”Afrikas Che Guevara” avrättades i samband med en statskupp den 15 oktober 1987. Nu åtalas för första gången ett drygt dussin personer för Thomas Sankaras död – en avrättning som inte bara satte punkt för en revolutionär panafrikansk ledares liv, utan även tog med sig ett antikolonialt och progressivt samhällsbygge i fallet.

Av Klas Lundström

BURKINA FASO | Det hade hunnit bli eftermiddag den 15 oktober 1987 i Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou.

Landets president Thomas Sankara anlände sist till det planerade mötet. Han slog sig ner, men mötet hann inte långt förrän skottsalvor ekade på andra sidan sammanträdesrummets dörr.

Röster vrålade och beordrade samtliga att komma ut – och den förste att resa sig och möta de okända inkräktarna var presidenten själv.

Det var det sista Thomas Sankara gjorde i sitt 37-åriga liv. Så snart dörren öppnades avrättades han med en kulsvärm och föll död på dörrposten. Sankara, liksom det Burkina Faso som han hade översett bygget av, stupade på tröskeln till något som kunde ha blivit ett i omvärldens ögon farligt exempel.

Farligt i egenskap av utvecklingsland som reser sig ur den koloniala grav som i det här fallet Frankrike hade berett åt dem.

Störtad av allierad

Samtliga närvarande vid sammanträdet i Ouagadougou den här oktoberdagen gick en liknande död till mötes. Alla förutom Halouné Traoré, en nära vän och allierad med Thomas Sankara.

Nu, mer än 30 år senare, förblir han det enda vittnet till den statskupp som innebar startskottet för en repressiv och brutal diktatur ledd av Blaise Compaoré, även han en av Sankaras närmaste män och allierade vid tiden för mordet.

Halouné Traorés vittnesmål har förblivit ett viktigt tidsdokument i takt med att Burkina Faso sakteligen börjat göra upp med sitt förflutna – och statskuppen 1987. Kanske viktigast motsäger Traoré kuppmakaren Compaorés påståenden om att Thomas Sankara skulle ha dött i en eldstrid i samband med ett försök till gripande.

– Han sköts på nära håll på tröskeln till mötesrummet, säger Halouné Traoré till Africa News.

14 ställs inför rätta

Nu – 34 år sedan mordet och sju år sedan Blaise Compaoré själv störtades i en statskupp 2014 – ställs fjorton personer inför rätta för mordet på Thomas Sankara och morden på tolv övriga burkinier samma eftermiddag.

Förutom den i dag 70-årige Compaoré (sedan 2014 boende i exil i Elfenbenskusten) ställs även dennes högra hand, general Gilbert Diendere, inför rätta. Den senare avtjänar emellertid redan ett 20-årigt fängelsestraff för ett misslyckat kuppförsök 2015, året efter det folkliga störtandet av Blaise Compaorés regim.

Gilbert Diendere har pekats ut som Thomas Sankaras baneman, bland annat av Le Monde. Men varför var det då så viktigt att störta denna 37-åriga president och vänsterrevolutionär, ofta kallad ”Afrikas Che Guevara”?

”De hedervärda människornas land”

Thomas Sankaras liv kan liknas med en tändstickas. Den tar fyr, brinner snabbt, sprider ljus och värme och slocknar med en röksvans som enda tillfälliga vittne för den eld som en gång brunnit.

Som 33-åring, endast fyra år före sin död, hade Sankara gripit makten i den franska kolonin Franska Övre Volta, en del av den geopolitiska domän som kallades ”Françafrique”.

På ettårsdagen efter revolutionen som följde på störtandet av den franska koloniala kontrollen av området i centrala Afrika döptes landet till Burkina Faso, vilket är ”de hedervärda människornas land” på lokalspråket mossi.

Social revolution

Den sociala revolution som Sankara och hans styre sjösatte innebar bland annat att rinnande vatten och brunnar blev verklighet för stora skaror av befolkningen, kvinnor uppmuntrades engagera sig i samhällsfrågor och utbilda sig och bidra till familjeförsörjningen.

Burkina Faso – och särskilt Thomas Sankara själv ­– bröt med den forna kolonialmakten Frankrike och vände ryggen åt Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken och 1980-talets nyliberala strukturanpassningsprogram.

Thomas Sankara, själv uppvuxen under den franska kolonialmakten och fostrad och utbildad inom dess kolonialideologiskt färgade militär, brottades emellertid ständigt med att bekämpa korruptionen på hemmaplan, något som bland annat gjorde att burkinska ministrar och potentater färdades i enkla fordon och inte i BMW-karavaner som annars var brukligt.

”Korruptionens kallbrand”

”Korruptionens kallbrand” var det epitet som Sankara tillmätte den franska kolonialismens sociala, politiska och ekonomiska arvegods.

Men trots att han inte var någon motståndare till att gå hårt fram, uppmuntra trogna medborgarrörelser till att hålla människor kvar i de revolutionära leden och till och med låta avrätta politiska motståndare och eventuella kuppmakare hann han aldrig klippa av den gordiska knuten innan han själv hängdes i samma snara.

– Revolutionen i Afrika står öga mot öga med en stor fara: småborgerligheten, sa Thomas Sankara i en intervju med Ernest Harsch, specialist på västra Afrika och författare till boken Thomas Sankara: An African Revolutionary.

Störtad – men av vem (egentligen)?

”Elitens hämnd”, som Sankara upprepade gånger varnade för, kom också i form av en kupp orkestrerad av medlemmar av samma revolution – personer som med tiden blivit kritiska till sin revolutionäre ledare och som den 15 oktober 1987 löpte linan ut och störtade honom.

Misstänksamma blickar har under alla år kastats i riktning mot alltifrån Muammar Gaddafis Libyen, grannlandet Elfenbenskusten och – framför allt – den forna kolonialmakten Frankrike.

”Alla som förlorade något av sin makt och sina privilegier som en följd av Sankaras revolutionära satsningar – de sociala eliterna, markspekulanter, stora köpmän, traditionella klanledare – fann goda skäl till att önska bort honom”, skriver Ernest Harsch i sin bok.

Revolutionens sociala insatser – och spår

Och när Thomas Sankara och Burkina Fasos påbörjade sociala marsch – med jordreformer, vaccinationer av 2,5 miljoner barn, satsningar på en mer jämlik fördelning av resurser och mat, inte minst kvinnors deltagande i samhället – nådde vägs ände punkterades även Burkina Fasos sociala tillväxt.

Av Sankaras sociopolitiska revolution blev det mesta till grus, menar Ernest Harsch:

”Burkina Fasos relationer till sina konservativa grannar, Elfenbenskusten och Togo, blev nära. Relationerna med Frankrike förbättrades avsevärt”, skriver Västafrikaexperten.

Ersattes av skräckvälde

Thomas Sankaras efterträdare, Blaise Compaoré, tilldelades höga ordnar i Frankrike som ett kvitto på de återupprättade band mellan ex-kolonialmakt och efterföljande självständig afrikansk stat.

Samtidigt slog en rad människorättsorganisationer fast att de mänskliga rättigheterna kränktes systematiskt, bland annat i form av mordet på Burkina Fasos mest prominenta och oberoende journalist Norbert Zongo 1998.

De återupprättade relationerna och Burkina Fasos snabba återkomst som låntagare av IMF:s stödpaket (senast i augusti 2020, då ett extra covid-19-paket på en miljard kronor betalades ut av IMF) har gjort att misstankarna om en fransk inblandning i störtandet av Thomas Sankara aldrig helt försvunnit.

Den huvudåtalade, in absentia, heter visserligen Blaise Compaoré och efterträdde Sankara – men Frankrikes dåvarande president François Mitterrand förblir föremål för misstankar av det burkinska rättsväsendet som i flera omgångar, däribland 2016, försökt begära ut hemliga handlingar som skulle kunna kasta ljus på Paris vetskap och eventuella inblandning i statskuppen i Ouagadougou den 15 oktober 1987.

”Tidlöst exempel”

I dag, över 30 år senare, är Thomas Sankara alltjämt en förebild för unga burkinier och hans ansikte pryder såväl t-shirts och husfasader runtom i Burkina Faso – och i andra afrikanska länder.

För Demba Moussa Dembèlè, chef för African Forum on Alternatives med huvudsäte i Senegals huvudstad Dakar, bottnar Thomas Sankaras tidlösa popularitet som vandrar från generation till generation i ”idéer och värderingar som han förkroppsligade”.

”Om Sankara väcker lika mycket glöd idag som han gjorde [medan han levde] är det för att han förkroppsligade och försvarade drivkrafter som än idag ger genklang bland tusentals förtryckta i Afrika och runt om i världen”, skriver Demba Moussa Dembèlè i en essä för den panafrikanska tidskriften Pambazuka News.

Fotnot: Ex-diktatorn Blaise Compaoré är numera medborgare i Elfenbenskusten och kan inte tvingas närvara i samband med den pågående rättegången mot misstänkta gärningsmän i samband med mordet på Thomas Sankara och tolv andra dignitärer. Däremot kan Compaoré dömas in absentia. Compaoré har via sitt franska advokatteam låtit meddela att han anser mordrättegången vara ”politiskt motiverad”.