

Västpapuanska aktivister drabbar samman med indonesisk polis under protester i Jakarta, 2019. Foto: TT/AP Photo/Dita Alangkara
Reportage
Dela artikeln:
Det fria ordets knektar riskerar döden i Västpapua
Den indonesiska staten har alltsedan västra Nya Guinea blev av intresse för den sydostasiatiska nationen brukat våld mot det fria ordet. Oberoende medieröster censureras, internet släcks ner och utländska journalister utvisas och portas – eller dör. Att lyssna till en oberoende västpapuansk journalist är att blicka in i en syrefattig skrubb ockuperad av vasst bråte.
Av Klas Lundström
VÄSTPAPUA Efter en stund av småprat i ett chatforum faller frågan: ”Innan vi går vidare någonstans måste jag fråga dig … är du verkligen en svensk person?”
Efter en sänd hälsningsvideo och extra säkerhetsåtgärder tycks Filep – som egentligen heter något annat – tillräckligt nöjd för att gå vidare. Samtalet kan fördjupas och handla om det som hans tillvaro kretsar kring: journalistik.
Som en av få oberoende journalister i det för omvärlden stängda Västpapua penslar Filep en föga angenäm bild av vardagen för det fria ordets knektar. Svartmålningar, trakasserier, regelrätta juridiska sabotage. Samt hotet från paramilitära miliser stödda av indonesisk polis och militär, vilka har gett sig tillkänna i form av skarpa kulor och ökad närvaro.
– Myndigheterna är inblandade i milisernas aktiviteter, säger Filep som varit journalist i snart tio år och arbetat för olika slags medier och i olika slags former.
Censur, hot och utveckling
2016 blockerade Indonesien internetåtkomst till 14 nyhetssidor, vars journalistik utmanar Jakartas Västpapuanarrativ som sedan 1960-talet bottnat i ”utveckling” och ”demokrati” till människor som annars hade levt kvar på ”stenåldern”. En politik som medfört beslut om infrastruktursatsningar, gruvetableringar och palmoljeplantager ovanför västpapuaners huvuden och där missnöjesyttringar i spåren av terrorattentatet på Bali 2002 kunnat avfärdas som ”säkerhetshot”.
Sedan den pågående humanitära katastrofen gick av stapeln i december 2018 till följd av ett tjugotal indonesiska byggarbetares död med efterföljande intensiva indonesiska militäroperationer har läget försämrats för civila, självständighetsförespråkare, studenter och oberoende journalister i Västpapua. Journalister stämplas helt öppet som ”gerillahejdukar”. Visserligen på felaktiga grunder, påpekar Filep – men anklagelsen i sig räcker för att bli måltavlor för milisers godtyckliga räder.
– Hot förekommer per telefon och i sociala medier, berättar Filep.
Eurico Guterres är känd för omvärlden som en grym och bestialisk milisledare. Foto: TT/AP Photo/Chris Brummitt
”Rödvita miliser” med blodiga händer
Det godtyckliga våldet, vars företrädare sällan ställs inför rätta för sina dåd, har varit ett stående inslag i den indonesiska västpapuapolitiken. Men i takt med landets demokratisprång sedan diktator Suhartos avgång och dennes ”Nya ordnings” fall 1998 har miliser med nära kopplingar till den organiserade brottsligheten och militära förgreningar mist Aceh och Östtimor som slagfält och ekonomiskt lukrativa arenor – varför deras närvaro istället har ökat i Västpapua.
2003 blev gruvstaden Timika – vars existens kretsar kring guld- och koppargruvan Grasberg, ägd av indonesiska staten och Freeport McMoRan (och där svenska Sandvik har kontor) – tillflyktsort för den timoresiske krigsförbrytaren Eurico Guterres. Guterres bekämpade den timoresiska självständighetsrörelsen Fretilin med Indonesiens stöd och goda minne och gjorde sig 1999 känd för omvärlden som en grym och bestialisk milisledare som tvångsförflyttade och beordrade mord på civila inför Östtimors självständighetsomröstning. Inom ramen för sin papuanska milis – Laskhar Merah Putih (”Rödvita krigare”) – lade Eurico Guterres grunden till en kultur och ideologi som i sin högerextrema natur ursäktade bevarandet av den indonesiska nationalstaten och identiteten – till vilket pris som helst.
När år 2020 börjar lida mot sitt slut är miliser en – om än inofficiell – del av den indonesiska säkerhetsapparaten i Västpapua. The Guardian rapporterade i september att militär och polis uppmuntrar miliser att attackera västpapuaner, samtidigt som de senaste månadernas massarresteringar av självständighetsförespråkare och studenter gått hand i hand med nedsläckt internettillgång.
Journalister fängslas – eller dör
Indonesiens president Joko Widodo har ”misslyckats med att hålla sitt löfte om respekterad pressfrihet”, menar Reportrar utan gränser.
”Widodos presidentskap har präglats av drastiska begränsningar av medieåtkomst i Västpapua där våldet mot lokala journalister fortsätter att växa. Utländska journalister och lokala fixare kan bli arresterade och åtalade, både de som försöker dokumentera den indonesiska militärens övergrepp och de som bara täcker humanitära frågor”, summerar Reportrar utan gränser.
Den indonesiska staten har emellertid inte dragit sig för att genom åren slå hårt mot utländska journalister ifråga om Västpapua. Konflikten som präglat vardagen för invånare i den västra halvan av Nya Guinea i 70 år har flera journalisters död på sitt samvete. Däribland två filmmakare: australier-papuanen Mark Worth och gotlänningen Per-Ove Carlsson, döda 2004 respektive 1992. Worth påträffades död på sitt hotellrum och Carlsson i rummet till missionsskolan där han spenderade sin sista natt i livet. Båda dödsfall avskrevs snabbt som självförvållade, något som kritiker och anhöriga vägrat förlika sig med.
I februari 2017 spårade ett dokumentärfilmsprojekt i norra Västpapua ur efter att det franska teamets tillstånd drogs in av indonesiska myndigheter. Filmteamet, lett av Basile Longchamp, utvisades och är portade från Indonesien för oöverskådlig framtid. Året innan – 2016 – förvägrades en annan fransk journalist, Cyril Payen, inresetillstånd på grund av hans dokumentär ”Forgotten war of the Papuas”.
Stängda medier – en indonesisk tradition
I den västpapuanska journalisten Fileps ögon är anledningen till Indonesiens agerande och stängda dörrar för reportrar enkel:
– De vill att vi ska rapportera enligt deras önskemål, säger han.
Därför berör frågan om Indonesiens nedsläckning av journalistiken mer än bara säkerhetspolitiska prioriteringar och kampen om det rätta narrativet. Frågan berör även tystnaden som fortsätter att prägla en av planetens mest slutna hörn.
– Det är genom rapportering som västpapuaner och omvärlden kan förstå vad som verkligen händer här, när det gäller sociala, politiska, ekonomiska och miljöfrågor samt infrastrukturprojekt, utbildning, hälsa och så vidare, säger Filep.
Men det är inte bara Västpapua som fått känna av den indonesiska statens munkavel. I omgångar censurerades pressen under landsfader Sukarno och än mer systematiskt och öppet under efterträdaren Suharto. Goenawan Mohamad, en av landets mest prominenta författare och grundare till välrenommerade veckomagasinet Tempo, skriver att Indonesien ”föddes utan verklighetskontakt”. Utan reell kännedom om alla världar och kulturer och språk som döljer sig under ytan av den indonesiska arkipelagens hav, skogar, vulkanbördiga slätter och tropiska djungler. I sådana lägen är det måhända frestande att tillgripa munkavlar istället för samtal, men frågan är hur länge tystnaden orka hålla porten stängd för klagoropen.
”En nation måste alltid vara beredd på verkligheten”, skriver Goenawan Mohamad.

Våld som sparkar neråt
En verklighet som Västpapuas motarbetade journalister bär med sig i sin underjordiska tillvaro, i ett hörn av världen där myndigheter regerar tack vare sitt våldskapital.
”Statliga säkerhetsaktörer uppvisar en överraskande tolerans för brott och våld bland civila, så länge våldet inte är riktat mot staten”, skriver konflikt- och våldsforskarna Bobby Anderson och Adrian Morel i en analys. ”När statliga aktörer hotas svarar de dock med urskillningslöst våld.”
En våldssystematik som visar sig vara tämligen tandlös, trots den indonesiska statens fortsatta förhoppning om en militär lösning på den pågående konflikten där civila och fredliga självständighetsförespråkare trots mord och massarresteringar intar gator med den förbjudna Morgonstjärnsflaggan i högsta hugg. Och för Filep finns inget annat alternativ än att fortsätta.
– Vi själva måste berätta för varandra och världen utanför att västpapuaner också har rätten till en ordentlig utbildning, att vi har rätt till en god hälsa och mänskliga rättigheter och en fungerande ekonomi, säger den västpapuanske journalisten.
Dela artikeln: