Det kommer rapporter om att talibanerna har gått in i bröllopslokaler för att inspektera vad folk har på sig och för att kontrollera om musik spelas. Talibanerna har redan förbjudit musik och kvinnor i stort har börjat bära burqa – bara ett fåtal kvinnor fortsätter att trotsa talibanerna genom att bära jeans och bara täcka sina huvuden med sjalar. Yasmeen Afghan berättar om hur glädjeämnen som bröllopsfester tagits ifrån afghanerna i del 15 av hennes dagbok.

Yasmeen Afghan

DAGBOK | KABUL Det är svårt att hålla kontakt med sina vänner i dagsläget, oavsett om det handlar om att ses eller prata på telefon. Livet står stilla sedan talibanernas ockupation, både i och utanför Kabul. Kvinnor stannar mestadels hemma, de undviker att lämna hemmet inte bara för att de blivit tillsagda av talibanerna utan också för att de är rädda för att bli misshandlade och förödmjukade enbart för att de är kvinnor i ett land som styrs av de medeltida talibanerna.

Efter den 11 september 2001 förbättrades livet för kvinnor i Kabul och i andra större städer, trots självmordsattackerna och bombningarna som skedde. Kvinnor började läsa på universitet, arbeta och kunde njuta av en lugn kväll på kaféer som öppnade i hjärtat av Kabul eller i större städer i landet. En av de platser som unga afghanska kvinnor (och män) brukade gå till var Bowling Alley, där det fanns ett kafé som spelade musik och där unga kunde slappna av på kvällarna eller helgerna.

Kaféerna Aye Khanum och Adam-o-Hawa (Adam och Eva) var också populära bland Kabuls unga som brukade samlas där för att dricka te eller kaffe med vänner och kollegor. Vissa av kaféerna arrangerade också poesiuppläsningar eller kulturkvällar. Unga hade en möjlighet att fly kaoset i landet, inte bara för en avkopplande kväll utan också för att passionerat diskutera politik, osäkerheten, kvinnors rättigheter, medborgerliga rättigheter eller filmer.

Men det vanligaste familjenöjet var bröllopsfester. Det finns fler än 150 bröllopslokaler i Kabul och i de här lokalerna ägde överdådiga bröllopsfester rum, där kvinnor klädde upp sig i senaste modet. De kunde tillbringa timmar på skönhetssalonger som hade dykt upp runt om i staden innan de anlände till bröllopsfesten. Vissa bröllop hade upp till tusen gäster, eller fler. Stora summor spenderades olyckligtvis på dessa bröllop, samtidigt var det ett av få tillfällen där kvinnor och män, även om de var i separata lokaler, kunde njuta av musik, dans och god mat.

Hotell Serena var en statussymbol för bröllopsfester. På sistone har hotellet fått rubriker eftersom general Hamid Faiz, chef för den pakistanska underrättelsetjänsten ISI sågs där, och då det hetsiga indiska nyhetsankaret Arnab Goswami, (ö)känd för sina ytterhögeråsikter, gjorde sig till åtlöje genom felaktig rapportering om hotellet. Men Hotell Selena är inte bara ett fint minne för många familjer på grund av bröllopen utan det var också en plats för många kulturarrangemang och presskonferenser, och ickestatliga organisationer höll möten där. I Kabul och i andra städer fanns det också inrättningar som gym och badhus för kvinnor. Alla dessa har stängt sedan den 15 augusti.

En vän till mig, som måste vara anonym, upplevde nyligen en traumatisk händelse – hennes systers bröllop är en reflektion på hur mycket livet har förändrats för Kabulborna:

– Jag får panikattacker. Ibland får jag svårt att andas. Ensamheten av att inte ha en vän under den här svåra perioden är tuff. Mina tankar vandrar några månader tillbaka då livet var bättre även om det inte var bra, säger hon.

När hon skulle berätta om en fruktansvärd händelse några dagar tidigare bröt hon samman flera gånger och jag kände vilken enorm börda hon bär på, hon drog efter andan och bad om ursäkt varje gång hon fick ta paus för att ta djupa andetag. Det här är vad hon berättade hände efter en hemmafest inför systerns bröllop:

– För några dagar sedan var det min systers bröllop. Vi hade skjutit upp det efter att talibanerna tog kontroll över Afghanistan. Eftersom säkerhetsläget fortsätter att försämras bestämde min familj att bröllopet skulle bli av. Min systers svärföräldrar insisterade på att ha en hennakväll [en vanligtvis rolig tillställning kvällen innan bröllopet då kvinnliga vänner och släktingar samlas för att dansa och måla henna på den blivande brudens händer. Det är vanligtvis en mycket rolig kväll för kvinnor.]

– Vi kom överens om att det skulle hållas väldigt tyst, utan dans eller musik eftersom vi var rädda för talibanerna. Henna målades i tystnad på brudens händer. När de [gästerna] gick därifrån började några av kvinnorna spela tamburin och några barn smällde smällare. Inom några minuter kom talibanerna dit. Som tur var hade min systers svärföräldrar hunnit lämna platsen. Talibanerna var ursinniga och hotade med att de skulle söka igenom vartenda hus i området.

– Jag bad min bror att gå och han hoppade ut genom ett fönster och flydde. Jag visste att de skulle gripa honom bara för att han hade haft ett firande i hemmet. Jag har sett hur talibanerna har misshandlat folk för minsta lilla sak efter att de tog tillbaka makten. Talibanerna kallade oss fyllerister och andra oförskämda glåpord, jag vill inte ens upprepa allt de sade. Jag bytte kläder till en enkel klänning och väntade på att de skulle komma in. Våra grannar vädjade till talibanerna och förklarade att det var en hennakväll och att vi är en god muslimsk familj. Men de krävde ändå att min bror skulle komma ut. Tack och lov lyckades våra grannar hantera situationen och lugna talibanerna, efter en tre timmar lång förhandling som kändes som att den pågick i evighet.

– Vi höll själva bröllopet väldigt tyst – vi var rädda för att talibanerna kanske skulle komma och misshandla oss för att vi bar västerländska kläder. Det var ingen musik och vi höll bara nikahceremonin [äktenskapskontraktet].

Hon grät medan hon berättade om den jobbiga händelsen. När hon hade lugnat ner sig lade hon till:

– Afghanerna har förlorat sin fria vilja. Vi blir beordrade om allt, till och med vårt privatliv kontrolleras av talibanerna. På domedagen är jag säker på att Gud kommer att skicka afghanerna till himlen för vi har bevittnat helvetet i Afghanistan.

Texten har tidigare publicerats på urdu i den dagliga vänstertidningen Jeddojehad i Pakistan och finns också på engelska på Today’s Point Online. Yasmeen Afghan är av säkerhetsskäl ett fingerat namn.

Översättning: Bella Frank