Av Daniela Portocarrero

LEDARE Tänderna i deras leenden är alldeles bruna. Det ser nästan ut som att det har fastnat grus eller sand i gluggarna. Coca-colas logga hittas bakom ett konstant lager av damm från de torra landsvägarna, upptryckt över de små kioskerna som fungerar som en samlingsplats för människor i alla åldrar. I deras händer? En Coca-cola tack. På Mexikos landsbygd lever den amerikanska drömmen vidare, det ser propagandan och marknadspriserna till.  

Med denna bilden i huvudet (formad efter några månader i Mexiko under 2015) minns jag hur en Coca-cola köpt på någon av de där små kioskerna, sas vara billigare än vatten. Så var också fallet innan regeringen beslutade att motverka detta under 2014 och började att beskatta läskedrycker för att motverka folksjukdomarna som följt. Innan denna skatt dock, så var Coca-cola faktiskt billigare än vatten. Och Mexiko var Coca-colas största marknad.

Trots beskattningen så verkar det som att försäljningen inte sänkts till den förväntade nivån. Coca-colaföretaget fortsätter att omvandla färskvatten till vad som i princip kan kallas gift, för att sedan fylla ett framkallat sockerberoende hos Latinamerikas näst största befolkning. Detta verkar vara en global trend för företaget, som satsar miljontals kronor på kampanjer för att rena dess rykte. Att försöka tänka på hur mycket vatten som konsumeras av företaget är minst sagt skrämmande.

Men så fångade tidningen Omvärldens rubriker mina ögon i går; fem bra saker som hände i september. Deras tredje punkt handlade om Coca-cola i Oaxaca (en av Mexikos allra vackraste stater vid sidan av Stilla havet), den första staten i landet som nu totalförbjudit sockerhaltig läsk och snabbmatsförsäljning till barn.  

Detta är bland annat en följd av att sju av tio personer i Mexico är överviktiga. Ett tragiskt faktum i ett land som producerar så pass mycket frukt och grönsaker. Råvarorna är dock inte alltid tänkta till deras invånare och hälften av landets jordbruksexport går till grannen i norr, USA. Denna granne och dess manipulerande företag säljer sedan mycket skräp tillbaka. I form av Coca-cola, skräpmat och elektroniska prylar med korta liv.

Det är positiva nyheter att Oaxaca försöker att göra något åt problemet med socker och sjukdomarna som följer, tiotusentals personer dör årligen i landet till följd av denna annars legala verksamhet. Nu har alltså artikel 20, förbud för läskedrycker och skräpmat för barn, inträtt i lagen för barns och tonåringars mänskliga rättigheter. Att utvecklingen skedde i år sägs vara en följd av befolkningens kamp mot pandemin, där folksjukdomar i relation till socker förvärrat deras chans att bekämpa den.

Fenomenet att förbjuda saker brukar dock, historiskt sett, kunna skapa en svart marknad för dem. Barnen är fortfarande beroende av socker och föräldrarna kommer fortfarande att köpa hem Coca-cola. Däremot kanske regeringen borde se över företagens rättigheter i landet, bör Coca-cola ens ha tillgång till Mexikos färskvatten? Bör vatten ens vara en produkt på marknaden? Är inte vatten en grundläggande mänsklig rättighet? 

Mexikos närhet till kapitalismens bultande hjärta, USA, har haft en minst sagt negativ effekt på landet. Men nu börjar alltså en stat säga emot och försöka att skydda sina framtida medborgare, förhoppningsvis så följer fler i dess exempel. Problemet är att storföretag som Coca-cola ibland kan förutspå en produkts potentiella undergång. Problemet är också att Coca-cola är världens allra största dryckesförsäljare och därmed står bakom många av vattenflaskorna som står i världens butiker. Då ska man med andra ord undvika mer än bara läskedrycker, om moralen ska få tala.