Konflikten i Västpapua har inte tryckt på paus trots rådande covid-19-pandemi. Tvärtom utökar Indonesien sin militära närvaro i Västpapua, sedan 1969 en del av den indonesiska arkipelagen efter en kritiserad FN-omröstning. Strider rasar mellan armé och befrielserörelsen OPM (Rörelsen för ett fritt Papua), fredliga protester slås ner och tusentals uppehåller sig i intern exil i de centralbelägna högländerna – långt fjärran massmedialt fokus och humanitär hjälp.

Av Klas Lundström

VÄSTPAPUA  I mitten av augusti dödades OPM-ledaren Hengky Wanmang i regelrätta strider med indonesisk armé i närheten av Grasberggruvan – en av världens största guld- och koppargruvor.

– Det är med stort vemod vi informerar allmänheten att Hengky Wanmang har dödats av indonesiska trupper. En drös terrorister skjuter mot våra frihetskämpar för att försvara amerikanska intressen i Papua, sa Sebby Sambon, talesperson för OPM i en kommuniké.

Grasberg – samägd av indonesiska staten och amerikanska bolaget Freeport-McMoRan – och dess intilliggande nybyggarstad Tembagapura har under 2020 utgjort skådeplats för massprotester, strider och politiskt motiverade gripanden och försvinnanden.  Tre civila – två män och en kvinna – sköts till döds av gruvans privata säkerhetsmilis den 17 augusti – tillika Indonesiens nationaldag – efter att ha letat efter guldrester nära Grasbergs välbevakade stängsel.

Befriade politiska fångar, döda frihetskämpar

I samma veva miste självständighetsrörelsen två av sina mest prominenta jurister – Yuliana Yabansabra och Ganius Wenda. Yabansabra avled officiellt i sviterna av bröstcancer och Wenda till följd av ännu ej specificerade orsaker. Klart är att de båda unga juristerna kort före sin död mottog dödshot och öppna angrepp efter att framgångsrikt ha förhandlat sju västpapuanska politiska fångar fria – de så kallade ”Balikpapan 7” som hölls inlåsta i ett högriskfängelse på indonesiska Borneo.

Benny Wenda – ledare för den västpapuanska befrielserörelsen ULMWP och bosatt i exil i London – ringar in gruvdriften vid Grasberg som roten till Västpapuas ”50-åriga koloniala tragedi” och orsaken bakom Indonesiens ökade militära närvaro:

– Freeport-McMoRan är direkt ansvariga för dessa dödsfall, säger Wenda i ett uttalande. Bolagets stölder av våra naturresurser, försvarade av den indonesiska militärens och polisens vapen och stövlar är roten till den ändlösa raden av dödsfall i anslutning till gruvan.

Den 21 augusti utökade Indonesiens regering – ledd av president Joko Widodo – den militära närvaron med 500 soldater och militärpoliser. Ett politiskt budskap som går stick i stäv med det försoningsbudskap som Widodo sände ut dagen före truppförstärkningen, med anledning av det senaste årens rasistskandaler där högt uppsatta indonesiska politiker liknat västpapuaner med ”apor”:

– Det är okej att vara känslosam, men det är bättre att vara förlåtande. Tålamod är också bättre, sa presidenten i ett offentligt uttalande.

Intern flykt, vidriga förhållanden

”Tålamod” är emellertid det sista som människorättsaktivister i regionen Nduga i de västpapuanska centralbelägna högländer har råd att kosta på sig. Theo Hesegem, ordförande för människorättsrörelsen Frontline Defenders och ett av få nätverk med markkänning i centralhögländerna, vittnar i såväl ord som rapporter om det tillstånd av terror, våld och ovetskap som präglar tillvaron i Nduga.

– Läget är långt ifrån säkert, situationen är kaotisk och ytterst illavarslande, säger han till Global.

Ndugas rådande helvete började i december 2018, vid ett brobygge i Yigidistriktet. Bygget var en del av Indonesiens megainfrastrukturprojektet Trans-Papua som klyver urskog, ekologiskt känsliga zoner och utsatta jordbrukarsamhällen med hjälp av 4 000 kilometer motorväg. Indoneser anställda vid byggbolaget Istaka Kaya fotograferade ett OPM-möte – varpå arbetarna omringades, anklagades för spioneri och 19 av dem avrättades. I tumultet som följde dödades en indonesisk soldat vid en närliggande armépost. Massiva flyganfall mot såväl gerilla som civila i Nduga följde och över 40 000 personer flydde sina hem för skydd i bergen. Initierade vittnesmål och bildbevis talar för indonesiskt bruk av kemiska stridsmedel under flygräderna.

I de västpapuanska högländerna förblir läget akut för internflyktingarna. Den humanitära katastrofen har pågått i nära två år bortom omvärldens mediefokus. Tillgången till förnödenheter är skral och såväl havande kvinnor som nyfödda barn har dött till följd av utebliven medicinsk assistans.

­– Vi räknar det till att över 260 personer har dött sedan de flydde till bergen, varav många dog i avskildhet utan någon nära tillhands, säger Theo Hesegem. I bergen lider de av matbrist och avsaknad av mediciner.  Många har dött i de tillfälliga flyktinglägren, andra blev skjutna när de försökte återvända till sina byar.

Laglöshet och storpolitik

Den 18 juli tidigare i år sköts far och son Elias och Seru Karunggu – 40 respektive 20 år och båda snickare – till döds av ”säkerhetsstyrka 330” efter att återvänt till staden Kenyam från exiltillvaron i flyktinglägren. Dödsskjutningarna skedde, enligt indonesisk utsago, när männen skulle avväpnas. Något som varken styrkts i tillförlitliga rapporter eller i form av tekniska bevis.

– De var snickare, båda civila, säger Theo Hesegem som dagen därpå anlände Hesegem på inbjudan av familjen Karunggu och snart mottog hotfulla, anonyma sms.

– Ingen har ställts till svars för varken hoten eller dödsskjutningarna av Elias och Seru Karunggu, trots att allt pekar på att säkerhetstjänsten ligger bakom båda, säger Theo Hesegem.

Under 2019 och 2020 har konflikten i Nduga intensifierats och både indonesisk armé och OPM har flyttat fram sina positioner i vad som verkar vara ett avgörande skede av konflikten om västra Nya Guinea. Ett slutskede som – menar Frans Maniagasi, före detta medlem i det råd som skrev den nuvarande och omstridda lagen om västpapuansk autonomi som löper ut senare i år – antingen mynnar ut i fullskaligt folkmord eller en konstruktiv och permanent lösning:

”President Widodo har upprepade gånger uttryckligen lovat att lösa Papuafrågan en gång för alla. Han har accelererat infrastruktursatsningar i Papua och besökt den östra landsregionen fler gånger än någon annan indonesisk president. Men det räcker inte”, skriver Maniagasi i Jakarta Post den 21 augusti.

Demonstration utanför USA:s ambassad i Jakarta, 15 augusti. Foto: TT/AP Photo/Dita Alangkara

Vilken väg till fred?

Enda vägen till fred – menar exilledaren Benny Wenda och många västpapuaner med honom – går genom en ny folkomröstning om Västpapuas framtid, med alternativen fortsatt autonom provins under indonesisk flagg eller fullskalig självständighet (likt Östtimor 1999). En väg som Indonesien inte anser sig ha råd att beträda eller anser vara rätt. Utvinning av de västpapuanska naturresurserna – skogarna, guldet, kopparn, fiskevattnen – förblir i varje indonesisk presidents ögon, liksom Brasiliens dito Jair Bolsonaros syn på brasilianska Amazonas, nödvändiga ”nationella rikedomar” som bringar ”välstånd” och ”utveckling” till ”outvecklade regioner”.

Det indonesiska utvecklingsinstitutet Indef har dömt ut Trans Papua-projektets ekonomiska bärkraft och pekat på regionens ekonomiska svårigheter. Projektets primära förevändning för förstörda skogar och demolerade ekosystem är utveckling och tillväxt, men omedelbara kursändringar krävs ifall projektet ens på sikt ska ha chans till lokal förankring och bli möjligt att ens kontrollera i fråga om miljöhänsyn och socioekonomiska konsekvenser, fastslår ett australiensiskt forskarlag i en rapport i Environmental Science & Policy.

”Politiskt ingripande på provinsiell nivå är skyndsamt nödvändiga”, summerar de.

Idén om en nyplanterad huvudstad i hjärtat av Borneo börjar dessutom stöpas om till verklighet. Och för att bekosta en huvudstadsflytt krävs inte bara stora mängder skövlad regnskog och omplacerade människor. Framför allt krävs kapital, något som Grasberggruvans guld- och kopparutvinning har garanterat alltsedan självständigheten från Nederländerna. Intäkter som emellertid minskat inte bara till följd av den rasande covid-19-pandemin, utan kanske främst till följd av den eskalerande konflikten.

Fjärran de rödstänkta ekonomiska kalkylerna fortsätter tusentals västpapuaner att kräva en folkomröstning samtidigt som den väpnade befrielserörelsen OPM fortsätter bjuda den överlägset beväpnade indonesiska armén motstånd. I skottlinjen står lokalbefolkningen, de som gör sitt bästa för att överleva i den politiska krutdurk som Västpapua har varit alltsedan den omstridda FN-omröstningen 1969, då världssamfundet överlät västra Nya Guinea i indonesisk ägo.

– Människor i Nduga har förlorat allt, säger Theo Hesegem. Jag hoppas de som flytt kan lämna bergen före årsskiftet och återvända till sina byar, men det är omöjligt så länge de indonesiska styrkorna dröjer sig kvar.

50 år av ockupation

Västpapua ”integrerades” 1969 i Indonesien efter en FN-ledd avkoloniseringsmission. 1 025 utvalda – och hotade – västpapuanska män röstade i ett rådslag kallat ”Act of Free Choice” för att västra delen av Nya Guinea skulle bli en del av Indonesien. Processen har kritiserats och kallats farsartad och benämns av seriösa bedömare som en illegal annektering.

Bland kritikerna märks FN:s eget sändebud 1969 – Chakravarty Narasimihan.

– Allt var en enda stor skönmålning. Stämningen inom FN var att få det här ur världen så snabbt som möjligt, ingen ägnade någon tanke åt att en miljon människor fick sina grundläggande mänskligheter nedtrampade, erkänner Narasimihan i efterhand.

English translation of the report here: Violence Rule in West Papua