militärstrategiskt viktiga positioner, och på grund av sitt läge får hela Belarus antas vara just en sån viktig position.

Mot det här kan, eller kanske bör, oppositionen rikta sina protester. Risken att motståndet blir dem övermäktigt är lika uppenbar som den att de istället hamnar i händerna på en annan stormakt.  Risken att den ryska ledningen offrar Lukasjenko för att vinna de protesterande och behålla kontrollen är mindre uppenbar men kanske inte mindre verklig. Det sätt på vilket Rumäniens fruktade säkerhetstjänst offrade Ceausescu och behöll makten bör tjäna som varnande exempel.

Pandemin

Lukasjenkos trumfkort har alltid varit ordningen och ekonomin. De belarusiska lönerna är låga, men de kommer. Till skillnad från andra före detta sovjetrepubliker som Ukraina och Moldavien har inga stora delar av befolkningen slungats ut i hopplös fattigdom. Med pandemin har ekonomin fått en knäck och sådant har bevisligen fungerat som tändande gnista förr, men pandemins främsta påverkan är troligtvis en annan.

I Ukraina drevs en del av utvecklingen av tillresta på alla sidor. I Belarus visar Lukasjenko gärna upp gripna provokatörer från utlandet – strax före valet för övrigt en grupp ryska sådana – men i praktiken ser framtiden ut att tack vare pandemin på ett unikt sätt kunna avgöras av styrkeförhållandena inom landet. För att oppositionen ska kunna regera efter ett eventuellt maktövertagande kan just det visa sig avgörande.